Många analytiker och vänsterfeminister menar att USA:s militära kraftsamling runt Venezuelas vatten i Karibiska havet i grunden handlar om koloniala intressen och Venezuelas stora oljetillgångar. Men för att förstå vad som egentligen utgör det USA har kallat ett ”ovanligt hot” i Karibien krävs ett intersektionellt och dekolonialt perspektiv, skriver Juan Velásquez Atehortúa, lektor vid Göteborgs universitet.
Det är intressant att fundera över vad USA räknar som ett ”ovanligt och extraordinärt hot”, något landets tidigare president Barack Obama utfärdade ett dekret om redan för tio år sedan. Handlar det om USA:s efterhandskonstruktioner och militära mobilisering med atomubåtar mot små fiskare och langare, eller är det kvinnomobiliseringen i Venezuelas bolivarianska revolution som är hotet?
Det verkliga ”hotet” som Venezuela utgör mot USA är en gräsrotsrevolution med stort ledarskap av slumförorternas kvinnor, snarare än olja eller mineraler. I Venezuela, det mest urbaniserade landet i Amerika, bygger dessa kvinnor och mörkhyade människor, som tidigare fördrivits av den fossila utvinningsindustrin, politisk makt och välfärd underifrån. Hotet ligger i en förortsfeministisk och omsorgsbaserad välfärdsstat—ett perspektiv som förblir obegripligt och osynligt för dem med koloniala och materiellt fokuserade vita värderingar.
Illegala avrättningar i Karibien
Venezuelas antirasistiska och feministiska självorganiseringsmodell sprids till andra länder i regionen. Särskilt till grannen Colombia som med president Gustavo Petro väckte USA:s vrede när hans maskulinitet avsteg från Trumps krav på underkastelse. På FN:s generalförsamling och på en Palestinademonstration utanför FN-skrapan i september i år varnade Petro för att USA:s Palestinapolitik skulle iscensättas mot oss alla.
Han anklagade Trump och Pentagon för illegala avrättningar av karibiska fiskare och bad USA:s militär om olydnad om de skickades att anfalla mänskligheten. Han noterade att USA:s militära närvaro i Karibien inte syftar till att bekämpa narkotika utan att säkra Venezuelas olja. Trump slog tillbaka genom att återkalla Petros visum och anklagade honom grundlöst för att ligga bakom Colombias ökade kokainproduktion. Petro blev därefter även placerad på USA:s finansdepartement över misstänkta knarkmaffiamedlemmar (även kallad Clintons lista).
Colombia ytterligare ett ”ovanligt hot”
Parallellt med denna maskulina kraftmätning genomfördes internvalet i Colombia till den allians som kallar sig Pácto histórico – historisk pakt – för att utse kandidater till kongressen och presidentvalet nästa år. Iván Cepeda vann mätningen om att bli kandidat till Petros efterträdare. Hans förslag om en etisk revolution utgår från kvinnorörelsens kamp för paramilitarismens offer, och ses som favorit för nästa års presidentval. Utöver det, den demokratiskt framtagna listan med kandidater till kongressen ger vänstern stora chanser att få egen majoritet i kongressen denna gång. Med en sådan supervinst inom räckhåll kan Colombia fortsätta på samma ifrågasättande linje som påbörjades av Petro, vilket gör att Colombia blir ytterligare ett ”ovanligt hot” mot USA:s kontinentala intressen och dominans.
Den pågående avkoloniserande vändningen i Colombia innebär att landet inte längre blir ett brohuvud för invasioner, utan en storasyster för Venezuelas folk, en ledande motor inom det regionala samarbetet Gemenskapen för Latinamerikas och Karibiens stater, CELAC, och för kontinentens enande på väg mot klimatomställning. Det verkliga hotet mot USA:s dominans uppstår när en kvinnodriven gräsrotsdemokrati i Venezuela möter etisk revolution i Colombia och folkets kamp för rättvisa och gottgörelse. Den machokultur som regerade landet med narko-paramilitarismen och som tillskrivs latinamerikanska och karibiska ledare i Hollywood är starkt ifrågasatt.
Feministisk antiimperialism
Revolutionära folkuppbrott vävs samman från Mexiko, Brasilien, Chile och Uruguay. Dessa växer fram i pågående demonstrationer i Peru, Ecuador och snart i Argentina. Hotet mot USA:s hegemoni handlar inte om kontroll över råvaror som olja—utan om framväxten av nya maskuliniteter som inte underkastar sig USA:s imperiala ledarskap och som främjar solidaritet mellan kontinentens folk.
Nya maskuliniteter reser sig mot kolonialismens, nyliberalismens, homofobins, kvinnofientlighetens och rasismens mardröm. Människor ser varandra i ögonen under paroller som ”endast folket räddar folket” och gör motstånd ”tills värdighet blir vardag”. Det är den dekoloniala och feministiska socialistiska revolutionen som skrämmer vitmaktshavare i USA. Kanske är detta som vi behöver tala om: hur feministisk antiimperialism görs i Latinamerika och Karibien — för samma förändring spirar nu även ur Trumpismens fall i USA. Detta är synnerligen det sanna ”ovanliga hotet” mot USA:s dominans på kontinenten.
Juan Velásquez Atehortúa, video-aRtivist och Universitetslektor vid Göteborgs universitet
