Drömmen lever vidare är en film om och hyllning till Marseilleborna, såsom det alltid är när skådespelaren Ariane Ascaride och regissören Robert Guédiguian, som också är ett par vid sidan av jobbet, samarbetar på vita duken. Den här gången är resultatet en film med stort hjärta, mycket samhällsengagemang och ett starkt rättvisepatos.
En måndag morgon i november 2018 rasar två femvåningshus samman i centrala Marseille: ”Som en jordbävning i centrum”, beskrivs händelsen i inledningen av filmen Drömmen lever vidare.
Efter fem dagars letande i rasmassorna konstateras att hyresgästerna Simona, Julien, Taher, Paket, Marie-Emmanuelle, Ouloume, Cherif och Fabien har dött när husen de bodde i föll ihop.
Händelsen väcker ilska bland Marseilleborna som inte kan acceptera att invånarna får bo i så undermåliga bostäder. De går ut på gatorna i protest mot kommunen och mot fastighetsägarna.
Det här sätter bakgrunden till filmen om Rosa, som pappan en gång döpte efter den revolutionära socialisten och fredsaktivisten Rosa Luxemburg, hennes bror Antonio, döpt efter den italienska kommunisten och filosofen Antonio Gramsci, och deras storfamilj.
Alla har vanliga jobb – eller i alla fall jobb med social prägel. De arbetar med sjukvård, med flyktingar och på sociala mötesplatser. De är helt enkelt engagerade samhällsmedborgare.
Det är efter pandemin och efter raset av hyreshusen. Rosa tvekar inför kommunalvalet som hon kandiderar till. Hon frågar sig om det faktum att aldrig kunna säga nej till något hör samman med fattigdom. ”Man tänker att om man vägrar blir man ännu mer utsatt, ännu fattigare”, funderar hon i en av scenerna.
Det finns mycket att reparera och laga i staden och i samhällsbygget. Men vänstern är splittrad och har svårt att enas kring hur man ska gå vidare med handlingskraftig politik.
Samtidigt finns människorna till för varandra. Det är en stor mänsklig närvaro i filmen, som vårdar sina många relationer med omsorg.
Det är både vackert och betryggande på ett sätt som ingjuter lugn. Detta trots staden och samhällsbygget med sina revor, flagnande färg och vattenläckor som hela tiden finns närvarande i bakgrunden.
Det här är en film där livet, hur komplext det än må vara, skildras i sin enkelhet, men utan att vara likgiltigt. Tvärtom är det här en film med stort hjärta, stort socialt engagemang och ett starkt rättvisepatos.
Och det är verkligen befriande att slippa påtvingas se när människor gör sig själva och andra lilla, slippa droger och våld, vilket alltför ofta används särskilt i filmer som skildrar klass och utanförskap och uppror mot orättvisor och ojämlikhet.
Det här är i stället en film som aldrig tappar hoppet och som i sin ständiga strävan efter att bidra till att göra något bättre använder sig av kollektivet i olika former. I en av slutscenerna bjuds vi på just en sådan kollektiv upplevelse som i sin teatrala iscensättning får det att kännas i nästan alla sinnen, och just så lever drömmen vidare.
Filmtitel: Drömmen lever vidare
Regi: Robert Guédiguian
Distribution: TriArt Film
