Ulrika Westerlund summerar första terminen i riksdagen och listar fem önskningar inför 2023 i ett snårigt politiskt landskap.
När vi går på julledighet har riksdagen varit öppen i cirka tre månader efter valet. Det har varit tre månader där den nya regeringens planer har presenterats stegvis – och så kommer det ju nu att fortsätta under resten av mandatperioden. Först kom Tidöavtalet, sedan regeringsförklaringen (som i och för sig nästan var en kortkort version av Tidöavtalet) och sedan budgeten. Det sista riksdagen gjorde var att debattera och besluta om de olika utgiftsområdena. Här har ju en hel del av den nya regeringens intentioner tydliggjorts – det ska skäras i biståndet, folkbildningen, kulturen och i klimatsatsningarna. Det ska bland annat satsas på att öka utsläppen (en tredjedel av reformutrymmet går dit).
I mellandagarna kommer sannolikt regleringsbreven till de olika myndigheterna, och då blir ännu fler av intentionerna tydliga. Exakt hur ska biståndet skäras ner, till exempel?
I dagarna flaggade också Ulf Kristersson för att det börjar tillsättas utredningar om flera av de överenskommelser som gjorts i Tidöavtalet. Bland annat ska ”visitationszoner” nu utredas. Efter helgerna kommer riksdagens och oppositionens arbete med att tydliggöra vilka förslagen från regeringen egentligen är, och vilka konsekvenser de kommer att få, med andra ord att komma igång rejält. För mig som kommer från civilsamhället finns faktiskt också väldigt stora likheter med att sitta i riksdagen i opposition. Vi kommer att driva våra förslag och framföra vår kritik, men vi kommer ju inte få igenom något.
Med detta sagt har jag en del förhoppningar och önskningar inför 2023 (förutom då den överordnade önskningen att regeringskonstellationen och dess rasistiska, odemokratiska avtal inte överlever).
I Sverige är barnkonventionen lag, det måste kunna betyda mer än det hittills gjort.
I januari granskas Sverige av FN:s barnrättskommitté. Situationen är lite speciell eftersom civilsamhället skrev och skickade in sina skuggrapporter före valet och innan den nya regeringen tydliggjorde sina intentioner. Några barnrättsorganisationer har därför gjort tilläggsrapporter där de tydliggör de olika konsekvenserna de ser framför sig från ett barnrättsperspektiv. Jag önskar och tror att barnrättskommittén har noterat paradigmskiftet (som ju regeringen själv gillar att kalla sin politik) och ger det svenska civilsamhället stöd i sin kritik – av både tidigare brister och den nya situationen. I Sverige är barnkonventionen lag, det måste kunna betyda mer än det hittills gjort.
…hoppas på en framgång för funktionsrättsrörelsen i den här frågan.
I mars kommer den så kallade huvudmannaskapsutredningen, som utrett hur ansvaret för den personliga assistansen ska se ut framöver. Här finns stora förhoppningar på att staten ska ta över ansvaret och ge stabila, långsiktiga förutsättningar, så att alla som behöver personlig assistans ska kunna förlita sig på att den inte helt plötsligt tas bort. Utredningen löser dock inte alla problem. Redan förra våren gjordes ett tillkännagivande från riksdagen där behovet av att alla grundläggande behov ska bedömas i sin helhet tydliggjordes. Den dåvarande regeringen agerade inte på detta, och hittills har heller inget hänt från den här regeringen. I regeringens budget var inte heller uppräkningen gällande assistansersättningen i närheten av tillräcklig. Detta trots att både L, Kd och Sd tidigare profilerat sig som partier som vill prioritera detta. Så, trots att ganska lite tyder på att detta kommer att ske, vill jag ändå fortfarande hoppas på en framgång för funktionsrättsrörelsen i den här frågan.
… min största förhoppning att regeringen i första hand backar tillbaka till utkastet till lagrådsremiss och tar detta vidare i processen….
För hbtqi-rörelsen är en ny könstillhörighetslag högt upp på agendan, sedan mycket lång tid. Den första (rimliga) utredningen i saken kom 2014. Men situationen är komplicerad. Det sista som den socialdemokratiska enpartiregeringen gjorde i frågan var att lämna över en lagrådsremiss som tyvärr hade frångått principen om självbestämmande, vilket fanns i det utkast till lagrådsremiss som S och Mp gemensamt tog fram för ett drygt år sedan och är en av de viktigaste poängerna med att förnya lagen. Nu är vi alltså i ett läge där vi har en regering som inte verkar ha förnyelse av lagen som en särskilt prioriterad fråga överhuvudtaget – och en process från den förra regeringen som inte är bra. Här är min största förhoppning att regeringen, om den får för sig att agera i frågan, i första hand backar tillbaka till utkastet till lagrådsremiss och tar detta vidare i processen – och i andra hand åtminstone går vidare med S-lagrådsremissen. Det innebär i alla fall ett litet steg framåt, om än alltså långt ifrån tillräckligt.
Kvinna. Liv. Frihet. Må det nya året föra med sig en omkullkastad regim i Iran.
I övrigt: Kvinna. Liv. Frihet. Må det nya året föra med sig en omkullkastad regim i Iran. Det måste vara möjligt att få slut på den 43-åriga terrorn mot det egna folket. Sverige och alla andra demokratier måste pressa regimen hårdare. Av alla frågor som engagerat svenska massmailare till riksdagsledamöter denna höst är denna den absolut största. Må massmailen och de iranska aktivisternas kamp, i Iran och i andra länder, slutligen få effekt.
Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.
