Essä

Det dåliga samvetet burar in oss

Lina Stenberg är skribent och författare.

Är det konstigt att vi inte kommit längre? Vi har fått vara myndiga och haft rösträtt i hundra år. Våldtäkt inom äktenskapet har inte ens varit olagligt i 60 år. Aborträtten har inte ens fyllt 50. Är det kanske kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till? Det frågar sig Lina Stenberg efter en envis förkylning med obligatoriskt dåligt samvete.

Det är höst, det är förkylningstider och min kropp verkar inte vilja bli frisk. Bihåleinflammation varvas med halsont. Jag tar ett covidtest och det visar ett streck, negativt. Som jag trodde.

Jag tänker att jag borde vila och när jag slappnar av är det också vad min kropp säger mig. Ändå jobbar jag på, går på möten och skriver bara det där lilla extra. Sätter den där bröddegen, klipper ned plommonträdet och bjuder hem släkten på söndagsmiddag.

Vad håller jag på med?, tänker jag, men känner att jag redan vet svaret. Det är min alldeles egna inre autopilot som ser till att hålla mig borta från det dåliga samvetet, borta från skulden. Från känslan av att inte vara duktig eller till lags.

Det är ett slags arvsynd, tänker jag, men ordet arvsynd är så laddat och stort. Men det är ju ett arv och det handlar ju om skuld.

Och jag vet att min känsla av otillräcklighet kommer från den där självklarheten som jag lärt mig hemifrån att det absolut inte är okej att sjåpa sig och vara sjuk (om man inte typ har hjärnhinneinflammation). Att man alltid ska göra det man sagt att man ska göra. Att inte göra någon besviken, att helst göra mer än förväntat. Att vara duktig, det är viktigare än allt annat.

Jag pratar med H om detta. En av de där riktigt kloka kvinnorna som brukar få mig att förstå och få perspektiv. Hon säger att nu kanske hon är hård. Men kampen mot det dåliga samvetet handlar om att gå utanför de där hjulspåren som patriarkatet har cementerat sedan tusentals år. De där hjulspåren som gjort att vi kvinnor så länge har hållits tillbaka och fortfarande gör det.

I många generationer har vi varit satta att vara gravida och amma och sköta barn. Och nåde den som gått utanför ramarna. Den kvinnan har aldrig blivit en hjälte, det är säkert. Hennes öde har varit att bli utstött. Och för människor, som ju är däggdjur och primater, är uteslutning ur gruppen värre än döden.

Det handlar om att skapa nya hjulspår, säger H, och det är inte lätt, sett i det långa perspektivet. Men vi måste börja med att se impulsen av skuldkänsla när den slår till, sådär automatiskt. När patriarkatets nedärvda regler inom oss kallar och paralyserar oss. För det är bara då vi kan välja att göra annorlunda. Att gräva nya spår.

Det handlar om att inte per automatik gå med på alla påhittade eller inte helt nödvändiga ”borde”.

”Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.”

Konstigt nog blir jag stum när hon säger detta. Klart att jag vet att kvinnors ökande utbrändhet och ohälsa hänger ihop med de där extratimmarna varje vecka av obetalt hemarbete, liksom de obetalda timmarna av förvärvsarbete jämfört med männens. Att vi ju inte endast har kraven på det perfekta utseendet, familjelivet, karriären, bostaden, fritiden och semesterlivet. Vi har samtidigt patriarkatets nedärvda krav om att passa in i den smala lilla boxen av duktighet. Att vinna i sporten att vara lagom av allt: smart, driftig och tillmötesgående. Men att aldrig vara för mycket av någonting.

Den anpassningen är inte lätt. Men vi fostras in i den genom skuld och skam. Och samma sak gör vi sedan med våra döttrar om vi inte bryter mönstren.
Jag kan inte låta bli att tänka på arvsynden igen. Och jag tänker på hur mycket mitt liv hittills har styrts av det pockande dåliga samvetet, men också av alla otaliga strategier som jag haft för att undvika skuldkänslor. Hur mycket energi det tagit vill jag inte tänka på.

Men är det konstigt att vi inte kommit längre? Vi har fått vara myndiga och haft rösträtt i hundra år. Våldtäkt inom äktenskapet har inte ens varit olagligt i 60 år. Aborträtten har inte ens fyllt 50.

Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.

Kanske känns ämnet uttjatat, eller kanske är det bara svårt att sätta ord på vad samhällets begränsningar av kvinnor gör med oss. Men bara för att förväntningarna är så djupt inkörda och bara för att det gått snabbt sedan vi kvinnor började räknas som människor fullt ut, bör det inte sakta ned oss, tänker jag.

Hjulspåren må ha breddats sedan min mormor som fjortonåring flyttade till Stockholm och började jobba som piga hos rikemansfamiljer på Östermalm. Nog kan jag kosta på mig att hoppa över ett och annat borde, som inte hon kunde. Nog har jag betydligt mindre att förlora än alla kvinnor som levt före mig.

Det är en fråga om övning, säger H och det ger mig hopp. Så jag tänker ge det tid. Jag vill ju att mina döttrar ska få bli fria. För vad sjutton ska de och alla andra unga tjejer med en flertusenårig arvsynd till? Nej, låt dem slippa.

Lina Stenberg är skribent och författare.