Det är höst, det är förkylningstider och min kropp verkar inte vilja bli frisk. Bihåleinflammation varvas med halsont. Jag tar ett covidtest och det visar ett streck, negativt. Som jag trodde.

Jag tänker att jag borde vila och när jag slappnar av är det också vad min kropp säger mig. Ändå jobbar jag på, går på möten och skriver bara det där lilla extra. Sätter den där bröddegen, klipper ned plommonträdet och bjuder hem släkten på söndagsmiddag.

Vad håller jag på med?, tänker jag, men känner att jag redan vet svaret. Det är min alldeles egna inre autopilot som ser till att hålla mig borta från det dåliga samvetet, borta från skulden. Från känslan av att inte vara duktig eller till lags.

Det är ett slags arvsynd, tänker jag, men ordet arvsynd är så laddat och stort. Men det är ju ett arv och det handlar ju om skuld.

Och jag vet att min känsla av otillräcklighet kommer från den där självklarheten som jag lärt mig hemifrån att det absolut inte är okej att sjåpa sig och vara sjuk (om man inte typ har hjärnhinneinflammation). Att man alltid ska göra det man sagt att man ska göra. Att inte göra någon besviken, att helst göra mer än förväntat. Att vara duktig, det är viktigare än allt annat.

Jag pratar med H om detta. En av de där riktigt kloka kvinnorna som brukar få mig att förstå och få perspektiv. Hon säger att nu kanske hon är hård. Men kampen mot det dåliga samvetet handlar om att gå utanför de där hjulspåren som patriarkatet har cementerat sedan tusentals år. De där hjulspåren som gjort att vi kvinnor så länge har hållits tillbaka och fortfarande gör det.

I många generationer har vi varit satta att vara gravida och amma och sköta barn. Och nåde den som gått utanför ramarna. Den kvinnan har aldrig blivit en hjälte, det är säkert. Hennes öde har varit att bli utstött. Och för människor, som ju är däggdjur och primater, är uteslutning ur gruppen värre än döden.

Det handlar om att skapa nya hjulspår, säger H, och det är inte lätt, sett i det långa perspektivet. Men vi måste börja med att se impulsen av skuldkänsla när den slår till, sådär automatiskt. När patriarkatets nedärvda regler inom oss kallar och paralyserar oss. För det är bara då vi kan välja att göra annorlunda. Att gräva nya spår.

Det handlar om att inte per automatik gå med på alla påhittade eller inte helt nödvändiga ”borde”.

”Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.”

Konstigt nog blir jag stum när hon säger detta. Klart att jag vet att kvinnors ökande utbrändhet och ohälsa hänger ihop med de där extratimmarna varje vecka av obetalt hemarbete, liksom de obetalda timmarna av förvärvsarbete jämfört med männens. Att vi ju inte endast har kraven på det perfekta utseendet, familjelivet, karriären, bostaden, fritiden och semesterlivet. Vi har samtidigt patriarkatets nedärvda krav om att passa in i den smala lilla boxen av duktighet. Att vinna i sporten att vara lagom av allt: smart, driftig och tillmötesgående. Men att aldrig vara för mycket av någonting.

Den anpassningen är inte lätt. Men vi fostras in i den genom skuld och skam. Och samma sak gör vi sedan med våra döttrar om vi inte bryter mönstren.
Jag kan inte låta bli att tänka på arvsynden igen. Och jag tänker på hur mycket mitt liv hittills har styrts av det pockande dåliga samvetet, men också av alla otaliga strategier som jag haft för att undvika skuldkänslor. Hur mycket energi det tagit vill jag inte tänka på.

Men är det konstigt att vi inte kommit längre? Vi har fått vara myndiga och haft rösträtt i hundra år. Våldtäkt inom äktenskapet har inte ens varit olagligt i 60 år. Aborträtten har inte ens fyllt 50.

Nej, det är inte konstigt att vi fortfarande kämpar. Men varför gör vi det ensamma, på varsin kammare? Varför gör vi det inte kollektivt? Kanske det är kampen mot de patriarkala kraven som borde få oss att säga me too, en gång till.

Kanske känns ämnet uttjatat, eller kanske är det bara svårt att sätta ord på vad samhällets begränsningar av kvinnor gör med oss. Men bara för att förväntningarna är så djupt inkörda och bara för att det gått snabbt sedan vi kvinnor började räknas som människor fullt ut, bör det inte sakta ned oss, tänker jag.

Hjulspåren må ha breddats sedan min mormor som fjortonåring flyttade till Stockholm och började jobba som piga hos rikemansfamiljer på Östermalm. Nog kan jag kosta på mig att hoppa över ett och annat borde, som inte hon kunde. Nog har jag betydligt mindre att förlora än alla kvinnor som levt före mig.

Det är en fråga om övning, säger H och det ger mig hopp. Så jag tänker ge det tid. Jag vill ju att mina döttrar ska få bli fria. För vad sjutton ska de och alla andra unga tjejer med en flertusenårig arvsynd till? Nej, låt dem slippa.

Lina Stenberg är skribent och författare.

Under fredagen i första veckan av oktober delades Nobels fredspris ut, och i år var pristagaren ingen mindre än den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi. Den stora fördelen med denna utmärkelse är att den åtminstone tillfälligt ger upphov till diskussioner om fredsfrågan. Med tanke på att militarism förhärskar årets övriga dagar i nyhetsrapportering och politiska debatter, kan det – mot den bakgrunden – te sig befriande att fredsfrågan får medialt utrymme och avhandlas.

I det svenska medielandskapet tycks fredsfrågan alltid vara intresseväckande, så länge utgångspunkten är situationer som äger rum långt bortom Nordens gränser. I hycklande tendenser talar man om andras enastående insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i andra länder, samtidigt som flera nordiska länder ägnar sig åt militär upprustning av historiska mått och samtidigt bedriver vapenexport till länder med demokratiska brister. Den svenska vapenindustrin gör miljardaffärer på civilas bekostnad varje år, och dessa vapenleveranser rättfärdigas ständigt med att man har omtänksamma intentioner. Exceptionalismen gör sig påmind här, det vill säga, den nationalistiskt implicita och ingrodda föreställningen att man som nation utgör det goda undantaget i en värld av syndafördärv. Visst, vapenexport är moraliskt förkastligt, men vi är det goda undantaget.

Sanningen är att fredsfrågan har i alla tider varit kontroversiell, även här i Sverige. Alla är för fred, så länge man inte behöver anstränga sig. Så fort fredsfrågan handlar om makten, så bränner det genast till. Så fort man utmanar militarismens tongivande diskurser genom att höja rösten och ifrågasätta rådande narrativ, då väcker det alltid motstånd i form av hätska känslor och häcklande attityder hos såväl traditionella som sociala medier.

Jag blir påmind om denna insikt efter att ha läst ut både forskarna Frida Strannes och Trita Parsis Illusionen om den amerikanska freden och Svenska Freds tidigare ordförande Agnes Hellströms Fredsfittan, som gavs ut i år. Eller rättare sagt, mottagandet av dessa böcker. Två böcker som fått diskutabla synpunkter från olika håll. Exempelvis skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en mycket uppmärksammad krönika där han mer eller mindre förlöjligade Stranne och Parsi genom att påstå att dessa två hävdar att Rysslands invasion i Ukraina beror på USA (vilket de aldrig någonsin påstått). Expressens ledarskribent Linda Jerneck raljerade över Hellström och beskyllde henne för självömkan.

När jag själv läste dessa böcker, för att bilda mig en egen uppfattning var det något helt annat än det som Rosenberg och Jerneck skrev om. Har vi ens läst samma texter, undrar jag?

Strannes och Parsis bok är en ingående presentation i USA:s krigförande utrikespolitik sedan andra världskrigets slut. Det är en bok som är högst relevant att läsa, med anledning av turerna kring Sveriges Natoansökan och vad det innebär för Sveriges del att ansluta sig till en kärnvapenallians där världens mäktigaste militärmakt i praktiken dikterar villkoren. Boken erbjuder förklaringar till hur USA agerat (och reagerat) på andra länders handlingar, vilka intressen som styrt samt hur den amerikanska exceptionalismen kommer till uttryck på den internationella arenan.

Hellströms bok är en personlig betraktelse över det förändrade debattklimatet under våren 2022. Förvisso har Natomotståndare utsatts för personangrepp och misstänkliggörande under hela 2010-talet, men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina påbörjades en ny, dramatisk period. Den svenska Natoprocessen, som innebar ett historiskt vägval, gick oerhört snabbt och det underlättades av en skrämmande konsensus. I Hellströms bok får man ta del av den reflekterande människan bakom ordförandeskapet för världens äldsta ännu aktiva fredsförening, hon som nästan undantagslöst blev den enda kritiska rösten i det svenska medielandskapet på vägen mot svenskt medlemskap i Nato. Hon som skulle vara tacksam om medierna ens bjöd in henne.

Varför detta hån mot fredsrörelsen? Själv tror jag att den intellektuella ohederligheten från Rosenberg och Jerneck bör ses som ett tecken på något som formuleras via en parafrasering av ett kinesiskt ordspråk: ”den som griper till våld visar att hens argument är slut”. I den här kontexten blir det: ”Den som griper till härskartekniker visar att man inte har sakargument”. Inte för att jag är förvånad; vapenindustrin och dess lobbyister må ha pengarna, men vi i fredsrörelsen har argumenten.

Jag är övertygad på att ju längre tiden går, desto viktigare kommer dessa böcker att framstå. Redan idag är dessa böcker helt nödvändiga dokumentationer om det epokskifte när Sverige övergav en 200-årig tradition av diplomati, avspänning och nedrustning – utan vare sig folklig förankring, seriösa konsekvensanalyser eller kritisk mediebevakning. Ur det perspektivet bidrar Stranne/Parsi och Hellström med perspektiv som avspeglar ett mod hos dem i detta tidevarv; det fordras alltid tapperhet att öppet våga opponera sig mot vapenindustrins många högljudda och aggressiva representanter.

Sverige behöver en levande fredsrörelse idag, som erbjuder säkerhetspolitisk expertis bortom militarismens tankegods och folkbildning om vad som bygger en hållbar fredsutveckling. Fredsrörelsens röster behöver mycket större medieutrymme än vad som har varit sedan förra året, eftersom fredsfrågan i grunden är en fråga om demokrati, om vilket samhälle vi vill skapa och vilka relationer vi vill ha till vår omvärld.

Filip Hallbäck är skribent och filmvetare.

Sedan premiären 1998 har Lukas Moodyssons Fucking Åmål blivit en stadig referensfilm när nya svenska tonårsfilmer produceras. Med ett rasande välskrivet manus (en av de mest citatvänliga svenska filmer någonsin) och en regihand med ypperlig fingertoppskänsla förmedlar Moodysson en bild av en tonårsvärld fylld av sårbarhet och obesvarade frågor, men en stark längtan efter gemenskap.

Trollhättan kom att bli ett nytt huvudsäte för svensk långfilmsproduktion och ett flertal filmer om problemfyllda uppväxter i småstadsorter började produceras efter millennieskiftet, till exempel Hip Hip Hora (2004), Sandor slash Ida (2005), Säg att du älskar mig (2006), Linas kvällsbok (2007), Hata Göteborg (2007), Ciao bella (2007) och Bitchkram (2012). Liksom Fucking Åmål kan tonåringarnas osäkerhet och känslor uttryckas antingen i form av uppror eller tillflykt.

Mellan två symboliska världar

En aspekt som åtminstone jag finner intresseväckande handlar om klasstillhörigheterna i hbtq-filmer. En scen som jag gärna vill lyfta handlar om den dialog när skolans populäraste tjej Elin (Alexandra Dahlström) och den mobbade Agnes (Rebecca Liljeberg) befinner sig tillsammans på bron mellan Agnes’ trygga bostadsområde och den andra sidan där Elins klasskompisar har sina vilda festanden. Elin delar med sig sin allra största farhåga när de står där tillsammans på den symboliska bron mellan två världar.
”Vet du vad min mardröm är? Det är att jag ska bo kvar här i Åmål, att jag aldrig ska flytta härifrån. Att jag ska skaffa barn och bil och hus och … allt det där. Sen så sticker min kille därför att han har träffat nån yngre eller snyggare och så sitter jag där med mina ungar som bara skriker och gnäller. Så jävla meningslöst! Var kommer du ifrån? Eller alltså, var bodde du innan du bodde här?”

Agnes berättar att hon tidigare bodde i Mariefred och att det var roligare där än i Åmål. Vidare får Agnes svara på frågan om hon har varit tillsammans med många tjejer innan, svarar hon att Elins kyss tidigare var första och sista gången. Elin svarar snabbt att det bara är för att Agnes bor i Åmål, som hon inte kan träffa någon annan tjej och att det hade varit annorlunda om hon hade bott i Stockholm. Elin kommer på den galna idén att de båda skall lifta till Stockholm. En man som ska mot Karlstad stannar och låter dem åka med, men får problem med att starta bilen. Medan han öppnar motorhuven och fixar i ordning motorn, kysser Elin och Agnes varandra passionerat i baksätet till tonerna av Foreigners I wanna know what love is. När mannen får syn på dem, tror han att det hela är ett skämtsamt påhitt och ber båda kliva ur bilen.

Klassamhällets påverkan

Anledningen till att jag tänker särskilt mycket på den scenen handlar om att den så tydligt skildrar kontrasten mellan Elins och Agnes’ livsvillkor, liksom rörlighetens betydelse för utformningen av deras valmöjligheter. Elin är uppvuxen i Åmål, upplever att hennes tillvaro är ytterst begränsat och längtar därför därifrån (”varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?!”), medan Agnes bodde någon annanstans innan hennes familj flyttade till Åmål. Detta motsatsförhållande har format de två tjejernas förhållningssätt till omvärlden: Elin är stillastående på en och samma geografiskt avgränsad plats, och det är där hon har sitt nätverk, sin status och privilegier. Agnes har en frihet och rörlighet som finns bortom horisonten, bara hon kommer bort från Åmål. Det är inte hennes öde att hon ska vara kvar på denna plats, med tanke på att hon saknar samhörighet där.

Just klassamhällets påverkan på den lesbiska kärleken är något som författaren Lidija Praizovic skrev utförligt om, i samband med att Blå är den varmaste färgen (Abdellatif Kechiche, 2013) hade premiär och som för övrigt firar sitt tio årsjubileum i år. Enligt Praizovic handlar inte Kechiches vision om att skildra ett ”allmängiltigt och odifferentierat patriarkat som sätter käppar i hjulet för den homosexuella kärleken”. Nej, det är klassamhället ”som format kvinnorna så olika att deras kärlek inte kan realiseras”. Emma är uppvuxen med frånskilda föräldrar kommer från en intellektuell övre medelklass och drömmer om en karriär som konstnär, medan Adèle är uppvuxen i ett arbetarklasshem och vill bli lågstadielärare. Sexet är det enda som förenar Adèle och Emma:
”När sexet inte längre är nytt och omedelbart har de inget kvar att mötas i. De kommer från två olika världar och pratar två olika språk. Deras behov är fundamentalt olika. För Adèle går självförverkligandet genom kärleksrelationen till Emma. Emmas självförverkligande går i stället genom den konstnärliga karriären. Emma tröttnar på Adèle och börjar intressera sig för en konstnärskollega.”

Klassamhällets påverkan på den homosexuella kärleken är något jag tänkt på sedan jag läste Praizovics insiktsfulla text första gången och tycker mig ett mönster i flera filmer där ett samkönat par står i handlingens centrum. I Weekend (Andrew Haigh, 2011) finns livräddaren Russell (Tom Cullen) och konststudenten Glen (Chris New) i Nottingham, men Glen ämnar bege sig mot Oregon för sina studier och Russell blir kvar. I Carol (Todd Haynes, 2015) inleder titelpersonen (Cate Blanchett) och Therese (Rooney Mara) en hemlig förbindelse. Båda har olika bakgrunder; Therese jobbar på ett varuhus och drömmer om att bli fotograf, Carol är en hemmafru från överklassen och har tillgång till en bil som de båda åker i väg i. I Call me by your name (Luca Guadagnino, 2017) befinner sig den 17-årige Elio (Timothée Chalamet) hos sin familj i Italien, medan hans älskare Oliver (Armie Hammer) är en doktorand som rör sig mellan Italien och USA.

Jag undrar hur man skulle kunna beskriva Elins och Agnes´ klasstillhörigheter? Och då menar jag inte klassbegreppet i Karl Marxs klassiska uppdelning mellan bourgeoisien och proletariatet, utan jag anknyter till sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Att kapital kan inrymma fler dimensioner än enbart det ekonomiska. Det kan handla om exempelvis det kulturella och det sociala. Sammantaget innebär dessa olika former av kapital möjliggörande till rörlighet inom ramen för specifika rum och med dessa analytiska glasögon synliggörs en komplex dimension av klassamhället.

Befrielse från klichéartad fångenskap

Elin bor tillsammans med sin mamma och sin syster Jessica i en lägenhet, Agnes bor med sina föräldrar och sin lillebror i ett hus. Agnes tycks ha en finkulturell bakgrund av hennes tonårsrum att döma, är vegetarian och läser Edith Södergrans dikter. Elin dricker stora glas o’boy, slötittar på Bingo-Lotto och läser skvallertidningar. Agnes’ dröm är att få bli författare eller psykolog, medan Elin gärna vill bli fotomodell (men senare i filmen öppnar upp för att kanske bli psykolog, när hon pratar med sin pojkvän Johan, varpå Jessica spydigt påpekar att man måste ha höga betyg för att bli antagen på psykologprogrammet).

Möjligen kan man säga att Agnes är den intellektuella som stämplas som ”konstig” av skolkamrater, på grund av att hon har helt andra referensramar än sina jämnåriga. Elin däremot tycks ha fått mycket bekräftelse av sin omgivning på grund av sitt utseende. Att alla killar är intresserade av henne bara för att hon ser snygg ut. Elins fördelaktiga utseende blir både en tillgång och en akilleshäl, precis som det framgår i dialogen på bron; vad händer den dag hon inte längre betraktas som snygg? Vem kommer att vara intresserad av henne då?

Utifrån den insikten vill hon frigöra sig själv och i Elins möte med Agnes tycks en dörr till nya valmöjligheter öppnas. Liksom att Adèle finner sin självverkligande och sin queera identitet i mötet med Emma, tycks Elin göra detsamma i mötet med Agnes. Frågan är om Elin är beredd på att betala priset det innebär att bli tillsammans med Agnes, finna en befrielse från sin kvava, klichéartade fångenskap och se omvärlden med nya, bländande ögon. 
Ja, det är hon, visar det sig i det ovanligt lyckliga slutet, och en ny historia börjar där som fortsätter vidare i våra hjärtan. De flesta queera kärlekshistorier brukar annars sluta olyckligt, att någon i kärleksparet dör eller på annat sätt drabbas av elände på grund av homofobin som omgärdar samhället. Kanske är det så att klassamhällets konflikter och motsättningar kommer att ha betydligt mer framträdande roll, i takt med att hbtq-rättigheter vinner mark? Om så är fallet skulle det förmodligen innebära att man då börjar blicka bakåt och ser hur klassbakgrunderna hamnat okommenterade i skymundan till förmån för kärlekshistorierna i centrum.

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent

Brian Jones från The Rolling Stones, Jimi Hendrix, Jim Morrison från The Doors – och Joplin. Till denna skara skulle Kurt Cobains och Amy Winehouses öden läggas några decennier senare.

Som artist skiljde sig Joplin Jopolin inte nämnvärt från de övriga i 27-årsklubben. Hennes uttryck var banbrytande, hennes musik skulle leva vidare i generationer, hon hade stor aptit för såväl alkohol som valfri kombination av droger, och kunde ”supa vem som helst” – däribland Morrison – ”under bordet”, hon hade ett promiskuöst och öppet förhållningssätt till sexpartners av båda könen – och där ingick möjligen någon eller några i den gemensamma klubben. Däremot slapp de andra åka till Mexiko för att göra abort. 

Joplins musik och kraftfulla röst – liksom hennes vithet – gav henne en rockstjärnestatus som kunde mäta sig med männens dito. Joplin var, till exempel, en av de första kvinnorna som sjöng låtar skrivna för män, så som den välkända Me and Bobby McGee skriven av Kris Kristofferson och Fred Foster – vars succé hon beklagligt nog inte fick uppleva. Textens frihetstema kom i efterhand att bli ett bitterljuvt signum för Joplins korta liv, eftersom den kom med ett högt pris.

Likt andra utåtagerande kvinnor fångades Joplin i det begränsande spektret av femininitet och maskulinitet, och den svårbeboerliga platsen ”okvinnlig kvinna”. En återkommande fråga, både före och efter hennes död, handlade om avsaknaden av ”traditionell skönhet”. Ett ämne som förföljde henne genom hela livet.

Från det konservativa Texas till det liberala San Francisco

Joplin växte upp i den lilla religiöst präglade staden Port Arthur i Texas. För att passa där skulle man ”gifta sig efter high school, skaffa barn och hålla tyst – och jag gjorde inget av det”, summerade Joplin. Som en logisk följd av hennes egensinnighet och okonventionella stil och attityd tillskrevs hon olika pejorativa uttryck, så som “pig”, “freak”, “creep” och N-lover”, under skoltiden. Själv beskrev hon sig helt enkelt som en ”misfit” som läste, målade, och ”inte tyckte illa om svarta”. Men i spåren av hennes alltför tidiga dör mindes hennes far hur de ”hatade henne” för att hon ”insisterade med att klä och bete sig annorlunda”.

Först flyttade Joplin till Austin för att studera på universitetet i Texas. Som ny – och även i det sammanhanget udda – student, blev hon på vårterminen 1962 nominerad som kandidat till tävlingen om vem som var ”den fulaste mannen” på campus. Någon hade föreslagit Joplins namn anonymt, och i samband med det sattes bilder av henne upp runtom på universitetsområdet. Efter den händelsen skrev hon hem till sina föräldrar och förklarade att hon var tvungen att hoppa av sina studier och lämna staden.

Efter hennes genombrott summerade hon sin uppväxt i det populära tv-programmet Dick Cavett Show: ”de skrattade ut mig från skolan, staden och staten, men nu är det min tur att skratta åt dem”.

Från början hade Joplin inte tänkt sig en musikkarriär. Hon sjöng för att uttrycka sig, inte för att bli sångerska. ”Det var något jag blev efter det att jag började sjunga”, förklarade hon. Karriären som sångerska tog fart i mitten av 1960-talet när Joplin kontaktades av det San Franciscobaserade bandet Big Brother and the Holding Company som behövde en sångerska. Tack vare bandets inbjudan kunde hon lämna Texas för gott och installera sig i den liberala hippieoasen San Francisco. Med sig hade hon det nödvändigaste. I det ingick Billie Holidays självbiografi Lady Sings the Blues, som en bibel för framtida behov.

Vid den här tidpunkten ansåg bandet att de gjorde henne ”en tjänst” som lät henne sjunga med dem. Men efter Joplins tolkning av Big Mama Thorntons Ball and Chain på Monterey International Pop Festival i juni 1967, förvandlades hon till bandets klarast lysande stjärna. Det ledde till fraktioner och Joplin försökte till en början kompensera för sin överlägsenhet i syfte att återskapa någon form av jämlikhet i bandet. Men efter deras andra skiva Cheap Thrills (1968) blev glappet för stort, och Joplin tog med sig gitarristen Sam Andrew och bildade kompbandet The Kozmic Blues Band för att spela in en ny skiva. Det valet gjorde att hon sågs som en ”förrädare” av såväl hennes gamla bandkollegor som hippievännerna i Haight-Ashbury.

Den begränsande femininiteten

Trots sina exceptionella framgångar snärjdes Joplin, likt andra kvinnliga artister, vid könets tematik. I likhet med Nina Simone ansågs hon först ”alltför rebellisk och oattraktiv” för att kunna tilltala den breda publiken, men hennes okonventionella kvinnlighet utgör troligtvis en av förklaringarna till att det årligen publiceras rader av biografier, artiklar, filmer och dokumentärer om Joplins liv och gärning. De beskriver hennes stora bekräftelsebehov och enorma intensitet, liksom hennes starka längtan efter att vara mer än ”geniet”, ”rockstjärnan”, ”festaren”, ”den lesbiska”, ”sexsymbolen”, eller ”en av killarna”.

Som hon själv uttryckte det, fanns det inte utrymme för henne att vara ”hela Janis”, eller ”bara Janis”, och hon höll inte tillbaka i sina utläggningar om sina komplicerade relationer till män, eller om skillnaderna mellan hennes och männens rockstjärneliv – i synnerhet vad beträffar sexuell uppvaktning. Många såg hennes förkärlek för alkohol och droger som ett sätt att fylla just det tomrummet.

Hennes producent Paul Rothchild slog helt sonika fast att ”sexismen dödade henne”. En av hennes älskare, Country Joe McDonald från gruppen Country Joe and the Fish, såg förvisso Joplin som en sexsymbol, men knappast en traditionell sådan, eftersom hon inte var feminin på det sätt som förväntades. Det medförde att hon behandlades som ”en av männen, vilket hon inte heller var”, menade McDonald.

Ett axplock ur låttitlar och textrader återspeglar Joplins syn på saken: Woman is Losers, What Good Can Drinking do?, I Need A Man To Love, Loneliness come botherin’ round my house och Men always seem to end up on top.

Bluesen och det svarta musikarvet

Musikaliskt bottnade Joplin, likt de övriga 27-åringarna, i bluesen. Joplins vänner berättade att hon såg sig själv som en reinkarnation av den svarta bluessångerskan Bessie Smith, som var en av Joplins första musikupplevelser. Ett udda musikval för en ung kvinna i en vit, segregerad småstad i Texas, där Ku Klux Klan hade en aktiv avdelning, kan tyckas, och Joplin kunde inte heller förklara varför hon föll så för Smiths musik, annat än att hon kände att ”det här var på riktigt”.

Närheten till den svarta musiken gav Joplin hits som Summertime och Piece of my Heart, som tidigare sjungits in av Billie Holiday, Mahalia Jackson och Erma Franklin. Den inspirationen var dock inte enbart uppskattad. Liksom Michael Jackson och Whitney Houston kritiserades av en del svarta lyssnare för att vara ”för vita”, ansågs Joplin vara ”för svart” för den vita publiken.

När hon spelade in sin första soloskiva I Got Dem Ol´ Kozmic Blues Again Mama! (1969), med mästerverket Work me, Lord och hitlåten Try (Just a Little Bit Harder) (tidigare inspelad av Lorraine Ellison), blev bandets soulinspirerade sound och framträdande blåssektion av olika skäl lite ”för mycket” för den breda, vita publiken i USA. Mick Jagger deklarerade att han inte ville höra en vit kvinna sjunga svart musik. Alltså samme Jagger som slipade bort sin brittiska accent och byggde hela sin musikkarriär på bluesens fundament. Fast vid det laget var Joplin redan en världsstjärna med spelningar runtom i Europa.

Men kritiken kom likaså från svarta som (återigen) såg sig bestulna på sin musik och sitt kulturarv. Tvistefrågan om kulturell appropriering eller musikalisk upprättelse får här lämnas obesvarad, men om hennes syfte var att frikoppla bluesen från dess essentiella svarthet, så lyckades hon med det, skriver Ulrich Adelt, professor i afrikansk-amerikansk historia och diasporastudier.

Alla har egentligen förutsättningar för att sjunga blues, ansåg Joplin: ”alla har en strupe, alla har känslor, det gäller bara att veta vad man ska göra med dem”. Då kan till och med ”en hemmafru i Nebraska bli bluessångerska”, konstaterade hon. För att veta vad hon själv skulle göra med sin egen röst och sina egna känslor, hämtade hon inspiration hos ”The Queen of American Folk Music”, Odetta, och ”the King of Soul”, Otis Redding.

Nyckeln till hennes sångstil låg, enligt henne själv, i att hon befann sig ”i musiken”, till skillnad från andra samtida kvinnliga sångerskor vars sång låg ”ovanpå musiken”. Det senare var ett typiskt feminint förhållningssätt till rösten som instrument, menade hon.

Trots att Joplin kom att bli en feministisk ikon genom sitt sätt att vara – och sjunga, anslöt hon sig inte till dåtidens spirande feministiska rörelse, med Gloria Steinem i spetsen. Joplin själv såg kvinnors ofrihet som en begränsning i ”deras egna huvuden”, snarare än i kulturen, och rådde feministerna “att rocka loss”. ”Kulturen bestämmer inte över dig, så länge du vill något så kan du göra det”, förklarade Joplin – en devis hon både bevisade och motbevisade. Å ena sidan banade hon väg för framtida kvinnliga rockstjärnor, så som Courtney Love, å andra sidan gick hon under av den livsstil det förde med sig.

Joplins död som moralisk läxa

Medan Jimi Hendrix och Jim Morrison upphöjdes till något närmast ”gudomligt” efter deras död, blev Joplins bortgång en moralisk läxa och bevis på kvinnlig sårbarhet och utsatthet, konstaterar musikforskaren Alice Masterson.

Det spelar ingen roll att Joplin i snart sagt varje intervju klargjorde att småstadslivet och den konventionella (vita) femininiteten och familjelivet inte var något för henne. Hon sågs ändå – mer än något annat – som ett offer för ensamhet och ett tragiskt livsöde, snarare än någon som ville, och försökte, leva ett annat slags liv. Därmed reduceras också Joplins drivkrafter till förvirrade uttryck för desperation och irrationalitet, menar Masterson, en tolkning som presenterar ett narrativ som dels formar berättelsen om hennes liv retroaktivt, dels skymmer hennes agens och radikala ifrågasättande av tidens förhärskande könsideal preventivt. Genom att framställa henne som beklaglig, övergiven, hjälplös och kärlekstörstande, sänds samtidigt en signal till framtida kvinnor om faran i att revoltera mot en kringskuren kvinnoroll.

Men i analysen av Joplins död återkommer frågan om den svarta bluesens essens. Var det myten om bluesens leverne som fick Joplin att gå under, frågar sig Adelt? Man kan ju inte ”äta yoghurt” och sjunga blues, slog Joplin fast. Däremot gick det bra med heroin och Southern Comfort. Var det rentav så att Joplin föll offer för en endimensionell och stereotyp bild av bluesens inneboende smärta, som hon som vit var tvungen att kämpa sig till? Var hennes hårda liv ett sätt att närma sig förebilderna Billie Holiday och Bessie Smith?

Den förklaringen osynliggör emellertid det mödosamma arbetet med att utmana en konserverande femininitet. Klart är i alla fall att hennes livsstil, liksom ansatserna att vidga kvinnlighetens gränser, satte en avgörande prägel på hennes korta liv.

För att hedra sin förebild och själsfrände Bessie Smith, köpte Joplin, tillsammans med The National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), en ny gravsten till Smiths dittills oansenliga grav med uppmaningen ”The Greatest Blues Singer in the World Will Never Stop Singing” som inskription. På hösten det året – den 4 oktober 1970 – dog Joplin i en överdos av heroin – samma datum som Smith hade gravsatts 33 år tidigare. Som en kosmisk dialog mellan de båda stjärnorna dog Joplin dagen innan hon skulle lägga på sången till låten Buried Alive in the Blues på albumet Pearl. Den blev i stället en postum ljudsättning av det tomrum som Janis Lyn Joplin lämnade efter sig.

Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.