”Oförmögen att göra annat än att skita och tjuta, gapar och grinar både bebisar och män som Virtanen om de förnekas den beskyddande barmen. I båda fallen råder en slags förvirring över vem som äger brösten”, skriver Li Kristjansdótter.
Långt innan jag blev gravid gjorde jag ett slags kollage på en målarduk. Det brinnande #metoo-upproret inspirerade mig att klippa ut bilder av kända män som diade ur stora rinnande akvarellbröst. Då var jag sjukskriven, i dag är jag nybliven förälder.
En natt då jag i vanlig ordning ammade mitt barn, slog jag på tv:n. Den kafkaartade rättegången mot Cissi Wallin uppenbarade sig på skärmen. Bilden av den våldtagna sittandes på de anklagades bänk, i kombination med barnets beslutsamma sugande och Virtanens snyfthistorier, påminde mig om min gamla tavla.
Känslan av att vara en smula förmäten till trots, ska jag nu ägna en stund åt att tolka mitt verk. Att amma är att suga energi ur någon. Denna någon göder, uppoffrar tid och energi. Inte sällan orsakas vederbörande olika sorters smärta på vägen. Om barnet bröstvägrar är hon misslyckad. Om barnet tar bröstet reduceras den ammande till ett passivt vara, hon är sitt bröst.
Ratade fäder tröstas med att det är doften av mat som lockar barnet att söka sig till modern. Mamman är, medan fadern gör. Det ligger i hennes natur att nära, parera och förebygga utbrott. Hennes kämpande med brösten blir knappast en bedrift. På ovetenskaplig grund hävdar man att amning absolut är bäst för barnet.
En liknande mytbildning har fram till nyligen förhindrat den ammande att dricka alkohol. Allt som bjuder till avkoppling har fördömts, vilket den ammande känner av än i dag. Att vistas på krogen med brösten i vädret är ingenting annat än ett provocerande risktagande. Patriarkatets ilska över offentligt ammande tycks mig handla om svartsjuka och frustration. Brösten är inte längre öppna för oinbjudna förslag, så vad gör de bland folk?
Förbrukade bröst bör stanna hemma och ta hand om barnet. Men inte nog med att de tillhör någon annan och fyller en funktion bortom att tillfredsställa det manliga blickfånget. Amningen är dessutom ett möte mellan barn och kvinna, vilket gör att mannen känner sig utestängd och mobbad.
Analogin är uppenbar. Den diande Fredrik Virtanen behöver någon slags kvinnobröst för att känna sig trygg. Oförmögen att göra annat än att skita och tjuta, gapar och grinar både bebisar och män som Virtanen om de förnekas den beskyddande barmen. I båda fallen råder en slags förvirring över vem som äger brösten.
Den ammade upplever en stark känsla av övergivenhet i tillvaron om den plötsligt nekas. Världen som den känner den transformeras till en farlig plats. Den förstår den inte. De bröst som tillhört den ammade ska alltid finnas där, redo och på plats att tillfredsställa. Barnet upplever sin första missuppfattning. Världen rämnar. Ju äldre vederbörande hunnit bli, desto svårare ångest. Det sägs ju att pojkar ammas längre än flickor, kanske är det därför missuppfattningen dröjer sig kvar hos vuxna karlar.
Rädslan att bli utlämnad åt sitt öde – att behöva ta hand om sig själv – är
överväldigande. De ursprungliga brösten må ha åsamkat ägaren obehag av diverse slag. Tappert har den ammande bitit ihop – fram till den dag då hon säger stopp. Nu räcker det. Nu är jag redo att låta mina bröst tillfalla mig. Nu får någon annan mata. Nu äger jag min kropp.
Barnet blir för det mesta oerhört kränkt och förbaskat när det oundvikliga skedet infinner sig. I Agnes Wold och Cecilia Chrapkowskas bok Praktika för blivande föräldrar tipsar författarna om att ta striden om att sluta amma under en period då alla inblandade har tålamod och tid.
Att neka barnet bröstet innebär alltså en kamp. Kanske, hoppas man, spottar pojken självmant ut bröstet en vacker dag. Bestämmer sig för att släppa den ammande fri att springa utan värkande mjölkstinna bröst. Fri från ofrivilligt läckage på krogen. Fri från att ständigt finnas till hands.
Kanske vänjer han sig och förstår att världen inte enbart kretsar kring det egna behovet. Kanske lär han sig uppskatta den näring han får, även om den ibland levereras från en person utan bröst. Men nej. Detta är högst ovanligt. Den ammande väntar förgäves i sitt försök att undvika en strid som hon måste föra. Ty det gör ont att neka pojken det han tycks vara beroende av för sin blotta överlevnad.
Likt Norman Bates i Psycho klänger sig förövarna som orsakade #metoo fast vid en imaginär moder. De hatälskar och erinrar sig med fasa den första striden. De pickar mot bröstkorgen, smackar med käften, slickar sig runt munnen. De signalerar sin hunger på alla tänkbara sätt.
När ingen kommer till undsättning tjuter de i högan sky om den orättvisa förlusten. En stark känsla av panik. Vem ska se till att pojken växer sig stor och stark? Den existentiella ångesten tar över kropp och sinne. Allt är bröstens fel. De som bara är ett vara, de som ska finnas där just för honom.
Man försöker intellektualisera skriken, men förstår snart att det blott handlar om pojkens ovana att inte få göra som han vill. Få ta det han önskar. Men detta ser ingen. Istället pratar man om vikten av ett rättssamhälle, om var individs egna ansvar, om förtalsbrott.
Ingen tycks notera att det i själva verket handlar om att vissa icke-längre-namngivna pojkar aldrig rört sig bortom sin imbecilla missuppfattning. Brösten är inte skapta för att livnära pojkar i all evinnerlighet. Och vad viktigast är: Det är inte synd om er på grund av det – även om ni blir ledsna.
Nu återstår att fortsätta orka med striden. Vi behöver tålamod och tid. Vi som har bestämt oss för att sluta amma patriarkatet.
