I dag är det Sverigefinnarnas dag och den har firats varje år sedan 2011. Sedan 2014 har sverigefinnar dessutom en egen officiell flagga. Dagen handlar om att synliggöra sverigefinnarnas historia, kultur och språk både för sverigefinnar själva och för den breda allmänheten.
Sverigefinnar är den allra största av Sveriges fem nationella etniska minoriteter och i dag bor det cirka 70 000 personer med finsk bakgrund i Sverige. Finländarnas historia i Sverige börjar på 1100-talet då Finland assimilerades i konungariket Sverige och var en del av Sverige ända fram tills 1809. Under de här hundratals åren flyttade många finnar till Sverige, inte minst till Falun, för att jobba i gruvorna. Många andra flyttade till Värmland och Norrland för att jobba i skogarna, vilket är anledningen till att denna grupp kom att kallas för skogsfinnar. Än i dag kallas flera platser för finnskogar eller finnmarker.
Arbetskraft och flyktingskap
Mellan åren 1808 och 1809 pågick ”det finska kriget” mellan Sverige och Ryssland och vilket avslutades genom ett fredsavtal som ägde rum i Fredrikshamn. Avtalet innebar en omfattande eftergift för Sverige, nämligen att avträda hela Finland, Åland och de delar av Västerbotten och Lappland som fanns öster om Torne-Muonio-Könkämä älv till tsar Alexander I av Ryssland. Gränsen mellan länderna drogs vid Torneälven och många som hamnade på den svenska sidan talade finska och vice versa. Trots den geopolitiska uppdelningen fortsatte flyktingar att migrera till Sverige – vissa som arbetskraft, andra som politiska flyktingar undan det ryska styret.
En särskild historisk händelse som kom långt senare och som kom att forma en hel generation skedde under andra världskriget 1939–1945. Runt 80 000 finska barn skickades till Sverige för att klara sig undan Sovjetunionens anfall och för många av barnen blev det ett livslångt trauma att separeras från sina föräldrar under sådana omständigheter. Man beräknar att cirka 7 000 av flyktingbarnen stannade kvar i Sverige för alltid, medan övriga – flera motvilligt – återvände hem till Finland. Tragiskt nog var det inte alla föräldrar som ville ha tillbaka sina barn, något som fördjupade det nationella traumat.
Under efterkrigstiden, på 1950-, 60- och 70-talen, drabbades Finland av en extremt svår ekonomisk situation. Många unga finländare valde då att flytta till Sverige, där det fanns gott om arbetstillfällen för lågutbildade och dessutom moderna bostäder. De flesta hamnade i olika trakter runt Stockholm och Göteborg, men det var långt ifrån en harmonisk tillvaro för alla finländare – inte minst på grund av att många finländare behandlades fruktansvärt kränkande på grund av sitt ursprung och för sin klasstillhörighet. Språkfrågan blev extra känslig: många finländare hade svårt med svenska språket och kunde därför inte delta i samhällslivet på lika villkor som majoritetsbefolkningen. Flera barn och barnbarn fick aldrig lära sig finska, dels på grund av att svenska myndigheter hade rekommenderat finsktalande föräldrar att bara tala svenska med sina barn, dels att flera finsktalande föräldrar inte ville att barnen skulle genomlida den diskriminering som föräldrarna utstått.
Två kulturer och två språk
Sedan år 2000 är sverigefinnar en erkänd nationell minoritet i Sverige, till följd av att Sveriges riksdag ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. För sverigefinnar innebar det inte bara utökade rättigheter som skulle beskyddas av svenska staten såsom rätten till språk och kultur, representation och icke-diskriminering, utan det innebar också ett epokgörande skifte i form av en förändrad syn på den sverigefinska identiteten. Att finnar i Sverige numera kallas för sverigefinnar är en ordförändring som avspeglar innebörden av att som sverigefinne tillhöra två kulturer och två språk. Till skillnad från tidigare behövde sverigefinnar aldrig mer vara antingen eller.
I dag finns 12 regioner, däribland Västragötalandsregionen, och 66 kommuner, bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Umeå, Luleå och Kiruna, som är förvaltningsområden för finska språket. Det innebär att de sverigefinnar som bor i ett område inom dessa förvaltningsområden för finska har laglig rätt till att använda sitt modersmål i offentliga sammanhang, till exempel inför myndigheter och domstolar, samt att myndigheter har en skyldighet att säkerställa att det finns personal med kunskaper i finska. Sverigefinnar har därutöver rätt till äldreomsorg och förskoleverksamhet på finska. Sverigefinska barn har dessutom rätt till modersmålsundervisning i offentlig regi.
Den sverigefinska organiseringen
Sedan 1957 finns Sverigefinska Riksförbundet (Ruotsinsuomalaisten Keskusliitto), som har cirka 9 000 medlemmar och vars uppgifter är bland annat verka som en gemensam plattform för att främja sverigefinnarnas rätt till utveckling till en tvåspråkig befolkningsgrupp. Sverigefinska Riksförbundet har tre specialförbund i sin organisation: Sverigefinskt Kvinnoforum (Naisten Foorumi), Sverigefinska Pensionärer samt Sverigefinska Amatörteaterförbundet. Det finns dessutom ett ungdomsförbund (Rutsinsuomalaisten nuorten liitto), som arbetar för att sverigefinska barn och unga ska kunna behålla och utveckla sitt språk, sin kultur och sin identitet
