Idag den 14:e februari är det alla hjärtans dag. Varje år som den här specifika dagen infaller tänker jag på Jim Carreys bittra, melankoliska rollfigur Joels formuleringar i Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), I sina dagboksanteckningar skriver han ner sina spontana funderingar, däribland att alla hjärtans dag egentligen bara är en högtid som uppfunnits av gratulationskortföretag för att få folk att må dåligt.

Nu producerades den här den hjärncellskittlande kärlekshistorien – med Carrey och Kate Winslet i sina bästa roller – visserligen 2004, långt innan dejtingapparna slagit igenom på bred front. I sin bok Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring (2012; på svenska 2016) intresserar sig sociologen Eva Illouz för kritiska perspektiv på en känsla som många tror är universell, men som i själva verket varierat historiskt. Hon anknyter ”kärlek” som begrepp till moderniteten och dess sociokulturella strukturer som i sin tur positionerar och normaliserar statusmarkörer i sociala sammanhang.

Ett av hennes syften med boken var att belysa valmöjligheter som en avgörande kategori i förståelsen för skapandet av relationer, inte minst i nyliberalismens tidevarv. I dejtingappar finns kapitalismens logik samlad, menar Illouz, inte minst i form av konsumtion och accelererande hastighet. Jag kan mycket väl tänka mig att Joel hade varit ännu olyckligare idag, om han hade fått prova dejtingappar. ”Varför blir jag kär i varje kvinna jag ser som visar mig minsta lilla uppmärksamhet?” frågar han sig själv i en berättarröst, så fort Clementine (Winslet) får syn på honom i den fysiska verkligheten.

Måste kärlek vara så här? Självfallet inte, och detta är skälet till att jag skriver denna reflekterande text. Jag skulle med fog vilja hävda att kärlek nog är det bästa och det värsta som hänt mänskligheten.

Mer poesi för bättre kärleksrelationer

Låt mig få dela med mig av en personlig anekdot. Ett av de bästa råden för att skapa riktigt bra relationer och förmå att beröra på ett djupare plan fick jag under gymnasiet av min lärare i kultur- och idéhistoria Ylva. Under en lektion yttrade hon något i stil med: ”killar, om ni vill imponera på tjejer, skriv dikter”. Huruvida hon var seriös eller inte, låter jag vara osagt. Men jag tog det rådet till mig och det hade en större inverkan på mitt liv än vad jag först anade.

Ylvas råd gjorde mig förmodligen till en mycket bättre poet. Att skriva poesi lärde mig att verkligen kunna se en annan människa på ett betydligt djupare plan bortom olika sociala roller, som vi alla spelar. Därigenom någonstans fick jag en fördjupad förståelse över poesin existens. Den är mångfaldig och subjektiv, men för mig möjliggjorde det att kunna beskriva ens innersta känslor för någon man älskar.

Att skriva lyrik är en mödosam konstform att behärska och än mer tidskrävande om man vill finna ett eget språk och än mer om man vill beröra någon. Poesin handlar om att försöka vaska fram kärnorna i en känsla, ett intryck eller en sinnesstämning, och inrama det i en säregen, ständigt föränderlig språklig sammansättning.

Poesins betydelse för samhället

Vad betyder poesin för samhället? Senast den frågan aktualiserades var hösten 2021, när kommunpoeten Jimmy Alms projekt i Tranemo retade gallfeber på proffstyckare (fast den stundtals hånfulla debatten handlade nog mer om finansieringen än om själva kulturverksamheten). Om jag skulle försöka blåsa nytt liv i frågan om poesins betydelse på nytt, skulle jag vilja påpeka behovet av att utveckla den egna språkliga förmågan hos invånare. Poesin erbjuder möjligheten att få leka och laborera med språket, för att på så sätt uttrycka delar av människans upplevelsevärld. Med hjälp av att skriva dikter lär man sig att till slut finna de exakta formuleringarna. 

En av mina favoritpoeter någonsin är Boris Pasternak, vars mästerliga roman Dr. Zhivago väckte mitt intresse för skönlitteraturen. Han skrev sina dikter under en mycket svår tid för Ryssland. Det gamla tsarväldet störtades och den kommunistiska ideologin omsattes i sin politiska praktik. Mitt i denna tyranniska epok fanns denne människa, som vågade formulera en självständig vision av världen via poesin och försvara idén om individens rätt till integritet. Han ville inte tillhöra någon rörelse, utan ansåg att poeten likt filosofen alltid banar väg i sin ensamhet och som läsarna sedan följer efter. En poets roll är inte något annat än att finna sin källa till kreativitet och skapa uttryck, utan att kräva något i gengäld. En liknande inställning har jag många gånger haft i mitt skrivande.

Jag vill avslutningsvis dela med mig en dikt som jag skrev till en kille som jag älskade innerligt en gång i tiden. Det vi hade tillsammans hör numera till det förflutna. Ärligt talat hade jag glömt att jag ens skrev den här dikten, men när jag läste den kom flera minnen till liv. Minnen som sitter i kroppen. Jag minns en människa som var helt underbar att vara med, men bakom den vackra fasaden fanns världens sämsta självförtroende. Hans ögon log aldrig. Dikten som jag skrev handlade om mina känslor för honom som satte min inre intellektuella verksamhet i brand.

Så här lyder den:

Ögonen är själens fönster, sägs det.

Jag tänker på dessa ord 

varje gång jag tänker på dig.

Du har ett hjärta av guld;

Du ger mig alltid de varmaste kramar,

men dina ögon ler aldrig.

Jag vill locka fram dina allra bästa sidor;

jag vill göra dig till den lyckligaste,

men dina ögon ler aldrig.

Intimiteten med dig är det bästa jag vet;

men dina ögon ler aldrig

Du har vittnat om grymheter

alldeles för många gånger.

Kom.

Jag vill skydda dig från världens ondska.

Fastän dina ögon aldrig ler.