Om kampen mot våld mot kvinnor ska vara global måste den erkänna våldets många lager och kvinnors olikheter. Frigörelse blir möjlig först när kampen ser kvinnor så som de är: med olika historier, olika smärtor och olika former av motstånd, skriver sociologen Arez Mohamadi.
Våld mot kvinnor erkänns världen över som en av de mest ihållande formerna av strukturellt förtryck. Ett fenomen som inte känner några gränser och som reproduceras i hemmet, på gatan, på arbetsplatsen och i politiken. Men att våldet är globalt betyder inte att erfarenheterna av det är likadana. Precis som kvinnor på olika platser möter olika former av förtryck, kan kampen mot våldet inte bygga på föreställningen om ”en enda gemensam erfarenhet”. Att reducera kvinnors komplexa verklighet till en enda berättelse osynliggör många röster och döljer många smärtor.
Könsbaserat våld beskrivs ofta som ett individuellt eller familjärt problem, men i många delar av världen är våldet inte bara förankrat i privata relationer, det är också djupt rotat i politiska, rasliga, nationella, ekonomiska och militära strukturer. Kvinnor som lever i krigszoner, kvinnor som står under förtryckande regimer, kvinnor i migrantmiljöer som möter rasism och strukturell diskriminering eller kvinnor fångade i ekonomisk utsatthet, alla konfronteras med lager av våld. Denna flerskiktade erfarenhet visar tydligt varför varje försök att skapa en enhetlig kamp blir otillräckligt, och ibland till och med skadligt.
Får inte missa delar av verkligheten
Just denna månglagerhet visar varför kampen mot våld, om den formas efter en enda modell, oundvikligen missar delar av verkligheten. En kamp som inte ser kvinnors strukturella, sexuella, historiska och politiska skillnader riskerar att reproducera samma gamla uteslutningar. Världen består inte av en enda ”kvinna”. Den består av ”kvinnor” med alla sina komplexiteter, motsägelser och olika livssituationer. I denna mångfald är det nödvändigt att inte glömma transkvinnor.
På vissa platser börjar våldet i hemmet. På andra på gatan, i lagen, vid gränskontroller, i domstolar eller genom ekonomisk utsatthet. I vissa samhällen är våldet en del av politiska projekt. I andra är det en produkt av klassamhället, och i ytterligare andra ett resultat av krig och instabilitet. I en sådan värld kan kampen inte tala med en enda röst. Den måste vara mångstämmig, mångbottnad och förankrad i lokala verkligheter.
En global kamp mot våld får först mening när dessa skillnader inte ses som hinder, utan som själva grunden för rättvisa. En frigörande kamp måste gå bortom symbolisk solidaritet. Den måste lyssna till röster som länge hållits i marginalen. Kvinnor vars erfarenheter varken syns i officiell statistik eller i dominerande berättelser kvinnor för vilka sexuellt och könsbaserat våld är sammanvävt med politik, etnicitet, klass, migration eller statligt förtryck.
Lyssna, förstå, erkänna skillnader
Kampen blir ineffektiv när den utgår från att ”alla kvinnor utsätts för samma sorts våld” eller att ”lösningen är densamma för alla”. Detta förnekande av skillnader snedvrider verkligheten och placerar kvinnor i ojämlika positioner. En kvinna som lever i ett krigsdrabbat land, en som har tvingats i exil, en som växer upp i ett samhälle med hårt begränsande lagar, eller en kvinna med annan sexuell läggning, har inte tillgång till samma verktyg som en kvinna i ett stabilt välfärdssamhälle. Därför måste en global kamp undvika universella mallar och istället skapa strukturer som möjliggör att lyssna, förstå och erkänna skillnader.
Könsbaserat våld kan bara avskaffas om motståndet mot det är lika mångfacetterat och komplext som våldets uttryck. Världen behöver ett samtal som erkänner kvinnor inte bara som ”offer”, utan som sociala och politiska aktörer aktörer vars förståelse av våld är formad av direkta erfarenheter, vardagsliv och kamp mot maktstrukturer. Denna kamp måste vara politisk, eftersom könsbaserat våld inte enbart är ett resultat av individuella relationer, utan av maktstrukturer som familj, ekonomi, lagar och staten.
Ett tillfälle för eftertanke
Den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor, är ett tillfälle för eftertanke. Denna dag påminner om att våldet är globalt, men att kvinnors världar inte är enhetliga. Om kampen ska vara global måste den erkänna våldets många lager och kvinnors olikheter. Frigörelse blir möjlig först när kampen ser kvinnor så som de är: med olika historier, olika smärtor och olika former av motstånd.
Därför ligger styrkan i en global kamp inte i att sudda ut skillnader, utan i att respektera dem. En kamp som inte jämnar ut och homogeniserar olikheterna, utan ser dem som en nödvändig del av en frigörande politik. Bara då kan våldet utmanas våldet som tar sig nya uttryck i varje samhälle och varje kropp, men som bara kan brytas genom en gemensam, men mångstämmig, politisk hållning.
Arez Mohamadi, Sociolog-Feminist
