”Det handlar inte om några personers önskan om att komma in i riksdagen, utan om vilka frågor som ska dominera den valrörelse som ska avgöra vilka som ska sitta där.” Replik från 16 medlemmar och företrädare för Feministiskt initiativ om varför de förespråkar #klimatinitiativet.
I artikeln ”Ideologi till högstbjudande” menar ett antal Fi-medlemmar att förslaget att Fi skulle ställa sina valsedlar i klimatrörelsens tjänst, genom att ha beteckningen Klimatinitiativet, och dessutom öppna listorna för icke-partimedlemmar, vore att bjuda ut partiets ideologi till högstbjudande. Syftet sägs vara ”några personers stora önskan om att komma in i riksdagen, till vilket pris som helst.”
Det är att debattera på en sorgligt låg nivå. Vi som står bakom förslaget om ett Klimatinitiativ är alla medlemmar i Fi och delar samma ideologiska utgångspunkter som artikelförfattarna. Vi behöver inte undervisas i Fi:s politik. Vi tycker den är bra. Vi har varit med och utarbetat den.
Det frågan gäller är vad vi, med vår ideologiska utgångspunkt, gör när vi lever i en accelererande klimatkris och tiden för att hejda den håller på att rinna ut? En klimatkris som vi vet är sprungen ur patriarkala och rasistiska strukturer och som tömmer jorden på resurser, vilket slår hårdast mot urfolk, kvinnor och barn.
Kan vi på något sätt medverka till att den uppenbart handlingsförlamade partipolitiken i riksdagen förstår att lyfta klimatkrisen som den akuta fråga som den är? Ja det tror vi.
Just genom att ställa vår/Fi:s infrastruktur (fri delning av valsedlar) i klimatpolitikens tjänst skulle vi kunna få samtliga partier att lyfta frågan, precis som när Fi började och alla partier (nästan) började tävla om vem som var mest feministisk. Att vi öppnar listorna även för icke-medlemmar och söker samling genom medborgardialoger ger möjlighet för fler att prioritera den politik som är nödvändig. Många skulle uppskatta det.
Vi har en situation med sjunkande förtroende för den parlamentariska demokratin samtidigt som en allt större del av befolkningen diskuterar samhällsfrågor. I det glappet frodas allt från konspirationsteorier till vaccinmotståndare och inte sällan hörs uttryck som ”politik är skit”. Men många väljer också att engagera sig i civilsamhällets olika organisationer, inte minst i klimat-, miljö-, freds-, och flyktingrörelserna och i den antirasistiska rörelsen.
Man väljer, av olika skäl, inte politiska partier. Alla vill inte gå in i ett ”parti-maskineri”. Vi kan beklaga det men måste också självkritiskt se över hur partierna fungerar och vi måste våga nya demokratiska former, särskilt när läget är akut. För vår del vill vi inte att vår ideologiska utgångspunkt, den antirasistiska feminismen och den intersektionella analysen, ska hindra oss från att agera politiskt i en situation som kräver politiska prioriteringar.
Det handlar inte om några personers önskan om att komma in i riksdagen utan om vilka frågor som ska dominera den valrörelse som ska avgöra vilka som ska sitta där. Det handlar om att utmana partipolitikens gränser och vitalisera demokratin. Men vi ser uppenbarligen olika på sakfrågan.
Vi hoppas att vi, utan anklagelser eller misstänkliggöranden, ska kunna debattera behovet av ett klimatinitiativ på kongressen. Vad beslutet än blir måste det grundas på saklig genomlysning och ett ömsesidigt respektfullt bemötande. Det är det minsta vi kan begära av oss gemensamt, med hänsyn till kommande generationer.
Tove Adlerberth
Linda Berg
Anna Broström
Mona Brådfors
Miriam Friedlaender
William Grönlund
Kristina Henkel
Johanna Ivarsson
Lena Ljungqvist Fick
Amanda Mogensen
Kicki Myrberg
Marie Nyberg
Bodil Persson
Gudrun Schyman
Maria Svensson
Stina Svensson
