Alice Munro, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 med motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”, har avlidit. Hon blev den trettonde kvinna och den allra första från Kanada att tilldelas denna utmärkelse.

I en intervju med Stefan Åsberg (SVT/UR) berättade hon att intresset för läsning väcktes tidigt och hon påverkades starkt av H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. Slutet var bedrövligt sorgligt, upplevde hon, till den grad att hon själv började skriva ett annat lyckligt slut och det blev därmed en annan historia, insåg hon.

Under hennes barndom var det kvinnorna som läste och återgav berättelser, medan männen ägnade sig åt praktiskt arbete. När hon fick frågan av Åsberg om vad som är intresseväckande med det kanadensiska småstadslivet, svarade Munro att hon tror att vilken tillvaro som helst kan väcka intresse, beroende på hur man är som berättare.

Hon växte upp i en lantbrukarfamilj och tack vare ett stipendium kom hon in på University of Western Ontario, där hon studerade journalistik och engelska. Det var där hon träffade sin blivande make James och hon avbröt studierna 1951 för att gifta sig med honom.

Den här tiden blev inspirationen till novellsamlingen Tiggarflickan (1978), som blev Munros tredje novellsamling och stora genombrott. Tiggarflickan innehåller tio noveller om Rose och skildrar dennes klassresa från fattiga hemförhållanden till ingång till den akademiska världen.

De allra flesta av Munros publicerade noveller är självbiografiskt färgade och utspelar sig oftast i Ontario. Den återkommande tematiska utgångspunkten är kvinnors relation till småstadslivet och människorna som de vuxit upp med, till exempel i novellsamlingarna Kärlek, vänskap, hat (2001), För mycket lycka (2009) och Nära hem (2013).

Visserligen kallade Munro inte sig själv för feminist, men hennes noveller har rönt intresse utifrån feministiskt perspektiv, på grund av hennes mångfacetterade kvinnoporträtt.

Hennes ibland litet knastertorra berättarstil har ofta jämförts med manliga författare som Ernest Hemingway och Anton Tjechov, främst på grund av dessa författares framträdande psykologiska dimension i sina prosaistiska gestaltningar och hur de förmår att främmandegöra det vardagliga. Liksom Hemingway och Tjechov sker det dramatiska i Munros berättande oftast under ytan hos hennes karaktärer, i form av känslor, tankar, reflektioner och minnen. 

Det finns en viktig distinktion, och det gäller Munros förhållande till tidsrymden. Hon har beskrivit sin berättarstil som att besöka ett hus, snarare än gå en enkelriktad väg. I hennes fiktionsvärld går läsaren in, stannar en stund och upptäcker hur rummen förhåller sig till varandra, och hur man kan se genom fönstret hur världen utanför förändras. Det är inte bara berättelsen i sig som förändras dramaturgiskt, utan man som läsare förändras också, menar Munro, genom att orientera sig i de miljöer hon gestaltar med skarpsynt precision och finkänslighet.

En annan av Kanadas stora romanförfattare, Margaret Atwood, har hyllat Munros författarskap och beskrivit den på följande sätt: ”det här är vackra, ömsinta berättelser som ibland driver fram, ibland ändras i ett slag, men som alltid bestäms av livets val och tillfälligheter”.

Alice Munro blev 92 år.