Arbetstidsförkortning debatteras igen! Hurra! är min spontana reaktion. Samtidigt vet jag att det finns fullt av icke-rationella invändningar som vi nog tvingas lyssna på, ett varv till. Att det är för dyrt, att det inte går att organisera arbetet med ”bara” sex timmar/dag eller 30 timmar/vecka. Att olika näringar skulle slås ut. Att ingen, eller i alla fall få, egentligen vill ha det. Att landet skulle gå i konkurs och vår internationella konkurrenskraft försvagas, osv. osv. 

Svenskt Näringsliv varnar för dramatiska konsekvenser. ”Sverige blir fattigare”, säger vice vd:n Mattias Dahl. Uppfinningsrikedomen har inga gränser när det gäller att hitta argument MOT en arbetstidsförkortning. Fortfarande! Trots att det finns mängder av bevis på motsatsen, inte minst i andra länder. Och det finns forskning. Här handlar det alltså om någonting annat.

Sveriges senaste stora arbetsmarknadsreform var när 40 timmars arbetsvecka infördes 1973. Kommer ni ihåg? Jag minns det eftersom vi fick lediga lördagar i skolan.

Det är nu 44 år sedan. Det vi har sett under den tiden är en enorm produktivitetsökning inom de flesta sektorer. En produktivitetsökning som varken har följts av en proportionerlig reallöneökning eller arbetstidsförkortning. Däremot har den ekonomiska ojämlikheten ökat dramatiskt.

Jag minns väldigt väl hur det lät när jag och dåvarande ordföranden för S-kvinnorna, Inger Segelström,  var  ute på gemensamma möten och talade oss varma för en arbetstidsförkortning. Det var i början på 90-talet. Vi hade fullt av goda argument och vi hade forskningsresultat som var positiva och vi hade exempel från verkligheten som alla visade på positiva resultat.

Och det gällde inte bara kvinnorna i vården utan även männen på Toyota-verkstaden utanför Göteborg var ett lysande exempel. De hade svårt att få folk, det var långa dagar och korta anställningar. Männen ville kunna träffa sina barn, hämta och lämna på förskolan, som deras partners krävde. Kunderna blev irriterade på de långa köerna. Ingen var särskilt nöjd.

6-timmarsdagen introducerades men nytt schema; ett tidigt skift, ett mitt på dagen och ett kvällsskift. Roterande. Stressen försvann, sjukfrånvaron sjönk, rekryteringen gick lättare och kunderna var nöjda med att kunna utnyttja servicen under en större del av dagen. Liknande resultat fanns inom den offentliga sektorn, både inom äldreomsorgen och på förlossningen. Där var problemet att vinsterna inte hamnade i samma portmonnä. Kommunen och regionen gick inte i takt.

Själv pratade jag utifrån mitt liv som ensamstående mamma. Det gällde att jag skyndade mig på morgonen, skyndade  med barnen till förskolan så jag kunde skynda mig till jobbet så jag kunde skynda mig att jobba klart så jag kunde skynda mig att hämta på förskolan så jag kunde skynda mig att handla och laga middag så jag kunde skynda mig att få ungarna i säng så jag kunde få en liten liten stund för mig själv, innan jag skulle skynda mig att lägga mig så jag kunde skynda mig att stiga upp…. Jag vet att jag delade den erfarenheten med många.

Och nu är vi här igen. En majoritet av svenskarna, allra flest kvinnor, skulle vilja arbeta mindre än 40 timmar i veckan med bibehållen lön. Det visar en färsk Sifoundersökning gjord på uppdrag av fackförbundet DIK. 64 procent av den svenska befolkningen vill ha 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, men bland kvinnor är stödet ännu starkare, hela 76 procent.

Särskilt högt är stödet bland kvinnor i familjebildande ålder. Av dem vill 82 procent se en arbetstidsförkortning, säger Anna Troberg, förbundsordförande i DIK, till Fempers nyheter. En arbetstidsförkortning som skulle innebära en dygnsrytm med  6 timmars arbete, 6 timmar hem- och barn engagemang, 6 timmars vila (=göra annat, kanske en promenad, kanske en bok, kanske en sagostund, osv.),  6 timmar sömn.

Detta är ju så självklart så det skulle egentligen inte behöva diskuteras. Men det gör vi för det handlar om makt. Mäns makt. Män som lever kvar i föreställningar om 8 timmars arbete, 8 timmars vila, 8 timmars sömn. Vilket förutsätter att den finns en ”någon” på plats som sköter allt som har med hem och hus och barn att göra. Det gamla hemmafruidealet svävar fortfarande över tankeverksamheten hos alldeles för många. Eller så finns föreställningen om att man ju kan lösa det med att köpa in tjänsten. Hembiträde, Nanny eller vad vi ska kalla det. Då förändras inget.

Nu gäller det alltså att synliggöra och utmana den patriarkala makten över arbetslivet. En gång för alla!

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist