– Jag vill inte heta Martin, jag vill heta Malin. Jag vill vara flicka. Fast jag har snopp så jag vet inte om jag är det. Flicka, alltså.
Det är så den börjar, pjäsen Infestus, av och med Aleksa Lundberg, som i och för aig hatar etiketter men som nog har svårt att komma ifrån epitetet som Sveriges första transsexuella skådespelare.
I Infestus tar hon publiken på en självupplevd resa från tidig barndom, via tonåren till vuxenlivet. Hon skildrar sin egen och omgivningens reaktioner på kvävande könsroller, processen med könsbytet och hur hotande det tydligen är med någon som inte passar in i förväntningarna.
Aleksa Lundberg är onekligen bra på att ta fram det absurda i våra könsroller. Till exempel när hon gestaltar de råd som hennes logoped ger henne på vägen som nybliven kvinna: att aldrig höja rösten och att alltid sitta med benen i kors, för att visa att hon vet att rummet inte tillhör henne. Eller när hon spelar machokille och med ordentlig basröst och gorillaliknande rörelser gungar fram på scen:
”Nu ska vi ha killsnack, ja! Jag såg en så jävla cool porrfilm senast. Två killar penetrerade tjejerna så jävla hårt, va. Och sedan bara såg de på varandra och bytte tjejer och fortsatte, som att det var ett jävla smörgåsbord, och bara att ta för sig.”
Då brister publiken ut i storskratt.
Men kritiken mot könsroller är bara ena sidan av föreställningen, pjäsen har också ett djupare maktperspektiv. Skratten i lokalen dör snabbt bort när Aleksa Lundberg byter fokus från den komiska machomannen för att istället inta kvinnans perspektiv.
Hon ligger där på golvet och blir våldtagen av flera män samtidigt, tvungen att låtsas njuta av det också. När hon skriker av smärta av penetrerande lemmar och händer som sliter inuti henne är det väldigt obehagligt.
Aleksa Lundberg använder i sin scenkonst något som påminner starkt om Jonas Gardells teknik – snabba skiftningar mellan det spralligt komiska och det djupt allvarliga.
Ömsom lockar hon fram skrattsalvor i sina parodiskt stereotypa gestalter, ömsom sätter publiken skratten i halsen som när Aleksa Lundberg berättar sina självupplevda berättelser om trakasserier på tunnelbanan, misshandel och klasskamrater som tyckte hon var så äcklig att de spydde.
Efter föreställningen kontaktar jag Aleksa Lundberg och hon berättar om kraften att använda sina egna erfarenheter som politisk utgångspunkt:
– Pjäsen titel, Infestus, är latin för aggression. Transpersoner som nu är i startgroparna att bli synliggjorda i samhället behöver använda sig av sina erfarenheter, omvandla sorgen till någon slags politisk aggression och slänga tillbaka skiten som läggs på dem mot dem som utsätter istället, säger hon och fortsätter.
– Det intressanta måste ju vara personen jag är, inte så mycket paketet jag bor i. Det finns en aspekt i detta med att byta kön som handlar oerhört mycket om att passa in i samhällets normer. Osynliggörandet och skambeläggandet av transpersoner tror jag bidrar till att vissa känner sig tvingade att byta kön fullt ut för att kunna passa in. Låt istället alla få vara som de är, så får de som vill vara kvinnor men samtidigt ha en manskropp få vara detta.
