I veckan fyllde Lukas Moodyssons mångfaldigt prisbelönade debutfilm Fucking Åmål 25 år. ”… en pärla som med sin vacklande kamerahållning men konsekvent trofasta utblick blev epokgörande i svensk filmhistoria.” Filmvetaren Filip Hallbäck i en essä om klass, kön och sexualitet när kärleken står i centrum.
Sedan premiären 1998 har Lukas Moodyssons Fucking Åmål blivit en stadig referensfilm när nya svenska tonårsfilmer produceras. Med ett rasande välskrivet manus (en av de mest citatvänliga svenska filmer någonsin) och en regihand med ypperlig fingertoppskänsla förmedlar Moodysson en bild av en tonårsvärld fylld av sårbarhet och obesvarade frågor, men en stark längtan efter gemenskap.
Trollhättan kom att bli ett nytt huvudsäte för svensk långfilmsproduktion och ett flertal filmer om problemfyllda uppväxter i småstadsorter började produceras efter millennieskiftet, till exempel Hip Hip Hora (2004), Sandor slash Ida (2005), Säg att du älskar mig (2006), Linas kvällsbok (2007), Hata Göteborg (2007), Ciao bella (2007) och Bitchkram (2012). Liksom Fucking Åmål kan tonåringarnas osäkerhet och känslor uttryckas antingen i form av uppror eller tillflykt.
Mellan två symboliska världar
En aspekt som åtminstone jag finner intresseväckande handlar om klasstillhörigheterna i hbtq-filmer. En scen som jag gärna vill lyfta handlar om den dialog när skolans populäraste tjej Elin (Alexandra Dahlström) och den mobbade Agnes (Rebecca Liljeberg) befinner sig tillsammans på bron mellan Agnes’ trygga bostadsområde och den andra sidan där Elins klasskompisar har sina vilda festanden. Elin delar med sig sin allra största farhåga när de står där tillsammans på den symboliska bron mellan två världar.
”Vet du vad min mardröm är? Det är att jag ska bo kvar här i Åmål, att jag aldrig ska flytta härifrån. Att jag ska skaffa barn och bil och hus och … allt det där. Sen så sticker min kille därför att han har träffat nån yngre eller snyggare och så sitter jag där med mina ungar som bara skriker och gnäller. Så jävla meningslöst! Var kommer du ifrån? Eller alltså, var bodde du innan du bodde här?”
Agnes berättar att hon tidigare bodde i Mariefred och att det var roligare där än i Åmål. Vidare får Agnes svara på frågan om hon har varit tillsammans med många tjejer innan, svarar hon att Elins kyss tidigare var första och sista gången. Elin svarar snabbt att det bara är för att Agnes bor i Åmål, som hon inte kan träffa någon annan tjej och att det hade varit annorlunda om hon hade bott i Stockholm. Elin kommer på den galna idén att de båda skall lifta till Stockholm. En man som ska mot Karlstad stannar och låter dem åka med, men får problem med att starta bilen. Medan han öppnar motorhuven och fixar i ordning motorn, kysser Elin och Agnes varandra passionerat i baksätet till tonerna av Foreigners I wanna know what love is. När mannen får syn på dem, tror han att det hela är ett skämtsamt påhitt och ber båda kliva ur bilen.
Klassamhällets påverkan
Anledningen till att jag tänker särskilt mycket på den scenen handlar om att den så tydligt skildrar kontrasten mellan Elins och Agnes’ livsvillkor, liksom rörlighetens betydelse för utformningen av deras valmöjligheter. Elin är uppvuxen i Åmål, upplever att hennes tillvaro är ytterst begränsat och längtar därför därifrån (”varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?!”), medan Agnes bodde någon annanstans innan hennes familj flyttade till Åmål. Detta motsatsförhållande har format de två tjejernas förhållningssätt till omvärlden: Elin är stillastående på en och samma geografiskt avgränsad plats, och det är där hon har sitt nätverk, sin status och privilegier. Agnes har en frihet och rörlighet som finns bortom horisonten, bara hon kommer bort från Åmål. Det är inte hennes öde att hon ska vara kvar på denna plats, med tanke på att hon saknar samhörighet där.
Just klassamhällets påverkan på den lesbiska kärleken är något som författaren Lidija Praizovic skrev utförligt om, i samband med att Blå är den varmaste färgen (Abdellatif Kechiche, 2013) hade premiär och som för övrigt firar sitt tio årsjubileum i år. Enligt Praizovic handlar inte Kechiches vision om att skildra ett ”allmängiltigt och odifferentierat patriarkat som sätter käppar i hjulet för den homosexuella kärleken”. Nej, det är klassamhället ”som format kvinnorna så olika att deras kärlek inte kan realiseras”. Emma är uppvuxen med frånskilda föräldrar kommer från en intellektuell övre medelklass och drömmer om en karriär som konstnär, medan Adèle är uppvuxen i ett arbetarklasshem och vill bli lågstadielärare. Sexet är det enda som förenar Adèle och Emma:
”När sexet inte längre är nytt och omedelbart har de inget kvar att mötas i. De kommer från två olika världar och pratar två olika språk. Deras behov är fundamentalt olika. För Adèle går självförverkligandet genom kärleksrelationen till Emma. Emmas självförverkligande går i stället genom den konstnärliga karriären. Emma tröttnar på Adèle och börjar intressera sig för en konstnärskollega.”
Klassamhällets påverkan på den homosexuella kärleken är något jag tänkt på sedan jag läste Praizovics insiktsfulla text första gången och tycker mig ett mönster i flera filmer där ett samkönat par står i handlingens centrum. I Weekend (Andrew Haigh, 2011) finns livräddaren Russell (Tom Cullen) och konststudenten Glen (Chris New) i Nottingham, men Glen ämnar bege sig mot Oregon för sina studier och Russell blir kvar. I Carol (Todd Haynes, 2015) inleder titelpersonen (Cate Blanchett) och Therese (Rooney Mara) en hemlig förbindelse. Båda har olika bakgrunder; Therese jobbar på ett varuhus och drömmer om att bli fotograf, Carol är en hemmafru från överklassen och har tillgång till en bil som de båda åker i väg i. I Call me by your name (Luca Guadagnino, 2017) befinner sig den 17-årige Elio (Timothée Chalamet) hos sin familj i Italien, medan hans älskare Oliver (Armie Hammer) är en doktorand som rör sig mellan Italien och USA.
Jag undrar hur man skulle kunna beskriva Elins och Agnes´ klasstillhörigheter? Och då menar jag inte klassbegreppet i Karl Marxs klassiska uppdelning mellan bourgeoisien och proletariatet, utan jag anknyter till sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Att kapital kan inrymma fler dimensioner än enbart det ekonomiska. Det kan handla om exempelvis det kulturella och det sociala. Sammantaget innebär dessa olika former av kapital möjliggörande till rörlighet inom ramen för specifika rum och med dessa analytiska glasögon synliggörs en komplex dimension av klassamhället.
Befrielse från klichéartad fångenskap
Elin bor tillsammans med sin mamma och sin syster Jessica i en lägenhet, Agnes bor med sina föräldrar och sin lillebror i ett hus. Agnes tycks ha en finkulturell bakgrund av hennes tonårsrum att döma, är vegetarian och läser Edith Södergrans dikter. Elin dricker stora glas o’boy, slötittar på Bingo-Lotto och läser skvallertidningar. Agnes’ dröm är att få bli författare eller psykolog, medan Elin gärna vill bli fotomodell (men senare i filmen öppnar upp för att kanske bli psykolog, när hon pratar med sin pojkvän Johan, varpå Jessica spydigt påpekar att man måste ha höga betyg för att bli antagen på psykologprogrammet).
Möjligen kan man säga att Agnes är den intellektuella som stämplas som ”konstig” av skolkamrater, på grund av att hon har helt andra referensramar än sina jämnåriga. Elin däremot tycks ha fått mycket bekräftelse av sin omgivning på grund av sitt utseende. Att alla killar är intresserade av henne bara för att hon ser snygg ut. Elins fördelaktiga utseende blir både en tillgång och en akilleshäl, precis som det framgår i dialogen på bron; vad händer den dag hon inte längre betraktas som snygg? Vem kommer att vara intresserad av henne då?
Utifrån den insikten vill hon frigöra sig själv och i Elins möte med Agnes tycks en dörr till nya valmöjligheter öppnas. Liksom att Adèle finner sin självverkligande och sin queera identitet i mötet med Emma, tycks Elin göra detsamma i mötet med Agnes. Frågan är om Elin är beredd på att betala priset det innebär att bli tillsammans med Agnes, finna en befrielse från sin kvava, klichéartade fångenskap och se omvärlden med nya, bländande ögon.
Ja, det är hon, visar det sig i det ovanligt lyckliga slutet, och en ny historia börjar där som fortsätter vidare i våra hjärtan. De flesta queera kärlekshistorier brukar annars sluta olyckligt, att någon i kärleksparet dör eller på annat sätt drabbas av elände på grund av homofobin som omgärdar samhället. Kanske är det så att klassamhällets konflikter och motsättningar kommer att ha betydligt mer framträdande roll, i takt med att hbtq-rättigheter vinner mark? Om så är fallet skulle det förmodligen innebära att man då börjar blicka bakåt och ser hur klassbakgrunderna hamnat okommenterade i skymundan till förmån för kärlekshistorierna i centrum.
Filip Hallbäck, filmvetare och skribent
