Essä

”Palestinian Lives Don’t Matter” – Eurovisions nya slogan

Kritiken och protesterna mot Eurovisions ledning efter beslutet att låta Israel delta i årets tävling ökar.

”En av de allra största myter som reproduceras varje år är att Eurovision Song Contest skulle vara en apolitisk arena. Det har alltid varit politiskt laddat och nästan alltid innehållit inslag som väckt kontroverser. Faktum är att det här projektet bildades under efterkrigstiden i ett uttalat fredsfrämjande syfte”, skriver Filip Hallbäck och ifrågasätter att Israel får lov att delta med tanke på att Ryssland portades förra året.

Eurovision Song Contest är världens äldsta ännu aktiva internationella musiktävling. En tävling som årtionde efter årtionde bjudit på allt möjligt, ömsom genialt och världsklass, ömsom bedrövligt och pinsamt. Oavsett om man är ett hängivet fan eller avskyr jippot har Eurovision Song Contest blivit en färgsprakande folkfest och ett kulturellt fenomen.

Själv minns jag när jag volontärjobbade när tävlingen hölls i Malmö 2013 och vilken sprudlande stämning det var bland människor som kommit från hela världen för att tillsammans njuta av gemenskapen och mångfalden som tävlingen ändå medför. När jag var på väg hem var jag som alldeles marinerad av lycka. I år känner jag ingen entusiasm inför tävlingen alls och jag ämnar återkomma till varför.

Den första tävligen hölls 1956 och sedan dess har en rad välkända artister och grupper deltagit, som exempelvis Françoise Hardy (Monaco, 1963), Nana Mouskouri (Luxemburg, 1963), Cliff Richard (Storbritannien, 1968), Julio Iglesias (Spanien, 1970), Abba (Sverige, 1974), Céline Dion (Schweiz, 1988) och Antique (Grekland, 2001).

Vissa har vunnit själva tävlingen, andra inte. Vissa vinnare fick sitt internationella genombrott som Johnny Logan (Irland, 1980 och 1987), Alexander Rybak (Norge, 2009), Loreen (Sverige 2012 och 2023) och Måneskin (Italien, 2021), andra blåste nytt liv i karriären som Katrina & The Waves (Storbritannien, 1997). Utifrån ett jämställdhetsperspektiv har kvinnliga soloartister vunnit tävlingen fler gånger än manliga soloartister och musikband tillsammans.

Vissa segerbidrag blev dunderhits, till exempel Poupée de cire, poupée de son, Save your kisses for me, Ein bisschen frieden, J’aime la vie och Insieme 1992, men det finns även de låtar som inte vann men ändå lyckades klättra upp på listorna som Volare, L’amour est bleu, Eres tu och Tornero.

Eurovisions politiska laddning

En av de allra största myter som reproduceras varje år är att Eurovision Song Contest skulle vara en apolitisk arena. Det har alltid varit politiskt laddat och nästan alltid innehållit inslag som väckt kontroverser. Faktum är att det här projektet bildades under efterkrigstiden i ett uttalat fredsfrämjande syfte och man ville låta tävlingen få bli en internationell plattform på vilken man kan representera ett lands kultur och språk.

Nu är det visserligen en definitionsfråga vad som ”är” eller anses vara politiskt, liksom huruvida det är intentionen från första början eller om konsekvensen är att det blir ”politiskt”. Ofta handlar det sistnämnda om hur vissa låtar i en specifik kontext kan innehålla innebörder som kan tolkas fram.

När Jean-Claude Pascal vann för Luxemburg 1961 framförde han den bitterljuva balladen Nous les amoureux, vars raffinerade text skildrar en homosexuell kärlek. Ett ämne som då inte fick uttryckas explicit, då det skulle strida mot dåtidens regelverk, men som idag inte skulle ses som uppseendeväckande på samma sätt.

Med andra ord är politiseringen alltid kontextberoende. Ett annat exempel är Gigliola Cinquettis svulstiga kärleksballad från 1974, som utsattes för en tillfällig censurering i Italien, alltså det land som hon representerade. Italien var då nämligen i färd med att inrätta en nationell folkomröstning om rätten till skilsmässor och hennes låt tolkades som ett stöd till ja-sidan. Ett tredje exempel är Lucía och dennes svängiga bidrag El från 1982, som framfördes med inslag av argentinsk tango. Tävlingen hölls då i Harrogate och många tolkade tangon som en subtil protest mot Falklandskriget.

Den historielösa frågan om avpolitiseringen av Eurovision Song Contest har kommit på tapeten på nytt och den här gången handlar det om skenhelighet från arrangörernas sida. Det handlar vare sig om artister eller tävlingsbidrag den här gången, utan om vilka länder som anses vara legitima att inkludera och exkludera. European Broadcasting Union, EBU, lämnade nyligen besked om att Israel tillåts att medverka i tävlingen det här året, trots Israels pågående krigsförbrytelser mot palestinier i Gaza.

Att Israel får lov att delta blir anmärkningsvärt, med tanke på att Ryssland portades förra året på grund av sitt invasionskrig i Ukraina. I den vevan sade SVT:s VD Hanna Stjärne följande till Aftonbladet (25/2): ”I den situation som Europa befinner sig i är detta det enda rimliga beslutet. Ryssland kan omöjligen stå på scenen på Eurovision när de invaderat ett annat land.”

Samma måttstock tycks inte alls gälla Israel och det är vad som gör beskedet från EBU extremt problematiskt. Israel får vara med, trots att deras urskillningslösa bombningar av tätbefolkade områden i Gaza under de hundra dagar som gått resulterat i över 25 000 mördade civila (varav en förkrossande majoritet är kvinnor och barn). För att inte tala om Israels totala belägring av Gaza, tvångsförflyttningar, inskränkningar i sjukvården, avstängning av el och vatten, liksom avhumaniserande uttalanden om palestinierna. Sydafrika har anmält Israel till Internationella domstolen i Haag för folkmord.

Neutralitet är passivt ställningstagande

Det upprepande argumentet från EBU:s sida är att man vill anordna ett ”apolitiskt” evenemang som ska fyllas med glädje och musik, och att man därmed inte tar ställning för vare sig den ena eller andra parten. Problemet med det resonemanget är bara det att man tar (passiv) ställning i en konflikt, under förevändningen att man är neutral.

Att inte ta ställning innebär också ett ställningstagande och den är inte odiskutabel, för att uttrycka det milt. Som kyrkoledaren Desmund Tutu en gång formulerade det så träffsäkert: ”If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.”

Om beslutet att tillåta Israel medverka kvarstår skulle jag föreslå att EBU ändrar årets slogan till ”Palestinian Lives Don’t Matter”. För det är vad deras hållning gentemot Israel signalerar.

Alternativet är att ompröva beslutet och utesluta Israel ur tävlingen med omedelbar verkan. Varför annars detta gigantiska hyckleri? Varför värderar man människors liv så fundamentalt olika, beroende på vilka som är förövare och vilka som är offer? Det blir man svaret skyldig för all framtid.