Krönika

Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig?

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist.

”Vi måste ta itu med våldet i dess olika men grundläggande och sammanhängande former. Samt bryta med militarismens förutsägbara och ständiga upprepning av krav på krigsberedskap och krig.”, skriver Gudrun Schyman och menar att det är vad barnen och planeten kräver. 

Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig? Det är mitt minsta barnbarn, 3,5 år, som ställer frågan. Vi har just gått igenom proceduren vid sängdags. På med pyjamasen, borsta tänderna, krypa upp i sängen och läsa saga, släcka lampan och vaggvisa. Jag lägger mig på rygg, han på sidan, bredvid. Efter en liten stund hör jag – Mormor, kan du vända ditt ansikte till mig? Och jag gör det och känner den lilla handen treva försiktigt över min kind innan den faller ner, tyngd av sömn.

Jag upplever något särskilt, något stort och jag känner hur tårarna rinner. Att jag får vara den personen i hans liv. Att jag får ta emot hans önskan och vara den kärleksfulla trygghet som för honom in i sömnen. Att jag får finnas för honom. I kärlek.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla barn som just i samma ögonblick inte får något ansikte vänt till sig. Jag ser krigsbilderna från Gaza och från Ukraina framför mig. Jag ser alla unga som är ute på gatorna och gör allt för att vi vuxna ska se dem och deras krav på en framtid på en bebolig planet.  Jag översköljs av skam samtidigt som jag ligger kvar i mina tårar och tänker att jag aldrig ska svika ett barn som ber mig om att se det. Jag vill inte att vi som nu lever ska vara  den första generationen någonsin som inte tar ansvar för framtiden.

I denna tid av krigshets och barbari och brutala övergrepp måste vi forma ett motstånd mot det som äventyrar allt levande. Och jag tror att vi måste gå långt in i samhällets strukturer. Vi måste ta itu med våldet i dess olika men grundläggande och sammanhängande former.

Det går en rak linje mellan mäns våld mot kvinnor, gängbrutaliteten, militarismen och övergreppen mot planeten. Det handlar om makt.

Det går en rak linje mellan mäns våld mot kvinnor, gängbrutaliteten, militarismen och övergreppen mot planeten. Det handlar om makt. Makt som utövas genom kontroll, hot om våld och utlöst våld. Det är inte en händelse att en kvinna löper störst risk att mördas när hon aviserar att hon ska lämna förhållandet. Det är inte en händelse att nationer har beteckningen ”hon” och tilltalas i termer av ”moder”. Det är inte en händelse att militära allianser, t.ex. Nato,  beskrivs som en kärnfamilj – ”the nuclear family”.  I samma anda naturliggörs Nato:s kärnvapenarsenal genom talet om att Sverige är ett litet land som behöver skydd under andras kärnvapenparaply.

Den globala patriarkala maktordningen göder våldet på alla nivåer. Den utmålade ”svaga” parten (kvinnan, barnet, Moder Svea,, Moder Jord) måste ”beskyddas” och fredas från andras begär och befrias från andras förtryck. Hur många krig har inte startat med devisen att ett land ska befrias från diktatur eller/och att kvinnorna ska befrias från förtryck? Och hur har det gått? Det beror förstås på vem man frågar men inget misslyckande är väl bättre redovisat än kriget i Afghanistan.

Vi borde kunna se krig som en icke önskvärd ”reaktion”,  medan fred står för utveckling av den mänskliga civilisationen

Militarismens livsluft är, precis som gängledarnas, föreställningen om beskydd. Vilka värden som ska skyddas kan diskuteras men aldrig själva idén, behovet av beskyddet. När det lilla landet Sverige nu ska beskyddas genom medlemskapet i Nato kommer det att kosta. Militärindustrin går på högvarv och budgetposterna i statsbudgeten slår rekord. Det finns klara vinnare och förlorare.

Ska vi göra upp med de patriarkala föreställningarna om våldets nödvändighet måste vi göra upp med föreställningen om att krig är en del av den mänskliga samvaron. Det ”naturliga” tillståndet, med militarismen som ideal. Och vi behöver etablera ett språk för vad fred är, eller snarare skulle kunna vara, bortom negationer som frånvaro av krig. Vi borde kunna se krig som en icke önskvärd ”reaktion”,  medan fred står för utveckling av den mänskliga civilisationen, byggd på den radikala men självklara idén om att vi ska kunna leva i en värld där militarismens våld inte längre står som garant för staters självklara rätt till suveränitet.

Att bryta med militarismens förutsägbara och ständiga upprepning av krav på krigsberedskap och krig kräver helt enkelt en ny syn på utveckling. Det är vad barnen kräver, det är vad de unga kräver, det är vad vi som människor måste kräva och det är vad planeten kräver. Vi behöver vända våra ansikten till varandra och använda all den kraft som kärleken till allas våra barn och barnbarn ger oss.

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist