Adolescence: En berättelse om våld och förnedrade maskuliniteter

Serien Adolescence som visas på Netflix handlar om Jamie Miller, en trettonårig pojke som har gripits misstänkt för mordet på en klasskamrat. Han visas från början ett ha ett särskilt band till sin pappa. Vid gripandet, och även därefter när poliserna kör honom till stationen, frågar han ständigt efter sin pappa. I slutet av det tredje avsnittet – ett av seriens viktigaste – ropar han efter samtalet med rättspsykologen: ”Säg till min pappa att jag mår bra, jag mår bra…”

På polisstationen, när han får frågan om han vill ha med sig en vuxen person under förhören, väljer han sin pappa. Till och med hans mamma blir förvånad över att han nämnt pappan istället för sin mamma. Men det är först i samtalen mellan psykologen och Jamie som vi får insikt i varför. Psykologen frågar honom om hans far och farfar, och om de normer han har lärt sig kring relationer till kvinnor. Det är här Jamie blir upprörd – han vägrar till en början att ens svara på frågan. Denna komplexa konversation är nyckeln till förståelse om det mord Jamie har begått, och avslöjar den process där en tonårspojke upplever sig förnedrad på Instagram, där han kallas ”ful” och ”incel” av tjejer i klassen. Till slut dödar han en av tjejerna.

Men vad är det psykologen utmanar i samtalet med Jamie som väcker så stark ilska hos honom? Och den ännu viktigare frågan är: vilket budskap försöker serien belysa angående sambandet mellan manlighet, Jamie och det våld han har begått?

Maskulinitetsnormer och former

Samtida studier om ”maskulinitet” behandlar visserligen sambandet mellan våld och manlighet, men lyfter också fram hur olika män spelar olika roller i reproduktionen av maskulina mönster. Den australiensiska sociologen Raewyn Connell, som har formulerat några av de mest inflytelserika teorierna inom maskulinitetsforskningen, har genom ett feministiskt kritiskt perspektiv visat att det finns en mångfald av maskuliniteter, och att män befinner sig i olika positioner inom dessa. Män kan i vissa sammanhang ha överordnade positioner och i andra vara underordnade. Till exempel följer homosexuella män, som själva är offer för patriarkala strukturer, inte de dominerande maskulina normerna – och därför utsätts de ofta för förakt, våld och trakasserier inom det patriarkala samhället. Detsamma gäller män ur lägre samhällsklasser: även om de kan ha en överordnad position inom könsmaktsordningen, så påverkar deras klassbakgrund i vilken grad och på vilket sätt de deltar i reproduktionen av våld. Samtidigt kan även de utsättas för våld från män med högre ekonomisk och social status. Det är just därför som Connell inte talar om ”maskulinitet” i singular, utan om flera ”maskuliniteter”. Connell betraktar alltså inte alla män som potentiella utövare av våld, utan analyserar maskuliniteter som olika uttryck inom ett könsmakts- och maktsystem.

Connell understryker att maskuliniteter är mångfacetterade och föränderliga genom historien. Connell identifierar fyra typer av maskulinitet: Hegemonisk maskulinitet, underordnad maskulinitet, delaktig maskulinitet – som formas utifrån männens olika positioner inom den manliga hierarkin, och marginaliserad maskulinitet, där faktorer som klass, ras och etnisk tillhörighet spelar en avgörande roll i hur denna maskulinitet formas.

Det som forskare efter Connell har lagt till Connells forskning är identifieringen och beskrivningen av ett mönster av maskulinitet som de svenska forskarna Thomas Johansson och Mehrdad Darvishpour kallar för nostalgisk maskulinitet. Denna form av maskulinitet representerar män som inte nödvändigtvis befinner sig i en maktposition, utan som till och med har förlorat en del av sitt manliga inflytande inom familjen eller samhället – vilket i sin tur kan leda till att de tar till våld. Forskare inom maskulinitetsfältet kategoriserar detta beteendemönster som bakåtsträvande eller nostalgisk maskulinitet. Enligt dem kan män som har förlorat sin tidigare maktposition i familjen eller samhället använda sig av psykiskt eller fysiskt våld mot kvinnor i syfte att återvinna eller återskapa sitt manliga herravälde. Begreppet nostalgisk eller regressiv maskulinitet, som numera används inom feministiska analyser av maskulinitet, hade tidigare inte fått samma uppmärksamhet från andra forskare i fältet. Den nostalgiska maskuliniteten förklarar hur vissa män som upplever sin dominans hotad, strävar efter att återgå till en inre känsla av manlig auktoritet. För att återställa och upprätthålla sin maktställning inom familjen, använder de ofta våld mot kvinnor.

Maskulina rörelser som präglas av religiösa, fundamentalistiska, nationalistiska och antifeministiska element kännetecknas också av denna nostalgiska maskulinitet. Detta innebär att medlemmarna i sådana rörelser – i ett samhälle som rör sig mot ökad jämställdhet – upplever att deras manliga identitet, som traditionellt har varit definierad genom makt och dominans, är på väg att försvinna. De känner att de inte längre har samma position som ”auktoritativa män” i detta nya samhälle. Istället för att förändra sina traditionella och auktoritära mansideal, insisterar de på att bevara sina privilegier som ”män” och söker efter den ”sanna och autentiska maskuliniteten”. Grovt våld mot kvinnor, barn och queera personer är bland de medel de använder i denna kamp.

Incelmän: Ett växande samhällsfenomen

Incel (en förkortning av involuntary celibate) är en person som önskar en sexuell eller romantisk relation men inte lyckas få det, ofta trots upprepade försök. Begreppet uppstod på 1990-talet, ursprungligen som en stödgrupp för människor – både kvinnor och män – som kände sig ensamma och ofrivilligt utanför romantiska relationer. Med tiden har dock begreppet, särskilt i vissa internetforum, utvecklats till en subkultur dominerad av unga män. I denna miljö har bitterhet mot kvinnor, mot samhället och mot ”framgångsrika” män blivit centrala teman. Typiska tankemönster hos incelmän är följande: 1, Kvinnohat 2, Självbild som offer för ett orättvist ”sexuellt marknadssystem”, där de anser sig permanent utestängda på grund av utseende, låg status eller genetiska faktorer 3, Hat mot normer och stark misstro mot råd om personlig utveckling, som att förbättra sitt självförtroende eller sin sociala kompetens – något de ofta betraktar som naivt eller meningslöst.

Trots att de flesta inom incelgrupper inte är våldsamma utan snarare djupt ensamma, deprimerade eller marginaliserade, finns det en risk för radikalisering och våldsbrott via onlineforum. 

Många av dessa män lider av låg självkänsla, social fobi, depression eller neuropsykiatriska drag som autism. De kan sakna trygga anknytningsmönster från barndomen eller positiva manliga förebilder. Sökandet efter mening och identitet leder dem ofta till onlineforum där de får bekräftelse – även för destruktiva idéer. På samhällsnivå bidrar ökande isolering bland unga män, förändrade könsroller och osäkerhet kring maskulinitet till att vissa män känner sig vilsna. Digitaliseringen av dejting förstärker denna upplevelse, då relationer alltmer uppfattas som en konkurrensutsatt ”marknad” där många känner sig osynliga eller bortvalda.

Våldsamma män som har förlorat sin makt

Jamie sade att han blev kallad för ”incel” och ”ful” av några av sina kvinnliga klasskamrater. Som redovisades ovan, har incels utvecklats till en subkultur på nätet som definierar sig själva som personer som, trots en önskan om en romantisk eller sexuell partner, inte lyckas hitta någon. På forum där incels är aktiva diskuteras ofta ämnen som ilska, folkskygghet, självhatiska känslor, kvinnohat, rasism och våld mot sexuellt aktiva personer. I Nordamerika har minst fyra masskjutningar som har lett till totalt 45 dödsfall utförts av män som identifierar sig själva som incels eller hänvisat till incelrelaterade texter.

Det verkar som att incel är den mest nakna och extrema formen av nostalgisk maskulinitet – en form som manifesteras på sociala medier och i digitala rum. Nostalgisk maskulinitet förklarar en marginaliserad form av manlighet. Incels tillhör också en grupp som befinner sig i marginalen och försöker kompensera sin utestängning genom våldsutövning. Om vi återvänder till serien Adolescence, framgår det genom Jamies berättelse och hans perspektiv att han kände sig förnedrad av de kvinnliga klasskamraterna som associerade honom med incel. Denna stämpling upprepades så ofta att Jamie till slut själv började tro på det.En trettonårig pojke, som var på väg att lära sig de dominerande maskulinitetsidealen från sin far och farfar – att vara en “stödjande” och “stark” man, sådan som samhället förväntar sig – hamnade plötsligt i ett tillstånd där han upplevde sig förnedrad. Detta skapade en extremt paradoxal situation för honom. Jamies bild av maskulinitet var nära förknippad med hans pappa – mannen vars namn han ropade redan i de första sekunderna av det brutala gripandet av polisen. Jamie ropade ständigt efter sin pappa, han ville att pappan skulle vara vid hans sida genom hela förundersökningen.

Vid det första förhöret, när allting blivit uppenbart tack vare videomaterialet som fanns, lämnade polisen och Jamies advokat honom ensam med pappan i rummet. Även där hade Jamie blicken fäst vid sin pappa – den starka förebilden, den stadiga famnen som bara minuter innan, utan att sonen sett det, hade gråtit. Men nu vände sig pappan bort från sin trettonåriga son, chockad över vad som hänt. Snart tog han dock sonen i sin famn, och båda brast i gråt – att gråta, något de kanske aldrig tidigare gjort tillsammans.

Jamie hade under hela sitt liv konfronterats med en bild av maskulinitet som inte fick krossas. En maskulinitet som inte fick ge upp. Som alltid skulle vara behärskad och stark. Han trodde att hans mamma inte kunde leva upp till detta ideal på samma sätt som hans pappa kunde. Men det var de kvinnliga klasskamraternas agerande i det digitala rummet som inte bara krossade dessa ideal, utan också orsakade att Jamie kände sig förödmjukad. De sade till honom att han var en man som inte kunde hitta en romantisk eller sexuell partner. Det flickorna gjorde mot Jamie verkar utgå ifrån bilden av hegemonisk maskulinitet som attraktiva och perfekta män: Även ur många kvinnors perspektiv är den ideala mannen någon som inte är ”ful”. Den ideala mannen är någon som har stor förmåga att skapa sexuella och känslomässiga relationer, som filmens manliga hjältar i Hollywood eller politiska och ekonomiska kändisar – dominanta och attraktiva i sina relationer, med muskulösa kroppar, välfyllda bankkonton och charmiga leenden. Och enligt flickorna kunde Jamie troligen inte vara en sådan man. Därför betraktades han som ännu mer avskyvärd än incel själva. Det värsta var att varken Jamie eller flickorna förstod i vilken situation de befann sig. Jamie hade ingen förståelse för vad det innebar att ta en människas liv. I samtalen mellan utredaren och skolans elever såg vi att en av flickorna – den mördade flickans bästa vän, som själv hade deltagit i det som Jamie uppfattade som en förnedring – inte hade någon förståelse för situationens allvar.

Den enda som kunde ge en tydlig förklaring av situationen var utredarens son, som också gick på samma skola. Han var den första som kunde beskriva vad som faktiskt hade hänt bland klasskamraterna. De andra var uppslukade av ilska, hat och hämnd, och varje form av kommunikation mellan dem hade blivit förvrängd.

Maskulinitetsnormer, könsroller och interaktioner online

Även om Jamie i samtal med psykologen skriker av ilska och stolthet och vill att de ska säga till hans pappa att han mår bra, är verkligheten att ingen mår bra. Varken Jamie, hans klasskamrater, hans mamma och syster, eller hans pappa. I det sista avsnittet ser vi våld som vissa personer riktar mot Jamies familj; de skriver förolämpningar på hans pappas bil, och detta är en berättelse som fortsätter, därför insisterar mamma och dotter på att lämna huset och området. Till slut återfinner familjen sig mitt i detta våld, medan Jamie efter månader accepterar att han begått mordet. Men till slut säger Jamies syster, som också är tonåring och bara några år äldre än Jamie, till sina föräldrar att de borde stanna i samma hus och stad och fortsätta sina liv. Pappa känner stolthet över sin dotters beteende och säger till sin fru: ”Titta på vad vi har skapat med vårt barn!” Han menar sannolikt att han berömmer sin dotter och säger ”titta på vilket mästerverk vi har skapat”. Mamma svarar lugnt men tankeväckande: ”Precis som vi har uppfostrat den andra.” Men detta är inte hela sanningen. Könsidentifikation är en process som inte sker på samma sätt för alla individer. De normer och beteenden som rör kön som individer lär sig påverkas av familj, skola, samhälle, strukturella faktorer och även sociala medier och online-interaktioner. Det som hände Jamie är inte samma som kan hända med en annan tonåring. Inte heller alla som har en könsidentitet som ”man” drar nytta av det patriarkala systemet på samma sätt. Michael Messner, en forskare som har forskat maskuliniteter ur ett intersektionellt perspektiv, förklarar att maskulinitet är en situation som kan innebära privilegium men samtidiga sårbarheter, underordnande och olikheter. Enligt honom kan en person som identifierar sig som man både dra nytta av fördelarna i ett ojämlikt könssystem och samtidigt vara undertryckt. Han förklarar situationen för män som både har fördelarna av att vara ”man” i ett ojämlikt könssystem och samtidigt förnedras och utsättas för skada av det patriarkala systemet. 

Jamie Miller, huvudpersonen i serien Adolescence är i en sådan situation. Han är en trettonårig tonåring som identifierar sig som ung pojke som förmodligen vill dra nytta av de fördelar som könssystemet ger honom. Därför kan våldet han begår ses som en av de mest extrema formerna av könsbaserat våld – kvinnomord. Samtidigt är Jamie ett offer för det patriarkala systemet, ett system som styr honom och andra ungdomar att följa auktoritära maskulinitetsnormer, sträva efter mer makt, kontroll och dominans. Och om detta ideal inte uppnås, kommer de att skadas; en skada som Jamie upplevde och som han sedan uttryckte genom våld och mord på en klasskamrat.

Relationen mellan våld och olika maskulinitetsnormer har inte börjat i eller är begränsad till sociala medier, men man kan inte förneka eller bortse ifrån den roll som sociala medier och onlineplattformar spelar i att förstärka auktoritära maskulinitetsnormer. Viss forskning tyder på att det finns en sofistikerad koppling mellan vissa genusnormer bland tonårspojkar och unga män och konsumtionen av könsmaktsordningens innehåll på sociala medier. Tonåringar kan välja innehåll eller exponeras för innehåll som stämmer överens med deras tidigare intressen, erfarenheter och attityder. Ändå kan vissa särskilda funktioner på sociala plattformar, såsom ”Stories” och möjligheten att vara anonym, minska den sociala risken som pojkar kan känna när de delar könsrelaterat innehåll. Dessa funktioner kan skapa ett utrymme där tonårspojkar kan uttrycka både feministiska och könsnegativa åsikter fritt. Onlineinteraktioner med vänner eller jämnåriga grupper får ofta pojkar att dela innehåll som de tror överensstämmer med gruppens förväntningar. Vissa studier har visat att grupptryck kan leda till att pojkar accepterar en särskild form av maskulinitet, som betonar risktagande, fysisk framtoning och sexuell förmåga.