I maj i år gav forskarna Frida Stranne och Trita Parsi ut sin bok Illusionen om den amerikanska freden, som handlar om den amerikanska utrikespolitiken och dess säkerhetspolitiska strategier. Innan boken skulle ges ut, insåg båda författare att det skulle bli svårt att få till en mångsidig och kritisk diskussion i Sverige om USA:s eviga jakt på att upprätthålla en unipolär dominans i världspolitiken.
Medan de skrev sin bok, bröt kriget ut i Ukraina den 24:e februari 2022. Inte för att det var därför de skrev boken, men det blev oundvikligt att inte nämna Rysslands invasion i Ukraina och än mindre Sveriges Natoansökan. Frida har tidigare uttryckligen sagt att hon har varit förbluffad över den svenska medierapporteringen kring kriget i Ukraina, hur perspektiven krymper i den säkerhetspolitiska debatten och hur man värderar militära ”insatser” väldigt olika, beroende på vem som begår dem.
En starkt bidragande orsak till den svartvita världsbilden som reproduceras i medierna handlar om propagandans genomslagskraft, oaktat om den kommer från Ryssland eller Nato. Medier är ett normskapande instrument som påverkar språkbruket, perspektivvalen och narrativet. Vad vi har sett i svensk media de senaste åren har varit väldigt ensidigt, menar Frida.
Över 4,5 miljoner dödade i Afghanistan
Frida och jag hörs via zoom en förmiddag, och hon berättar att hon har varit i Washington och även nyligen kom hem från en fredskonferens i Oslo, där över 3400 personer deltog. Ett sammanhang som tillät många flera perspektiv än vad det svenska debattklimatet gjort det gångna 1,5 året. Det offentliga samtalet i Sverige är snävt och går man mot strömmen skapar det en mental stress, som är svår att föreställa sig. Anklagelser och osaklig kritik står som spön i backen, men det är inget som Frida avser låta sig tystnas av.
Varför har ni skrivit den här boken, och vilka målgrupper har ni haft i åtanke?
– Vi började planerade för den här boken i samband med att USA drog sig ur Afghanistan i aug 2021. Efter ett 20 år långt krig hade världens största supermakt inte lyckats vinna över ett av världens fattigaste länder och vi kände att det fanns en öppning att börja tala om det omöjliga i att vinna fred och stabilitet med militära medel. Inte ett enda av de uppsatta målen för kriget i Afghanistan hade enligt Pentagons egen rapport uppnåtts. Det hade kostat ofattbara 16 000 miljarder dollar och över 4,5 miljoner människor hade dött. Med vår kunskap om vad som styr Washington tillsammans med en omfattande forskning som visar att den amerikanska säkerhetsstrategin har varit kontraproduktiv och att alla de hundratals militära operationer som man utfört har lämnat många områden i världen i värre tillstånd än innan amerikansk militär gått in, uppfattade vi att vi behöver börja tala om hur Europa och Sverige kan frigöra sig från denna politik och välja en annan väg framåt.
Hur upplever du att mottagandet av boken har varit?
– Under tiden vi skrev boken invaderade Ryssland Ukraina och Sverige hamnade för första gången i ett läge då många kände sig hotade och rädda. Det skapades ett klimat av att allt som avsåg förklara konfliktens bakgrund eller förstå stormaktsrivaliteten i världen var att försvara Putin. Inget kan vara mer fel men det blev omöjligt att peka ut problem i Washingtons utrikespolitik. Vi människor vill så gärna dela in världen i ond och god och hitta enkla svar på varför sådana här fruktansvärda krig bryter ut och hur vi kan ’vinna’ dem. Men det går inte – och jag menar att Sverige nu förlorar oerhört mycket på att vi nu utestängt viktiga parametrar för hur vi ska förstå världen och det nya osäkra läge vi befinner oss i. Jag är rädd att vi – genom att förstå så lite av Washington (eller väljer vad vi vill se) – bidrar till att göra världen mer otrygg och ge oss in i situationen som vi faktiskt inte förstår. Allt på grund av vår naiva tro att vi är de goda som inte kan göra fel. Det är farligt och det känns förfärligt att vi hamnat i detta i princip utan debatt.
”Svenskt” perspektiv på USA
Frida berättar att hon har varit verksam i ett forskningsområde som traditionellt är och har varit mansdominerat, men att hon inte har bedrivit någon egen forskning med utgångspunkt i just feministiska perspektiv.
Det är dock ett stort och viktigt forskningsfält, menar hon, och det finns en rad forskare inom exempelvis statsvetenskap, historia, ekonomi och internationella relationer, som producerat mycket rik litteratur kring förhållandet mellan feministiska perspektiv och amerikansk utrikespolitik. Som mycket annan forskning sker det med varierande ingångar och det berör många olika frågeställningar.
En aspekt handlar om representation i politiken.
– Jämfört med många andra demokratier har USA en låg representation av kvinnor på beslutsfattande poster på alla nivåer. Det påverkar beslutslogiken i maktens rum och den politik som kommer ut ur Washington.
Dock är det viktigt menar Frida att komma ihåg att man i Sverige väldigt ofta har ett ”svenskt” perspektiv på USA. Sanningen är att USA är ett helt annat land, med ett helt annat politiskt landskap, med en helt annan historia. Konservatism i USA har en betydligt mer framträdande roll. Kärnfamiljen och religion har helt andra tyngdpunkter än vad många i Sverige kan ana. Även kvinnorörelsen i USA är inte identisk med den feministiska rörelse som vi har sett i Sverige, även om det finns likheter.
– I Sverige finns också en föreställning om att Demokraterna i USA skulle vara mindre benägna att använda krig och våld som utrikespolitiskt verktyg jämfört med Republikanerna.
En annan viktig aspekt i jämställdhetsfrågan handlar om resursfördelning.
– Den militära upprustningen sker ju på bekostnad av sociala investeringar. I vår bok tar vi upp denna aspekt i delen som handlar om militarismens pris, om hur anslagen till den amerikanska militären utgör den största budgetposten.
I boken beskriver Frida och Trita att det inte finns något exakt samband mellan kostnaderna för vissa krig och brister på specifika välfärdsreformer eller infrastruktursatsningar, men att de utrikespolitiska prioriteringarna de senaste decennierna har i mångt och mycket – såväl direkt som indirekt – bidragit till det USA vi ser idag, med ökade socioekonomiska skillnader, samt en starkt eftersatt infrastruktur, bristande framtidstro samt en nedmontering av demokratin.
– Men också att det råder en växande ”krigströtthet” bland många ”vanliga” amerikaner och i förlängningen påverkar det förtroendet till de demokratiska institutionerna”, berättar Frida. ”Det skapar en växande klyfta mellan förtroendevalda politiker och invånarna.”
”Indispensable nation”
Apropå representationsfrågan, samtliga presidenter sedan USA bildades 1776 har varit män och deras fruar har varit ”första damer” (”first ladies”). Vilken roll och politisk betydelse har dessa första damer haft?
– First ladies (rikets ’första dam’) har ingen formell makt, utan den posten är mer av en symbolisk representation, som understryker familjens betydelse. Däremot är det brukligt att dessa kvinnor driver olika kampanjer, som kan vara mer eller mindre framgångsrika. Men blir dessa kampanjer minsta kontroversiella, då uppstår ofta en storm av kritik.
Som illustrativa exempel lyfter Frida bland annat Michelle Obama och Melania Trump.
– Michelle Obama kampanjade för främjande av folkhälsan bland unga. Hon anklagades från vissa håll för att bedriva en kommunistisk agenda, eftersom hon ”lade sig i” individers levnadssätt. I USA finns ju en uppfattning om att staten ska lägga sig i så lite som möjligt i vanliga människors liv. Melania Trump bedrev en kampanj mot nätmobbning, vilket uppfattades som ironiskt av många med tanke på att hennes man satt i rummet bredvid och häcklade sina motståndare på sociala medier. Men en poäng är att de har möjlighet att lyfta frågor och få uppmärksamhet kring ett eftersatt område.
När man talar om internationellt fredsarbete brukar man inkludera kvinnors rättigheter och behov. I boken nämner ni bland annat Madeleine Albright och Hillary Clinton, och beskriver dem som några av de mest hårdföra hökarna. Hur kommer det sig att kvinnliga toppolitiker i USA sällar sig till militarismens logik och system?
– Jag skulle vilja beskriva det som att de är ”marinerade” i en föreställning om både USA och i krigens möjligheter. Toppolitiker i Washington är stöpta i samma form, bär samma ideologiska glasögon och är inbäddade i föreställningen om USA:s moraliska förträfflighet på den internationella arenan och att krig kan skapa demokrati.
De är uppväxta i en grundmurad tro på USA som en exceptionell nation, det som president Joe Biden benämnde som ”indispensable nation” (’oumbärlig nation’), och det får konsekvenser för den utrikespolitiska utformningen.
– I boken använder vi begreppet ”liberal interventionism”, alltså, idén om att det inte bara är nödvändigt, utan en moralisk skyldighet att USA måste gripa in i andra länder och använda militära medel när de finner det lämpligt. Detta gör att det finns väldigt lite utrymme att bedriva en annan agenda”.
– Ett talande exempel för det sistnämnda är Barbara Lee från Kalifornien, som suttit i kongressen sedan 1998 för Demokraterna och är kvar än idag. Hon var den enda som röstade nej till USA:s brutala invasionskrig i Irak 2003 och argumenterade öppet och tydligt mot fördjupad militarism. Hennes ställningstagande gjorde att hon stämplades som en ”landsförrädare” från såväl det politiska etablissemanget som den breda allmänheten.
– En annan aspekt som knyter an till karriärmässiga framgångar i amerikansk politik handlar om personvalskampanjer, och i USA är det extremt kostnadskrävande. Förutom gräsrötter, brukar stor del av finansieringen inte sällan komma från resursstarka lobbygrupper och särintressen, som vill utöva inflytande på den politiska dagordningen. Likt många andra länder har kvinnor som strävar efter att nå landets högsta politiska nivå närmast undantagslöst tvingats anpassa sig efter patriarkala strukturer på vägen, för att uppnå framgångar. Inte minst kommer detta till uttryck i militarismen, med tanke på att militären är starkt förknippat med manlighet. Albright och Clinton är bara två av flera exempel på detta.
Väst saknar förmåga till självrannsakan
När USA inledde sitt krig i Afghanistan 2001, vill jag minnas att västvärlden konstruerade bilden av den Muslimska Kvinnan som skulle räddas från talibanstyret. Den Muslimska Kvinnan blev en retorisk figur, även till följd av en växande islamofobi efter terrorattackerna den 11:e september 2001. Har andra liknande exempel på konstruerandet av Kvinnan som den Andre förekommit, när man talat om USA:s krigsbrott runtom i världen?
– När USA försökte rättfärdiga sitt invasionskrig i Irak 2003, höll bland annat Laura Bush offentliga tal om att USA skulle in i Irak och ”befria kvinnorna”. USA skulle dit för att kämpa för frihet och demokrati, hävdade man, men idag har vi ju ett facit på hur det gick. Liknande exempel på ”rädda kvinnorna”-retoriken är säkerligen många, men jag har inte själv forskat om detta. Generellt kan man däremot säga, och som vi också påpekar i vår bok, att det finns ett återkommande narrativ som handlar om idén om USA som omvärldens räddare. Att vara en ”räddare” i en militär kontext är ofta något som förknippas med manlighet, och där finns extremt begränsat utrymme till ifrågasättande. Man ska lyda. Men det är också destruktivt och förstör möjligheter till utveckling och stabilitet.
Frågan om hur konfrontation gått före diplomati i den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets andra hälft är något som Frida och Trita tittar närmare på i bokens andra del som handlar om ”systemets inneboende problem”. Med all den forskning, dokumentation och kunskap som finns tillgänglig idag, borde vi veta bättre, hävdar Frida.
– Vi i väst har tappat förmågan, eller frågan är om vi nånsin har haft förmågan till självrannsakan. Det tycks finnas nåt konstigt psykologiskt behov av att tillskriva oss som ”de goda” och de andra som ”de onda”. Det finns en historisk blindhet, som gör att vi inte ser oss själva som en del av problemet.
Trita och du landar i slutsatsen – av de historiska erfarenheterna av USA:s ändlösa och kostnadskrävande krigföringar runtom i världen – att världen blivit alltmer osäker och instabil. Hur har denna utveckling påverkat män som grupp respektive kvinnor som grupp inom och utanför USA:s gränser?
– Det finns ett mycket bra citat som säger att ”om vapen vore vägen till fred, så hade vi inte haft några krig”. Det ligger mycket i det. Inte ens världens i särklass starkaste supermakt kunde vinna över ett av världens fattigaste länder. Och kvinnor och barn är alltid sårbara och extremt utsatta i krig. Olika grundläggande materiella behov förstörs alltid i krig. Faktum är att ingenstans där USA har invaderat, har man lyckats implementera frihet, trygghet och demokrati på det sätt som man tänkt. IstälLet har vi sett att man Lämnat mer kaos och lidande och att många militära operationer varit rent kontraproduktiva. Det är så anmärkningsvärt att man inte tar hänsyn till vad den samlade fredsforskningen faktiskt lär oss av detta, utan att västvärlden fortsätter att låta sitt dominansanspråk fortskrida. Man är fastlåst i den ideologiska föreställningen att svaren finns i krig och militarismen.
