1757 inleddes Sveriges sista rättegångsprocess för trolldom i vilken 13 kvinnor anklagades för ett brott som var belagt med dödsstraff. En av dem var en släkting till litteraturprofessorn Ann-Sofie Lönngren, som i två delar berättar historien om Sveriges sista häxprocess. Del I
I maj 1757 uppgav en ung skomakarlärling i Åhls socken i Dalarna att han hade träffat ett antal av bygdens kvinnor vid ett nattligt möte, och att dessa var trollpackor. Det var startskottet för vad som skulle bli Sveriges sista rättegångsprocess för trolldom, då 13 kvinnor stod anklagade för ett brott som enligt 1734 års brottsbalk var belagt med dödsstraff. Kvinnorna friades i både häradsrätt och hovrätt, och en dom föll i stället över de tre män som tillsammans hade hittat på och spridit historien. 1760 överklagade kvinnorna den hårda behandling de utsatts för under frihetsberövande och förhör, och 1764 betalades beviljade skadestånd ut.
En av de 13 kvinnorna hette Björk Anna Matsdotter, och hon var min mormors mormors mormors mormors mormors mor. Även om det faktum att rättegångarna ägt rum naturligtvis har varit kända sedan tidigare så har Björk Annas och de andra kvinnornas vittnesmål inte varit tillgängliga för en bredare allmänhet.
Detta förändrades 2023 då Åhls hembygdsförening publicerade Äta tårars bröd, en sammanställning av de dokument som upprättades i samband med skadeståndsprocessen 1760–1764. Här får vi läsa om de juridiska omständigheter som följde på angivelsen 1757 samt också, ordagrant, de åtalade kvinnornas berättelser. Den noggranna sammanställningen av det digra materialet skapar ett titthål in i en historisk tid då den enskilda individen var lika utsatt för statlig övermakt som kvinnorna var inför männens styre. Men här syns också hur kulturella berättelser traderas genom tiderna på liv och död.
För Sveriges del började de stora häxprocesserna i Dalarna 1668 och slutade i Stockholm 1676. Totalt avrättades mer än 300 kvinnor. Därpå följde enstaka rättsmål reglerade av Missgärningsbalkens andra kapitel, lagen ”Om truldom och widskepelse” som var gällande fram till 1779. Rättsprocessen i Åhls socken 1757 började med att en ung skomakarlärling pekade ut några bondkvinnor som trollkärringar och uppgav att han hade träffat dem i ett nattligt möte på Kristi himmelfärdsdag på en plats som hette Korpbacken i utkanten av byn. Med sig hade han en för tillfället specialgjord kniv, en yxa och Luthers katekes. Han slog sig ned i en magisk ring som han redan tidigare hade ritat upp med en stör. Därefter övertalade han Back Anna, en äldre kvinna som han uppgav också hade kommit dit och som var trollkona, att blåsa i sin mässingspipa för att kalla dit de övriga trollkärringarna. När hon gjort det hördes dån och gny i luften när trollpackorna kom ridande dit på käppar och kor. Sedan dansade de medan djävulen spelade fiol.
Den unge mannen pekade ut tolv kvinnor, men när länsman agerade på anklagelsen häktade han på eget bevåg ytterligare en kvinna. Av dessa tretton var två gravida. De fördes till gårdar i grannskapet som tagits i anspråk för att hysa dem, på så sätt att de boende på gården fortsatte med sitt dagliga värv medan de misstänkta trollpackorna satt inlåsta. När de anklagade kvinnorna först utfrågades nekade de, men efter en rad hårda förhör inbegripande tortyr, smädande och hot orkade de inte stå emot längre, utan erkände bland annat att de kunde trolla och att de varit på Blåkulla.
Den hårda behandlingen av de anklagade upphörde först några veckor senare då de förts till arresten i Falun och där lyckats få till stånd ett möte med landshövdingen, som de hade hört var en hederlig karl. Han såg till att de som behövde fick läkarvård och avgjorde att samtliga skulle friges i väntan på rättegång. Att brottsmål för häxeri började drivas lokalt och sedan avbröts eller mildrades i högre instanser förefaller ha varit en tendens också under tiden för de stora processerna på 1600-talet, i Sverige och på kontinenten. Skomakarlärlingen erkände så småningom att han hittat på anklagelserna, och dömdes tillsammans med två andra män för spridande av lögner. Trots detta ville häradsrätten att kvinnornas bekännelser skulle prövas i högre instans, med resultatet att kvinnorna återigen friades och att straffen mot männen skärptes ytterligare.
Den yngsta av kvinnorna som häktades var 17 år, och äldst var min förmoder Björk Anna Matsdotter med 71 år. Hon föddes 1686 och dog 1762, och ur den egna familjen åtalades tillsammans med henne en av hennes tre döttrar samt makan till en av hennes fem söner. I protokollet för det urtima tinget 1757 beskrivs Björk Anna som varande ”av liten och klen växt” (s. 69).
I samband med skadeståndsrättegången 1760 berättar hon hur hon då anklagelserna framförts häktades av länsman, som med hjälp en stor stör drev henne framför sig på vägen till fångenskap. Han tvingade då den ålderstigna kvinnan att klättra över en gärdsgård istället för att gå på den vanliga stigen samt tilltalade henne med ”stor hetsighet”. Björk Anna berättar vidare att hon under de kommande förhören blev hotad med handklovar och med att bli upphängd, en tortyrmetod som innebar att med hårt åtdragna handjärn hängas från taket så att endast tåspetsarna snuddade marken. En annan metod för att tvinga fram bekännelser innebar att en tyngd fästes vid kvinnornas sammanbundna händer så att de under lång tid tvingades stå framåtlutade med tyngden på golvet framför sig. Efter att Björk Anna hade sett hur en av de andra kvinnorna pinades i handklovarna och ha hört deras jämmer och skrik bestämde hon sig för att ljuga.
Del II publiceras tisdag 26 mars.
