”Baba Karam kan vara ett tryggt barndomsminne, en gemensam aktivitet efter maten, men också en lek med könsroller, könsidentitet och sexualitet. Som kittlar och gränsar till något berusande.” Eva Lindholm om en dansföreställning i pandemitid som bjuder publiken till dans.
Bara att uppleva en dansföreställning igen, efter restriktioner och hemmasittande känns ovant. En dansshow där publiken uppmanas att aktivt delta vet jag inte om jag varit på förut. Lägg till att dansarna inte är på plats och ni förstår att det är en annorlunda upplevelse som väntar. En där publiken står i centrum även för varandra.
Baba Karam genom Jamileh och Khordadian, bjuder in till dans där varje deltagare får varsin stol med tillhörande danssfär på covidsäkert avstånd från sin stolsgranne. Salongen är mer eller mindre inred som en nattklubb med bar och dj-bås, medan golvet är täckt av persiska mattor.
Dansarna möter oss via en skärm, men känns aldrig långt borta. Först introduceras vi till grunderna i Baba Karam av Sepideh Khodarahmi, en av fem personer som kommer berätta sina dansminnen för oss.
– Håll händerna just ovanför axlarna och sträck ut dem. Och sedan skulle jag säga upp med axlarna och ner igen. Upp och ner med axlarna.
Dansen, och vad den representerar vävs samman med deltagarnas bilder av sin uppväxt och vuxenblivande. Baba Karam kan vara ett tryggt barndomsminne, en gemensam aktivitet efter maten, men också en lek med könsroller, könsidentitet och sexualitet. Som kittlar och gränsar till något berusande.
Baba Karam ska ursprungligen ha dansats av (enbart) män i grupp, men under 1970-talet vidareutvecklade de iranska dansarna Khordadian och Jamileh formen. Khordadian gjorde dansen både snabbare och mer feminin, medan Jamileh dansade klädd i de manskläder (vit skjorta, svart kostym och hatt) som förknippas med Baba Karam, trots att hon är kvinna och framför allt känd som magdansös.
Frågan vem som får dansa, och hur, återkommer på olika sätt genom hela föreställningen. Dansminnena lyfter både glädjen i att ha hittat dansen parallellt med osäkerheten, är detta ett uttryck som jag får göra till mitt? Är detta ett uttryck som alls är ok?
Sepideh Khodarahmi förklarar att Baba Karam för henne bidrar till en queerdialog med familjen, hon dansar som drag, en dans som är för män, i vardagsrummet, efter maten. Ardeshir Bibakabadi minns sin första tid i Göteborg och RFSL:s klubb Touch där han dansade på scen, inför alla, iklädd Tarzankjol. Romina Houshmand återupplever dansuppsättningar i Iran, där alla medverkande var kvinnor, och där en kvinna eller flera kvinnor spelar män som blir kära i kvinnor. En utmaning att genomföra men också kittlande och spännande. Minnena varvas med dans på skärmen, ibland uppmanas publiken att vara med mer och ibland mindre.
Trots att vissa minnen inte enbart är positiva är helhetsupplevelsen av Baba Karam genom Jamileh och Khordadian glädje. Kanske är det delvis pandemins påverkan, men det finns något förlösande att få vara tillsammans med andra och dansa, även om det är på avstånd och ibland sittandes och lite tafatt.
Enda invändningen är att för de som inte känner till historien bakom Baba Karam och Jamileh och Mohammed Khordadian blir det stundtals svårt att tolka dansens budskap. Eller så är det precis så det ska vara, lite mer svårtolkat för vissa och lättillgängligt och hemtamt för andra.
FAKTA/Baba Karam genom Jamileh och Khordadian
Turnerande dansföreställning som hade urpremiär på Atalante i Göteborg i helgen och spelas två gånger i Lund den 18 november. För fler datum se riksteatern.se och fulkonst.se
Baba Karam genom Jamileh och Khordadian produceras av Ful i samarbete med Göteborgs dans- och teaterfestival/Stora teatern, MDT – Stockholm och Rani Nair production med finansiellt stöd av EU-nätverket Be spectactive, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Stockholms stads kulturförvaltning, Region Skåne, Lunds kommun och Stenkrossen Maxi-stöd.
