”Jag hoppas att några av de gymnasieelever som jag nu möter kommer att vara med och skriva framtidens progressiva lagstiftning. Jag hoppas att ni som läser denna krönika ska känna att ni också har en plats i maktens korridorer. Demokratin behöver fler av er.”, skriver Annika Hirvonen.
Under januari och februari besöker 137 riksdagsledamöter 21 000 elever i åk 8–9 och gymnasiet. Jag har haft förmånen att besöka ett antal gymnasieklasser och samtala med dem om demokrati och arbetet i riksdagen.
Jag vill att de ska veta att det går att förändra världen. Åtminstone kan man göra skillnad. Även om man fortfarande är en elev i högstadiet som inte tror så väldigt mycket om sig själv. Så jag berättar för dem om hur jag som femtonåring var så blyg att jag inte ens vågade räcka upp handen och svara om läraren frågade hur min helg hade varit. Sista gången jag satt och grät i skolans trapphus inför ett framträdande inför klasskompisarna var i nian.
Min lärare hade tvingat mig att förbereda ett fyra minuter långt tal som skulle hållas inför tio klasskompisar. Jag hade valt att tala om våldtäkt. Eller snarare om hur unga tjejer inte blev trodda och hur de blev skuldbelagda i domstolar och av samhället med föreställningar om sådant som att en viss sorts kjolar och underkläder nog betydde att de fick skylla sig själva.
Strax innan det var min tur att hålla talet inför klasskompisarna slogs jag av tanken att detta kanske var enda gången som just de här tio personerna skulle få chansen att höra om den här viktiga frågan.
Nervositeten rann av för att aldrig mer koppla ett sådant grepp om mig igen. Det spelade ju faktiskt inte någon roll vad någon tyckte om mig. Det var bara en sak som var viktig: att mina tio klasskompisar förstod hur viktigt det var att förändra synen på våldtäkt. Att de förstod att vi måste börja placera skulden där den hör hemma: hos förövaren. Så jag talade. Tio år senare var jag med och skrev samtyckeslagen.
I klassrummet i Sigtuna börjar jag berätta om hur våldtäktsoffer förr ofta ifrågasattes för att de inte gjort tillräckligt mycket motstånd. Men jag blir avbruten av en av pojkarna i bänkraden längst fram. “Man måste ju säga ja!” rättar han mig. “Ja, men så var det inte då!”
På bussen till jobbet möter jag nuvarande justitiekanslern Mari Heidenborg som då ledde arbetet med 2014 års sexualbrottskommitté. Lagen hade större effekt än någon av oss då kunnat tro.
Då, 2014, blåste det progressiva vindar. Nuär det mycket i svensk (och europeisk) politik som svänger åt motsatt håll. Följer man Socialdemokraternas rapportsläpp kan man se hur det som då var självklarheter för socialdemokratin nu ursäktas. Både Moderaterna och Socialdemokraterna är särskilt upptagna med att skriva om sina egna partiers och företrädares historia vad gäller synen på invandring. Klimatpolitiken skrotas i Sverige och biståndet minskas. Den feministiska utrikespolitiken är lagd på hyllan. Antalet demokratier i världen minskar och demokratierna blir mindre robusta.
Mycket går åt fel håll. Det är på många sätt tyngre att driva en progressiv politik. Men därför också viktigare. De nationalistiska och högerpopulistiska vindarna kommer inte att vända av sig själv – det är vi som vill se något annat som behöver kliva fram och göra jobbet. Jag hoppas att några av de gymnasieelever som jag nu möter kommer att vara med och skriva framtidens progressiva lagstiftning.
Jag hoppas att ni som läser denna krönika ska känna att ni också har en plats i maktens korridorer. Demokratin behöver fler av er.
Annika Hirvonen är gruppledare och riksdagsledamot för Miljöpartiet
