Feminismens förhållande till femininitet är problematisk menar Ulrika Dahl i den inledande artikeln. Det feminina, som kan uttryckas i kläder, smink och hår, har av feministiska teoretiker gärna läst som ett symptom på kvinnans underordning i ett patriarkalt samhälle.

För att tillfredställa den manliga blicken och det manliga begäret måste kvinnan göra sig attraktiv och samtidigt onaturlig. Att så många kvinnor underkastar sig denna ordning ses som ett uttryck för att de internaliserat patriarkala värderingar. Men frågan kompliceras av det som Dahl kallar figuren femme, den lesbiska kvinnan som bryter mot normen genom att just framhäva sin kvinnlighet genom klackar, klänningar och smink. Detta förhållningssätt till det traditionellt feminina ifrågasätts av både andra lesbiska och feminister, som har sett frigörelse framför allt i termer frihet från kvinnliga attribut.

Parfymen som en del i det heterosexuella identitetsarbetet och popmusiken i det homosexuella identitetsarbetet, analyseras i Magdalena Petterson McIntyres respektive Patrik Steorns artiklar. Båda visar att dessa kommersiella sexualitets- och genusmarkörer är starkt stereotypa men att, kanske just på grund av den stereotypa och flyktiga ytan, man som konsument av doft, eller som betraktare av konstverk, kan ingå i skapandet av betydelse.

Men varken föraktet för det kvinnliga eller fascinationen för att bryta genus- och sexualitetsnormer genom kläder är nya företeelser. Agneta Helmius visar i sin artikel hur ytliga fenomen, genom samlingstermen mode, i 1700-talets Sverige blir av intresse för hela nationen. Här, och ännu längre bakåt vilket Helmius visar, är det ytliga starkt kopplat till det kvinnliga, även när det bärs av män. Dessutom är det ytliga-kvinnliga naturligtvis omoraliskt, förkastligt och i största allmänhet av ondo både för individen och för staten.

Artiklarna i temanumret talar på ett intrikat sätt både för och emot varandra. Frågor som ställs i Dahls artikel får ytterligare dimensioner i en dikt av forskaren och författaren Mara Lee, finner empiriskt stöd i Petterson McIntyres och Steorns undersökningar, medan Helmius historiska studie ger möjliga förklaringar till varför upptagenheten vid yta kan uppfattas i termer av både moraliskt och statsekonomiskt förfall vilket gör det extra svårt att skapa motstånd genom att framhävande av detta kvinnliga.

Avslutningsvis anknyter avdelningen Satelliter till yta genom att aktivera Ovidius saga om Narkissos i fyra mycket olika omläsningar. Narkissos är den mytologiska figur som bestraffas till att älska sin egen spegelbild och som vi känner igen från konst, psykoanalytisk teori, filosofi, och undersökningar av den västerländska individualismen och kapitalismen. Kanske bör vi fästa mer uppmärksamhet på njutning (av den egna kroppen) än på begär (av andras kroppar) föreslår Cecilia Sjöholm i ett tankeväckande inlägg för en positiv narcissism!

Ytan har uppenbarligen ett djup, även om den inte uttrycker ett autentiskt begär eller ett naturligt inre.