I många familjer tar kvinnor fortfarande större ansvar över hushållssysslor som handling och matlagning. Det innebär att kvinnor påverkas i ännu högre utsträckning av de skenande livsmedelspriserna. För många har livet blivit en ständigt pågående förhandling mellan behovet av bra mat och en tom plånbok.
Av alla vardagssysslor är det få som är så könade som ansvaret för mat. Under potatiskravallerna nödåret 1917 var det i huvudsak kvinnor som tog till gatorna för att kräva mat på bordet. En revolt som senare resulterade i maktskifte och, några år därefter, införandet av kvinnlig rösträtt. Mat är ett grundläggande behov och därför är vår tillgång till mat också en högst politisk fråga.
Just nu lyser dock regeringens krisinsikt med sin frånvaro. Om Ulf Kristersson haft samma inställning till bränder som han har till matpriser hade brandkåren varken haft brandbilar eller vattenslangar, utan vattenpistoler och tandemcyklar. Från mars 2024 till mars i år ökade priserna med 5,4 procent. Månad efter månad blir livet dyrare. Statsministern kan inte längre att sitta på händerna när matjättarnas prishöjningar gör familjerna fattigare.
När matpriserna skenar är det inte bara hushållens budgetar som blöder − det är också kvinnornas redan tunga ansvar som blir tyngre. I många hem är det fortfarande kvinnor som i störst utsträckning planerar, handlar och lagar maten. När priserna på livsmedel stiger läggs därför en oproportionerligt stor del av bördan på kvinnors axlar. Har vi råd med kaffe den här veckan? Kan vi byta ut färska tomater mot krossade? I detta ekonomiska tidevarv är livet en ständig balansgång mellan behovet av näringsrik mat, räkningar som måste betalas och ett konto som ekar tomt.
Att priset på mat har tillåtits skena är bland annat resultatet av en tandlös konkurrenslagstiftning. Konkurrensverket har i dag ingen möjlighet att ingripa förrän skadan redan är skedd och även då är dess verktyg begränsade. Under tiden blir småhandlare utkonkurrerade, mindre producenter kvävda och alternativen för konsumenterna allt färre.
När livsmedelsgrossister och detaljhandel är så tätt sammanflätade innebär det att nya aktörer hindras från att etablera sig. De tre stora matjättarna − Ica, Axfood och Coop − står tillsammans för 90 procent av försäljningen i Sverige. I ett land där endast en handfull aktörer kontrollerar hela livsmedelskedjan blir valfriheten en illusion. För den som är missnöjd med överpriserna i sin matbutik är möjligheterna att påverka marknaden genom att handla någon annanstans små.
I dag presenterade Vänsterpartiet förslag på åtgärder för att få bukt på matpriserna. I korthet innebär förslagen att Konkurrensverket ges möjlighet att ta ett helhetsgrepp om livsmedelsmarknaden och besluta om konkurrensfrämjande åtgärder. Dagens situation, med tre matjättar som kontrollerar hela kedjan från grossist till detaljhandel, går att bryta upp genom att förbjuda grossisterna från att bara sälja till sina egna handlare. Dessutom föreslår vi att inrätta en inspektionsmyndighet som i samverkan med Konkurrensverket övervakar livsmedelsmarknaden.
Som vanligt kommer högerns svar att låta som en papegoja, envist kraxande om att alla åtgärder för att bryta upp oligopolet är en utopi eller feberdröm. Men låt er inte luras. Det här handlar om fullt genomförbara förslag som skulle gå att införa omedelbart och som inte skulle kosta skattebetalarna en krona. Faktum är att flera länder i Sveriges omedelbara närområde, som Danmark, Norge, Island och Tyskland, alla har infört liknande konkurrensverktyg för att få bättre fungerande livsmedelsmarknader.
När regeringen låtsas som det regnar och Jimmie Åkesson uppmanar folk att hantera matkrisen genom att ”handla billigare” (samtidens ”låt dem äta kakor!”?) är det inte bara slappt utan också tondövt inför den mänskliga historien, där människors behov av att äta sig mätta många gånger lett till stora och omvälvande politiska reformer. Vår tillgång till mat är en högst politisk fråga. Det gällde under potatiskravallerna 1917 och det gäller än i dag.
