Vänsterns lysande stjärna i Finland heter Li Andersson. Med sin stenhårda sakkunskap, otroliga förmåga att sätta sig in i komplexa frågor och tydliga och direkta stil har hon lockat dröser av unga, miljömedvetna, socialt radikala aktivister – många av dem kvinnor – till valurnorna, skriver Ny tids chefredaktör Janne Wass.
Under covidpandemin talade hela världen om Finlands unga läderrocksbärande socialdemokratiska statsminister Sanna Marin och hennes regering bestående av fem kvinnliga partiledare. Mindre uppmärksamhet internationellt fick regeringskollegan Li Andersson, ledaren för det lilla Vänsterförbundet, ett parti med ett väljarstöd på kring 8-9 procent.
Hemma i Finland kallade man Sanna Marin för “Socialdemokraternas Li Andersson”.
Finlandssvenska Andersson, född 1987 och hemma i Åbo, gjorde på 2010-talet en kometkarriär i den finländska politiken. 2011 valdes hon till Vänsterungas ordförande och samma år, bara 24 år gammal, var hon på vippen att komma in i riksdagen. Året därpå blev hon Åbos röstdrottning i kommunalvalet. 2015 valdes Andersson in i riksdagen och 2016 blev hon ordförande för Vänsterförbundet i en ålder av 27. Plötsligt syntes Li Andersson överallt – på damtidningarnas omslag, i tv-debattsofforna, på festivaler och i sociala medier.
Li Andersson-effekten
Den förnyelseprocess som Vänsterförbundet inlett under den tidigare, likaså unga, ordföranden Paavo Arhinmäki nådde under Andersson sin fullbordan. Partiet som tidigare betecknats som ett “solnedgångens parti” lockade plötsligt till sig dröser av unga, miljömedvetna, socialt radikala aktivister – många av dem kvinnor.
Man talade i dagspressen om “Li Andersson-effekten”. Vänstern var cool igen. När världen år 2020 trissade upp sig över Sanna Marin, såg vänstern i Finland henne snarast som en urvattnad version av Andersson.
Under sina åtta år som partiordförande har Andersson gjort sig känd för sin stenhårda sakkunskap, sin otroliga förmåga att sätta sig in i komplexa frågor, sin tydliga och direkta stil och sin talang för tv-debatter. Äldre politikerherrar lärde sig mycket snabbt att det inte lönade sig att försöka förminska den unga, radikala partiledaren i debattsoffan utan att bli tilltvålad och satt på pottan.
Li Andersson tog strid bärplockarna – och vann
Andersson profilerade sig snart som en partiledare som skickligt överbryggade den traditionella arbetarvänstern med de unga, akademiska aktivisterna. I hennes politik kombinerades försvaret av en stark välfärdsstat och beskattning med hög progressivitet samt åtgärder för att förbättra situationen för utsatta och låginkomsttagare med en ambitiös klimatpolitik, förbättringar i minoriteters ställning, antirasism och antifascism.
Ett av Anderssons största politiska projekt inleddes redan i början av 2010-talet då en grupp thailändska bärplockare gick till storms mot en av Finlands största bärföretagare över omänskliga arbetsvillkor. Andersson fattade som ordförande för Vänsterunga ett specialintresse för bärplockarnas situation, och en flera år lång process pådriven av henne ledde till att bärplockarnas arbetsgivare år 2019 fälldes för människohandel. Ett par år senare beslöt myndigheterna att inte bevilja inresevisum för thailändska bärplockare. Anderssons kamp ledde till att utländska bärplockare nu måste betraktas som arbetstagare och inte egenföretagare, som länge varit kutym inom den finländska bärbranschen.
Ett annat stort projekt som Andersson och Vänsterförbundet lyckades driva igenom under den tid som Andersson var utbildningsminister i Sanna Marins regering var en förlängning av den finländska läroplikten med ett år till tio år – en reform var syfte var att motarbeta att unga lämnar grundskolan på hälft och riskerar marginalisering.
Inga politikerfloskler
Li Anderssons makalösa skräll i EU-valet tog alla på säng – men egentligen borde den inte ha gjort det. I olika opinionsmätningar har Andersson i åratal framstått som en av Finlands mest uppskattade politiker, och som den politiker som kanske respekteras allra mest över partigränserna. Hon är ständigt påläst och kunskapsrik, klar och tydlig i sina ställningstaganden och framstår som en person med stor personlig integritet.
Med Li Andersson får man aldrig känslan av att hon talar politikerfloskler, utan hon snackar på ett lättbegripligt sätt i offentligheten – något som delvis kan ha att göra med att finska är hennes andra språk, och ett hon kämpat för att bli flytande på. Fortfarande blir Anderssons ordböjningar på finska ibland lite ditåt snarare än korrekta.
Men man ska inte heller underskatta det att Li Andersson alltid framstår som en människa av kött och blod. Till skillnad från Sanna Marin lägger hon inte ut stajlade rockstjärnebilder av sig själv på Instagram, utan delar med sig av sin vardag utan filter. Hon skrattar mycket och hjärtligt, och visar ofta tydligt sina känslor i offentliga sammanhang. I debatter är Andersson alltid hövlig och respektfull, men låter även passionen lysa igenom. Hon är helt enkelt en politiker som det är lätt att relatera till.
Tredubblat mandat för vänstern
Att Li Andersson i EU-valet lyckats tredubbla Vänsterförbundets mandat i EU-parlamentet och föra upp sitt lilla parti till näst största partiet beror antagligen inte på att Andersson plötsligt hittat någon magisk formel (även om alla är överens om att hon gjorde en kanonkampanj).
Snarare handlar det om att i detta val – till skillnad från riksdagsvalet 2023 och presidentvalet 2024 – fanns det inga orsaker för väljarna att “taktikrösta” på en kandidat från ett större parti för att förhindra Sannfinländarnas framfart. Nu var väljarna så att säga “fria” att rösta på Andersson.
Janne Wass är chefredaktör för kultur- och samhällstidskriften Ny tid i Finland
