Kommentar

Eurovisions Grande Dame Lys Assia – 100 år

Sångerskan Lys Assia

Den 3:e mars i år var det 100 år sedan den schweiziska sångerskan Lys Assia föddes - eller Rosa Mina Schärer, som hon egentligen hette. Hon är främst ihågkommen som den allra första artisten att vinna Eurovision Song Contest 1956, med den gladlynta kärleksballaden Refrain, och kom att betraktas som Eurovisionsschlagerns Grande Dame, en beteckning som hon bar med stolthet och värdighet.

Lys Assia sjöng för första gången offentligt i Nice 1942 och i samma veva gick hon med Eddie Bruners orkester. Samma år fick företrädare från skivbolaget La Voix de son maître upp ögonen för henne och skrev hennes allra första skivkontrakt.

Efter andra världskriget anställdes Lys Assia av Radio Basel, och inledde flera turnéer utomlands med radioorkestern, bland annat i Madrid och Paris. 1948 fick hon hoppa in och ersätta varietéartisten Joséphine Baker, som vid tillfället blev sjuk, i en revy vid Club des Champs-Élysées. Två år senare slog hon igenom på den tyskspråkiga marknaden med sin tolkning av O Mein Papa, som var hämtad ur Paul Burkhards operett Das Feuerwerk (även känd som Der schwarze Hecht). 

1956 blir året då Lys Assia skriver in sig i den europeiska musikhistorien. Hon vinner den allra första upplagan av Concours Eurovision de la Chanson, sedermera Eurovision Song Contest, som representant för Schweiz.

När tävlingen iscensätts för första gången förblev röstningsförfarandet hemligt. Det fullständiga resultatet publicerades aldrig officiellt och juryns röstsedlar förstördes omedelbart. Följdriktigt blev det varken en andra eller sista plats för övriga tävlingsbidrag, utan endast en vinnare. Juryns ordförande, Rolf Liebermann, gick upp på scenen för att tillkännage vinnaren. 

Tre gånger i rad i Eurovision

Hon ställde upp ytterligare två gånger i följd: dels 1957 med tävlingsbidraget den tjusiga men lättglömda L’enfant que j’etais och hamnade näst sist, dels 1958 då hon med den klatschiga dängan Giorgio kröntes med en strålande andra plats. Hennes medverkan har inneburit att hon är en av ytterst få artister som har fått representera i tävlingen tre gånger i rad. Hon gjorde comeback i den nationella uttagningen 2011 med den nostalgiska C’etait ma vie, men kom åttonde plats.

Tack vare sina språkkunskaper i franska, tyska, italienska och engelska, i kombination med sitt nyvunna rykte som Eurovisionsschlagerns första vinnare framträdde Lys Assia som efterkrigstidens begynnande popstjärna i Tyskland, Österrike och självfallet Schweiz, där hon åtnjöt stora kommersiella framgångar.

Hon ges tillfälle att få uppträda i New York, Buenos Aires, Paris och Madrid, äran att dela scen med Dean Martin och Marlene Dietrich, samt privilegiet att framträda inför Elizabeth II och kung Farouk. 1962 gav hon ut sitt sista album, Die Sterne von Syrakus, som klättrade på de tyska försäljningslistorna.

Med åren har Eurovision Song Contest blivit ett fenomen, i vilket Lys Assia rättvist nog tillskrivits epitetet ”Eurovisionschlagerns Grande Dame”. Vid 89 års åldern framträdde hon med sin signaturmelodi Refrain i Stockholm Pride 2013 inför jublande publik och avrundade med att säga ”vi syns nästa år, då blir jag 90”.

I år, den 3 mars, var det 100 år sedan hon föddes.