Sångerskan Sarah Vaughan skulle fyllt 100 år i dag. Filip Hallbäck skriver om en mångsidig artist.
Sarah Vaughan (1924-1990) växte upp i en religiös familj och redan som barn fanns musikintresset hos henne. Med förhoppningen om att en dag kunna få bli pianist, tog hon intensiva pianolektioner vid sju års ålder och spelade orgel i kyrkan när hon var 12. Hon hade ingen formell sångträning, utan det var i samband med kyrkans sammankomster som hon sjöng i kören.
Så småningom i mitten av tonåren lämnade hon kyrkans musikverksamhet för att bege sig mot nattklubbslivet i Newark (New Jersey), där hon lyckades ta sig in illegalt. Senare under en resa till New York följde hon med en av sina vänner på en amatörtävling på Apollo Theatre. Där och då bestämde sig Vaughan för att själv ställa upp i tävlingen, varpå hon vann.
Efterfrågad sångerska i jazzens Bop
Nog kom Sarah Vaughan att bli oerhört efterfrågad som sångerska. Earl Hines fick först upp ögonen på denna 18-åring och anlitade henne för att sjunga för hans ensemble i mitten av 1940-talet. Ganska snart inledde hon ett nytt kompanjonskap med Billy Eckstine, som i sin tur samarbetade med Charlie Parker och Dizzy Gillespie som stod i centrum för en ny jazzrörelse kallad Bop. Från det tidiga 1950-talet ända fram till slutet av 1980-talet gjorde hon ett flertal album och konserter, under ledning av sin gode vän, tillika manager, George Treadwell.
Sarah Vaughan blev en av de första sångerskorna som anammade denna nya stil och att ha den vokala virtuositeten att införliva Bops distinkta fraser i sin sång. Något som utmärkte Sarah Vaughans karriär ytterligare var att hon konsekvent vägrade att placeras i något fack eller för den delen att definieras av någon stil. Hon ville prova allt möjligt och gjorde det med mycket hög kvalitet. Mångsidig som hon var, sjöng hon alltifrån jazz till Broadway-låtar och arior.
Hon kom att kallas för ”Sassy” och ”The Divine One”, på grund av hennes magnifika röst – innehöll fyra oktaveromfång – som hon kontrollerade på ett rasande skickligt och elegant sätt. Framför allt visade hon en otrolig känsla för tonhöjd, och i samband med hennes tragiska bortgång vid 66 års åldern till följd av lungcancer beskrev New York Times henne som en ”sångerska som tillförde en operaprakt till hennes framträdanden av populära standarder och jazz.”
I dag, den 27:e mars, var det 100 år sedan hon föddes.
