Klimatutsläppen ökar och batteriet i min ellastcykel har laddat ut. Barnen får gå upp för Hallonbergen för jag orkar inte skjutsa dem manuellt. Nu har de dessutom hittat en gigantisk grushög att åka mag-kana på med sina fina vinteroveraller. Jag hoppas att de inte sliter upp några hål. När jag till slut får med dem vidare uppför backen tar det inte många sekunder innan de entusiastiskt börjar fylla cykeln med skräp som de ska “bygga leksaker av” och “göra ett bollhav i sin säng av”. Inget skräp i mitt hem, suckar jag trött…

Klimatutsläppen ökar för första gången till följd av politiska beslut och jag har gått hål i mina raggsockor hemma i energisparandet. Vintern kommer igen och jag längtar till värmen.

Det fanns så mycket hopp i kampen. Nu rinner tiden som sand mellan fingrarna.

IPCC har publicerat sin senaste larmrapport. Det känns som att det är en naturlag att varje gång forskarna räknat noggrannare så har de kommit fram till att katastrofen är ännu lite närmare och blir ännu lite värre än senast. Kanske för att klimatförnekarna gjort priset för överdrifter alldeles för högt.

När jag började i partipolitiken 2008 fanns det tid att klara en klimatomställning utan samhällsomvälvning. Det fanns så mycket hopp i kampen. Nu rinner tiden som sand mellan fingrarna.

Hur gör du för att inte ge upp? När klimatpolitiska rådet nyss gav oss svart på vitt att den nya regeringen aktivt kvaddar alla Sveriges möjligheter att nå klimatmålen? Hur hanterar man det faktum att vi har gått från världsledande till bromsklossar i världens förhandlingar om naturens framtid?

Det fanns verkligen en tid när jag tänkte att om bara alla politiker förstod hur allvarligt läget är, så kommer de förstå och fatta bra politiska beslut. Nu finns mer kunskap än någonsin hos fler än förut. Och för första gången på två decennier ökar klimatutsläppen till följd av aktiva politiska beslut.

I maktens korridorer är det lätt att glömma att det är ett aktivt val som L gjort som gett SD makten. Att de kunde ha gjort ett annat val.

I helgen satt jag i en panel med flyktingaktivister som hoppades på Tidöavtalets sönderfall. Jag dysterkvistade. Sa att jag har gett upp om liberalpartisternas moraliska kompass för länge sedan. Jag hör hur de dagligen intalar sig själva att de gör motstånd mot SD.

I maktens korridorer är det lätt att glömma att det är ett aktivt val som L gjort som gett SD makten. Att de kunde ha gjort ett annat val. Och jag tror verkligen inte att L förmår att välja om nu. Det är valet 2026 som det gäller. Fram till dess är det upp till alla andra krafter än regeringen att jobba för en medmänsklig framtid. Och klimatomställning: Stockholm. Göteborg. Malmö. Städer som vi gröna är med och styr. Företag som ställer om. Aurora-aktivisterna som stämmer staten.

Asyladvokaterna som får FN:s MR-kommitté att stoppa ännu en utvisning av en ung kvinna till ett av världens farligaste platser. Och asylaktivisten Ingrid. Ingrid har inte gett upp fast hon är över 80 år. Jag köper ett par nystickade raggsockor av henne till förmån för kampen för Sveriges allra värst demoniserade grupp, ensamkommande afghaner.

Själv kommer jag lägga varenda uns av min tid tid på att få till ett maktskifte senast 2026. För politik gör skillnad.

När jag kommer hem på kvällen drar jag på mig Ingrids sockor och skjuter upp att städa undan barnens skräpskatter ännu en kväll. (Nej, jag pallade inte hindra dem från att ta hem skräpet.) Och visst är det ändå något hoppfullt i att mina småbarn är så blint övertygade om det fantastiska i den cirkulära ekonomin? I en tid när klimatutsläppen ökar.

Politik gör skillnad. Just nu åt helt jävla fel håll. Samtidigt står både aktivister och forskare och tjatar på ”politikerna” att lyssna på forskningen. Jag önskar er all lycka. Själv kommer jag lägga varenda uns av min tid tid på att få till ett maktskifte senast 2026. För politik gör skillnad.

Annika Hirvonen är gruppledare och riksdagsledamot för Miljlöpartiet