”Den dominerande västerländska feminismen talar visserligen om mångfald, men lyssnar sällan på kvinnor med erfarenhet av krig, exil eller migrantarbete”, skriver sociologen och aktivisten Arez Mohamadi.
Jag känner mitt liv i tre elvaåriga kapitel: de första elva åren i Rojhelat/Kurdistan-Iran, elva år i Bashur/Kurdistan-Irak, och nu elva år i Sverige. Den här indelningen är inte slumpmässig. Varje period markerar en brytpunkt från den föregående, inte av fri vilja, utan som svar på förtryck, diskriminering och exil. Men genom alla dessa förändringar har något varit konstant: jag har varit en kvinna i Mellanöstern och en kurdisk kvinna, vilket alltid har inneburit kamp och ständig skapande.
Jag föddes i Rojhelat/Kurdistan-Iran, i en familj där mina föräldrar var politiskt aktiva, motståndare och en del av en rörelse som kämpade mot nationellt och politiskt förtryck i Iran. Redan som barn förstod jag att frihet för människor i Iran, särskilt frihetsälskande kurder, betraktas som ett brott. Och om du dessutom är kvinna, utesluts du tre gånger om.
Efter år av hemlig politisk och civilsamhällelig aktivism i Iran, när vi blev förföljda av den islamiska regimen, tvingades vi fly till Bashur/Kurdistan-Irak. Inte heller där fanns fullständig säkerhet, men något annat fanns: ett levande politiskt klimat, mina föräldrars engagemang som peshmerga och kvinnor omkring mig som inte bara var mödrar och systrar, utan också motståndare och analytiker. Bland dem lärde jag mig att politik inte enbart är något som sker i en organisation, det finns i val av språk, i beslutet att stanna eller lämna. Många år senare, med full medvetenhet, valde jag att bli en människorättsaktivist, för att jag fortfarande var berövad mina mänskliga rättigheter.
Efter elva år i Bashur/Kurdistan-Irak, där jag studerade och var aktiv i kvinno- och människorättsorganisationer, blev migrationen till Sverige ännu en form av exil, denna gång med hopp om trygghet. Om jag ska vara ärlig var Sverige en blandning av motsägelser för mig: å ena sidan verkliga möjligheter till utbildning, yttrandefrihet och civila rättigheter; å andra sidan strukturell rasism och stereotyper som ser migrantkvinnor antingen som offer eller som problem. Min erfarenhet ligger varken i extremen, utan mitt i. Det får inte ignoreras hur våra röster som migrantkvinnor fortfarande ofta är marginaliserade.
När jag började studera sociologi vid universitetet i Sverige fick de erfarenheter jag brottats med i vardagen teoretiska namn och ramar: ”strukturell diskriminering”, ”andra-görande”, ”symboliskt våld”. Men min erfarenhet av att vara kvinna och migrant går bortom dessa ord. På feministiska möten kände jag ofta att våra berättelser inte fick plats. Den dominerande västerländska feminismen talar visserligen om mångfald, men lyssnar sällan på kvinnor med erfarenhet av krig, exil eller migrantarbete.
Ett av de första tillfällen jag kände denna motsättning starkt var under ett feministiskt seminarium på universitetet. Temat var ”intersektionalitet”, ett ord som i teorin skulle synliggöra kvinnors erfarenheter med flera identiteter. Men i praktiken var rummet fullt av vita medelklasskvinnor som pratade om ”mångfald” utan att nämna krig, exil eller politiskt förtryck en enda gång. När jag där berättade om min mammas tid som peshmerga, om tvångsmigration, och om dubbel förtryck, både könsrelaterat och nationellt, blev det tyst i rummet.
Efter mötet kom en deltagare fram till mig och sa: “Tycker du inte att du pratade lite ensidigt?” Det var då jag insåg att till och med inom vissa feministiska kretsar uppfattas våra levda erfarenheter ofta som ”för mycket”. Som om migrantkvinnor bara får prata om hedersvåld eller sin ”kultur”, inte om orättvisa strukturer i värdlandet, inte om politiskt motstånd och inte om att omdefiniera feminismen.
Men istället för att lämna scenen, bestämde jag mig för att höja min röst. Jag började skriva och samtala. Tillsammans med kvinnor från Mellanöstern, Afrika och Latinamerika skapade vi nätverk som fokuserade på den levda erfarenheten av att vara kvinna och migrant. För oss betyder jämlikhet inte bara lika rättigheter, det betyder erkännande av olikheter, rötter och olika berättelser.
Och det är precis där en migratorienterad feminism får mening. Vi är kvinnor vars feminism kommer ur våra verkliga erfarenheter, inte bara ur teorin. Vi fann feminismen inte i böcker, utan i kön på Migrationsverket, i gränsläger och på exilens gator. Vår feminism ser våld inte bara i individens handlingar, utan i juridiska, mediala, pedagogiska och administrativa strukturer. Vår feminism handlar om makt, makten att omdefiniera, omskriva och återskapa kvinnlig identitet i historiens och politikens kontext.
Migration har för mig inte bara handlat om att förlora eller att hitta. Det har varit en blandning av att lämna, återskapa och ibland att motstå fullständig assimilation. Jag vill förbli en kurdisk kvinna, med mitt språk, mitt minne och min historia. Men samtidigt en aktiv medborgare i ett samhälle jag vill tillhöra.
Nu har jag varit i Sverige i elva år. Även om jag är svensk medborgare i dag är upplevelsen av invandring en del av min levda identitet. När jag åter blickar på mina tre elvaårigheter, inser jag att jag inte kan radera någon av dem: inte min barndom i förtryckets skugga, inte min ungdom i exil och motstånd, och inte mitt vuxenliv i ett land där kampen för mig själv och för andra fortfarande pågår.
Så denna penna, denna kamp och denna solidaritet, den kommer att fortsätta.
