I söndags tillkännagav Hillary Clinton det förväntade beslutet att hon ställer upp i presidentvalet 2016. Med en kort video, riktad mot arbetar- och medelklassen i olika åldrar och med fokus på familjen utifrån ett mångfaldsperspektiv, lanserade hon sin kampanj med buskapet: ”Everyday Americans need a champion and I want to be that champion”.
Sedan Clinton lämnade utrikesministerposten 2012 har feminismen fått en allt mer framträdande roll i hennes offentliga engagemang. Om det är personen Clinton som tar mer plats eller om det enbart handlar om kampanjstrategi kommer vi aldrig att få veta. Men det märks att hon är bekväm i rollen.
Journalisten och författaren Michelle Goldberg, som bland annat har skrivit en bok om Hillary Clintons feministiska familjevärderingar, har liknat Clinton vid en kameleont men vidhåller att Clinton har varit som mest konsekvent genom sitt yrkesliv när det gäller att stå upp för kvinnors och barns rättigheter.
Att ekonomisk och social politik därför börjar kopplas samman och att kvinnor och barn – eller egentligen familjepolitik oavsett familjekonstellation – nu sätts i fokus är därför inget konstigt. Samhällsutvecklingen och den allmänna opinionen har gått åt ett håll som gör att även de demokratiska kampanjstrategerna verkar tycka att det är en bra idé.
Många menar att Clinton öppnade upp för ett tydligare feministiskt tilltal redan i sitt tal i samband med valförlusten mot Obama 2008, då hon sade att vi har gjort ”18 miljoner sprickor” i ”det högsta, hårdaste glastaket” med referens till de nära 18 miljoner röster hon lyckades få.
Men det som då var en kampanj där hennes identitet som kvinna framför allt tonades ned för att ge plats åt en erfaren tuffing som skulle visa sig tillräckligt hårdhudad för att kunna ta sig an Vita huset, har nu omvandlats till en helt ny image där ”mormodern mot presidentposten” bejakas.
Den som lyckas vinna kvinnornas röster har god chans att vinna valet, eftersom kvinnorna brukar rösta i större utsträckning. I valet 2008 lär Clinton haft svårt att locka kvinnliga väljare under 40-strecket, vilka då såg en större potential i Obama. En annan viktig målgrupp hon måste vinna över på sin sida är de miljontals latinamerikanska migranter som bor i landet.
Sitt livs tuffaste match
Att nå presidentposten kommer antagligen bli den tuffaste match Hillary Clinton gått upp i genom hela sitt yrkesliv. Hon kommer att få utstå många och hårda slag på vägen. Det kommer hon kunna ta. För, som hon har sagt i flera intervjuer genom åren: ”Om det är något jag har fått med mig av mamma, som växte upp under mycket svåra omständigheter, så är det att inte göra mig till offer. Under livet kommer jag att ”get knocked down” flera gånger och jag måste resa mig upp varje gång. Det finns inget annat val”.
Hon har också fått så många sexistiska kommentarer under åren att de inte längre tycks beröra henne. Även om hon i flera intervjuer sagt att hon visst utvärderar all kritik hon får för att se vad hon kan lära sig av den.
Clinton har redan beskyllts för att vara populistisk och det är ett faktum att hon för att vinna måste balansera mellan att falla finansiärer, partiets kärnväljare, immigranter och potentiellt nya väljare i smaken, och samtidigt locka de medborgare som annars inte skulle rösta till urnorna.
Clinton har även anklagats för att gå Wall Streets ärenden, bland annat har Clintonstiftelsen tagit emot stora summor från kritiserade oljebolag, och sitter därmed i en svår sits för att agera med kraft i till exempel klimatfrågan och för stora välfärdsreformer. Hon har beskyllts för att hetsa till krig – bland annat röstade hon 2002 för en invasion av Irak – och hon har varit hård i sitt fördömande av Edward Snowden och andra visselblåsares avslöjanden.
Journalisten Michelle Goldberg har kallat Clinton ombytlig och oförutsägbar medan andra har kritiserat henne för en svag feministisk meritlista utan röd tråd och med avsaknad av historiska kamper.
Men det är mindre viktigt, eftersom det handlar om framtiden. Fokus bör ligga på om hon har förmåga att leverera feministisk politik i praktiken - en politik som skulle förbättra livet för amerikanska medborgare och bidra till steg mot fred i världen.
Hillary Clinton vann mycket respekt som utrikesminister, och sägs ha en annan tyngd nu än i valet 2008. Hon är en slipad politiker med stor integritet. Stora förhoppningar ökar dock riskerna för besvikelser. Hillary Clinton som aspirerar på att bli USA:s första kvinnliga president kommer att dömas hårdare än sina manliga föregångare. De strängare måttstockarna är förmodligen utopiska.
Demokrati och pengar
Den största utmaningen rör ändå något helt annat, nämligen demokratins kärna. Demokratin har för mycket kommit att handla om rituella val vart fjärde år och dessutom har politiken förlorat mark mot kapitalet.
För den råa sanningen är att det krävs mycket pengar för att vinna ett presidentval. Väldigt mycket. Det är bara möjligt genom att alliera sig med ”Wall Street” – de stora företagen. Hur mycket makt de sedan får, hur långt den sträcker sig och till vilken grad, vet vi inte med säkerhet. Men otvivelaktigt styr kapitalet både inrikes- och utrikespolitiken liksom klimatpolitiken i olika grad.
I USA finns också ett utbrett politikerförakt som ligger Clinton, som tillhör en etablerad politisk elit med starka kopplingar till Washington, i fatet. Att Clinton värnar om kvinnor och barn är beundransvärt men långt ifrån tillräckligt.
Det är inte feminism att uppmärksamma det som fortsättningsvis betecknas som kvinnofrågor. Det räcker inte att genom feministisk inramning uppmärksamma behovet av rätten till barnomsorg och betald föräldraledighet - USA är det enda industrialiserade landet i världen som inte har en enda betald föräldradag - eller att hylla kvinnliga entreprenörer. Det handlar inte heller om enskilda insatser för kvinnor och barn som lever i fattigdom i krigsdrabbade länder. Det handlar om att driva praktisk, ekonomisk och social politik för ett mer inkluderande och jämlikt samhälle och global rättvisa i världen - att bryta de patriarkala strukturerna och våga ta itu med problemen från grunden.
Hillary Clinton är en kvinnlig förebild för många, och har alltid varit en förkämpe och stått upp för kvinnors rättigheter. Men hennes rättighetsperspektiv är uteslutande kopplat till rättigheter i förhållande till frihet. Hon gör således ingen analys av sambandet mellan det kapitalistiska systemet och kvinnors underordning, framför allt många kvinnors bristande möjligheter att skapa sig en bättre tillvaro på grund av rådande strukturer präglade av patriarkatet, rasism, imperialism och kolonialism.
Detta begränsar möjligheterna för Hillary Clinton att föra en inkluderande feministisk politik, även om hon själv anser sig stå för lika rättigheter för kvinnor och män inom alla områden. Om Hillary Clinton skulle få välja vem hon skulle vilja se i rollen som sig själv skulle lotten falla på Meryl Streep, sade hon i en intervju med brittiska The Guardian förra året. Många skulle nog vilja se henne i rollen som USA:s nästa president. Om det är tillräckligt många för att hon ska lyckas slå hål i det högsta och hårdaste glastaket återstår att se.
