Essä

Jämställd orientalism?

När det gäller att peka ut ansvariga för kolonialism och orientalism blir världen plötsligt helt jämställd. För dessa gärningar är män och kvinnor lika skyldiga. Men nej, när postkoloniala protester likställer kvinnor och män i kritiken mot samtida imperialism är det snarare en upprepning av historiens misogyni, menar Catrin Lundström.

När bilden flimrar förbi på Facebook blir jag inte speciellt förvånad över motivet i sig. De flesta känner nog igen budskapet. En upprorisk känga mot Hollywoods mediering av en ”typisk” terrorist som, enligt västvärldens imperialistiska förlaga, utgörs av en skäggig muslim à la bin Ladin.

Den postkoloniale teoretikern Edward Said skulle omedelbart spåra dragen av manifest orientalism som illustrationen vill göra oss uppmärksamma på. På ena sidan av myntet finns de ”goda araberna” (de som är som vi), och på den andra, den vi möter här, hittas de ”onda islamisterna” (de som borde bli som vi). För att hålla dessa föreställningar levande krävs ett tankesystem som repeteras om och om igen. Därför lägger Hollywood miljoner på myten om
den muslimske fanatikern, upplyser bildtexten.

I syfte att blottlägga och korrigera orientalismens manifesta uttryck visas de ”verkliga” terroristerna upp. Det är en utmärkelse som USA:s president Joe Biden, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och den tidigare utrikesministern i USA, Hillary Clinton samsas om.

Och visst, det är lätt att förstå det ärendet också, inte minst i dagens mörker. Med en postkolonialt skolad blick förmedlar fotomontaget den underliggande dimensionen av latent orientalism som ligger bakom uppdelningen av två skilda världar: en otyglad och underutvecklad föreställd orientalisk geografi, gentemot en civiliserad och upplyst västvärld, där medborgarna lärt sig att frukta Orienten och orientalen, fastän de vita västerlänningarna i sanning själva är de värsta våldsverkarna.

Sensmoralen är, Saids byggstenar till trots, väl skruvad, så som det kan bli när man vill renodla och förmedla ett angeläget budskap på ett sätt som engagerar och genererar omedelbar uppmärksamhet i det sociala medieflödet.

Själv skulle jag sätta ganska stora frågetecken inför liknelsen mellan den demokratiskt valda demokraten Joe Biden och den militanta islamisten Usama bin Ladin. Men då jag noterar att statusuppdateringen bara via ett enda Facebookkonto har delats 48 000 gånger, gillats av 6 500 inloggade kontoinnehavare, och fått hundratals konfirmerande kommentarer, är det
uppenbarligen många som inte håller med mig på den punkten.

Men jag kan inte låta bli att läsa in mer i bildmontaget än vad den postkoloniala analysen gör gällande. När det gäller könsrepresentationen är det nämligen glasklart.

Två män och två kvinnor förkroppsligar tillsammans den imperialistiska hegemonin, som genom århundraden av kolonialism, bosättarpolitik och krigföring otvetydigt har format världen på ett mer genomgripande sätt än vad en enskild självmordsbombare, eller terrorist, kan åstadkomma (även om just bin Ladin var aktiv i decennier).

Vad är det för konstigt med det? Kvinnor ska givetvis hållas ansvariga utifrån samma premisser som män – eftersom alla personer i maktställning bör och ska ställas till svars för sina förehavanden. Det är till och med bra att det finns dåliga kvinnliga ledare. Det tyder på att även kvinnor börjar bli människor.

Men ibland blir det lite väl jämställt. Och därmed ojämställt. Förlåt mig, men var inte Barack Obama president under Clintons tid som utrikesminister?

Majoriteten av de politiska ledarna i världen är, och har varit, män, oavsett hur man vrider och vänder på det. Sett till EU:s 27 länder kan de kvinnliga politiska ledarna räknas på en hand, även om Ursula von der Leyen mycket riktigt utsetts till världens mäktigaste kvinna (inte människa) av Forbes två år i rad.

I världens samtliga länder hittas för närvarande 25 folkvalda kvinnliga stats- eller regeringschefer. De får oftast ta över när partierna har gjort ett dåligt val. Det märks. För av det dryga hundratalet kvinnliga politiska ledarna genom tiderna har ett trettiotal tjänstgjort i mindre än ett år. Bland dem finns Transnistriens två (av fyra) premiärministrar Tatiana Turanskaya och Maya Parnas som satt i två (2) respektive 21 dagar, vid sidan av Magdalena
Andersson
som var statsminister i 322 dagar.

Varför får då de förhållandevis få kvinnorna i maktposition symbolisera västvärldens, och dess allierades, våldsverkare i kolonialismens efterdyningar?

Ett svar hittas i den för kvinnor omvända korrelationen mellan framgång och uppskattning, som iakttagits av Sheryl Sandberg, författare till boken Lean In: Women, Work, and the Will to Lead (2013). Ju mer framgångsrik en kvinna är, desto mindre omtyckt blir hon nämligen. För män gäller motsatt förhållande. De blir, föga överraskande, mer omtyckta ju mer framgångsrika de är. Av båda könen.

Det här är för övrigt ett motsatsförhållande som Hillary Clinton är väl bekant med, och som förklarar varför mäktiga kvinnor så enkelt tar sig in på ogilla-listan – och i Clintons fall att hon kvalar in där, trots att hon arbetade för USA:s första svarte president (som av oklar anledning har utelämnats), och senare förlorade presidentvalet 2016 mot en manlig konservativ antidemokrat (som, ska sägas, inte var med när bin Ladin tillfångatogs och
avrättades 2011).

Det är kanske en orättvis, orimlig och oriktig slutsats, eller rentav anklagelse, att läsa in så mycket i en enstaka bild. Oaktat validiteten i materialet vill jag påstå att när antiimperialistiska och antikoloniala röster likställer kvinnor och män i fördömandet av orientalismens efterverkningar, om än som av en ren tillfällighet eller i ett försök till slagfärdighet, riskerar de inte bara att upprepa en misogyn tankefigur som i slutändan tjänar patriarkala intressen, utan likväl missa chansen till verklig förändring.

Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.