Den 15 april 2013, ett par timmar efter att vinnaren i Boston maraton hade gått i mål, exploderade två hemmatillverkade bomber nära målgången. Tre personer avled och 264 skadades, varav flera förlorade någon kroppsdel.
I maj 2015 dömdes Dzhokhar (mer känd som Jahar) Tsarnaev till dödsstraff för dådet efter att ha förklarats skyldig på alla 30 åtalspunkter. Hans äldre bror, Tamerlan Tsarnaev, som utmålats som hjärnan bakom, dödades redan under polisjakten som följde på attacken. De hade identifierats efter att ha fångats, som så många andra, på en videoupptagning vars bilder kablades ut över nationen och världen.
Händelsen beskrivs som ett terrordåd trots att det inte har kunnat bevisas att det rörde sig om avsiktligt politiskt motiverat våld mot civila.
Under de dryga två år och månader av rättegång som gått sedan dess har ingen heller lyckats få ihop de 154 vittnesmålens bild av Jahar Tsarnaev som en kul, avslappnad kille, som skötte skolan, hängde med kompisar, rökte gräs och var allmänt lågmäld med den dödliga attack han var med och utförde.
Som en historisk roman
Frågan varför undersöks i den ryska författaren, journalisten och hbtq-aktivistens Masha Gessens senaste bok The Brothers, en berättelse om bröderna, deras föräldrar och de grusade drömmarna om ett bättre liv i USA efter att ha lämnat Centralasien. De var muslimska amerikaner med tjetjensk bakgrund som försökte skapa sig en bättre framtid än den de såg i den krigshärjade och etniskt splittrade region de själva kom ifrån.
Inledningen av boken påminner om en historisk roman. Vi får veta hur Zubeidat Avar från Machatjkala i Dagestan möter Anzor Tsarnaev, tjetjen från Kirgizistan i Centralasien. Båda från Kaukasus, men medan Anzor var född i exil föddes Zubeidat för ett liv i exil.
Gessen beskriver det som att de båda kom från etniska grupper som de blev en naturlig del av och vars kultur de fortsatte odla, och i vilken männen brottas, boxas eller sysslar med någon annan kampsport som gynnar kroppsbyggandet och kvinnorna bär många barn.
Men Zubeidat drömmer sig bort. Hon vill resa till Moskva, eller någon annan större stad och senare till USA. Tillsammans med Anzor har hon storslagna planer för sin förstfödda son, Tamerlan. Men de ständiga uppbrotten, de många flyttarna ger inte sonen några vidare förutsättningar för att få ordning på varken studierna eller livet. De hankar sig fram.
När de efter många turer lyckas ta sig till USA anländer de två månader efter 11 september-attackerna i New York och det efterföljande kriget mot terrorn. Tajmingen för den efterlängtade nystarten kunde inte ha varit sämre för en muslimsk familj med tjetjensk bakgrund.
De två första delarna är bra. Familjeberättelsen som ger en glimt av Centralasiens och Kauskasus historia, dess relation till Ryssland och konflikten i Tjetjenien samt det som blir livet i USA.
Och den efterföljande beskrivningen av hur polisen gick tillväga i jakten på de skyldiga efter att bomberna exploderat. Gessen beskriver förloppet på ett sätt som tydligt visar alla muslimers, icke-vitas och emigranters utsatthet. Att ha en annan än vit hudfärg och råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt innebär en överhängande risk att få sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta och exponerade över hela världen via tv-kanaler och sociala medier.
Gessen skriver om hur polisen bland annat följde efter en skadad student till sjukhuset och att samma kille hängdes ut som misstänkt i media innan han friades 24 timmar senare. Då hade han förlorat sin bostad och sina pengar, (FBI lär aldrig ha lämnat tillbaka plånboken). Och så fortsatte det. Flera andra personer råkade ut för samma sak. Alla som var mörka och bar ryggsäck och hade fångats på kamera kring målgången var automatiskt misstänkta. Några av dem offer som själva skadades eller till och med dog.
Boken får extra glöd av Masha Gessens egna erfarenheter av att som tonåring ha kommit som rysk migrant till just Boston och de resor hon gör till Centralasien för att träffa släktingar och vänner till familjen Tsarnaev. Första gången hon själv blev utfrågad av FBI i USA var hon bara 16 år och det gjordes utan föräldrarnas vetskap.
Ouppklarade frågor
Men boken lämnar efter sig ett tomrum och många frågor blir hängande i luften. Detta trots att jag som läsare visserligen får en känsla för hur utanförskapet finns där från start i berättelsen och sedan bara växer med åren. Men vem var egentligen Tamerlan Tsarnaev? Det enda vi får veta är att trots att han aldrig riktigt fick ordning på studier, jobb och boxningskarriär lyckades han försörja familjen via olika påhugg - dock oklart exakt vad - och han gjorde ett par resor till Dagestan - också oklart vad de resulterade i. Men vad hade bröderna, med åtta års åldersskillnad mellan sig, för relation till varandra? Hur växte idén fram att genomföra attacken?
Såhär skriver Gessen: ”inget särskilt hände… En måste vara född på fel plats vid fel tidpunkt… för att känna att en inte tillhör, för att se att alla möjligheter, även de som tycks vara inom räckhåll, passerar tills dess att möjligheten att bli någon tillslut, nästan av misstag, presenterar sig. Det är där Tsarnaevs lilla historia förenas med den större historien om kriget mot terrorn.”
Hon är tydlig med att inte heller ett trossystem, vilket inte ens är klart om det fanns i det här fallet, är den avgörande faktorn för terrorism.
Det finns helt enkelt ingen enkel förklaring till varför bröderna gjorde det de gjorde. Det finns ingen enskild händelse i deras liv, som Gessen har kunnat peka ut, som blev en vändpunkt i riktning mot att spränga bomber. Det finns det nog aldrig.
Det hade räckt fint så.
Men Gessen trycker istället ner gasen. Hon skriver att FBI rekryterade den äldre brodern Tamerlan Tsarnaev som informatör, vilket också skulle ha varit anledningen till att han sköts ihjäl under polisjakten, för att inte röja den hemligheten. Vidare menar hon att han antagligen var inblandad i ett mord på några av sina vänner. Hon menar också att det inte är bevisat var och när bomberna tillverkades, vilket inte utesluter att fler personer var inblandade. För detta har vissa recensenter kallat henne konspirationsteoretisk.
Desperat, dumdristig eller modig? Jag vet inte.
