”Vore det inte bättre för Sverige om vi tog emot flyktingar som har en bra utbildning och som kan bidra till vårt land?” Frågan ställdes till mig av en tonåring strax innan jag åkte på semester och den har malt i mig under sommaren. Den rymmer så mycket. Vems liv är värt att räddas? För vems skull räddar vi flyktingars liv och vad är ”bra” för vårt land. Jag svarade något i stil med ”Jo, och det är därför vi har arbetskraftsinvandring. Men asylrätten handlar inte om vad som är bra för oss. Det handlar om människovärdet. Svårt sjuka och funktionsnedsatta människors liv har också ett värde och de behöver också kunna få asyl även om de aldrig kan arbeta.”
I dagarna fick vi nyheten om att årets kvotflyktingar just har valts ut, bland annat utifrån nya kriterier som ”driftighet”, utbildning och arbetslivserfarenhet. Frågan om vilka liv vi ska rädda är en av de mest grundläggande moraliska frågorna. FN:s flyktingorgan UNHCR väljer först ut de personer som de anser vara mest i behov av skydd och presenterar dem för de länder som tar emot kvotflyktingar. Länderna kan välja att antingen ge skydd till de som är mest utsatta eller sätta upp egna kriterier. Det är så tragiskt att regeringen inte ens nöjer sig med att kraftigt minska sitt åtagande att ta emot kvotflyktingar. Man måste dessutom göra det till en fråga om lönsamhet för Sverige.
Mitt i natten i somras väcktes jag av ett larm från en av mina närstående som som inte är i närheten av att vara ”lönsam” för Sverige. Hon hade fått en kramp som höll på att kväva henne. Vi kanske räddade ett människoliv den natten när vi hävde krampen. Ett liv som redan har räddats många gånger. På sjukhus, av personliga assistenter och anhöriga. Ett liv vi alla har betalat skatt för att kunna rädda. Men ett liv som inte bidrar ekonomiskt. Är det bra för Sverige att rädda sådana liv? Jag vill skrika: JA! För att det är det som gör oss till människor, att vi värnar om varandra. Men mäter man värdet i pengar blir svaret krasst ett annat.
I diskussionen om ifall invandringen är lönsam för Sverige eller inte är det lätt att glömma bort distinktionen mellan att göra det som är rätt och det som man tjänar mest pengar på. Därför blir jag ibland lite tveksam till att lyfta fram fördelarna för vårt land med att hjälpa människor på flykt. Det är liksom inte därför vi gör det. Samtidigt var det något fruktansvärt vackert över det kärleksfulla tal som jag hörde den amerikanska ambassadören hålla i Almedalen om sin egen make som kommit till USA som flykting och om hur mycket som alla de flyktingar som har flytt dit bidrar med ekonomiskt varje år. För såklart bidrar de mycket också. Och i en tid när styrande politiker gärna pratar om invandrare som kriminella så står det ut att höra det sägas.
Men ju mer diskussionen om flyktingar handlar om vilka som är lönsamma, desto mer orolig blir jag för hur vår syn på ”olönsamma” människor överlag ska prägla vårt samhälle. Vad händer med synen på det okränkbara människovärdet när vi vänjer oss att allt mer tänka i ekonomiska termer på varandra. Och hur blir det med alla dem som föds i vårt land och som av olika skäl är för sjuka för att bli ”driftiga” och ”lönsamma”?
Annika Hirvonen är gruppledare och riksdagsledamot för Miljlöpartiet
