Arezo Karimi och hennes familj flydde till Iran, där de hade nära släktingar. Men familjen fick aldrig någon flyktingstatus och levde papperslösa som tusentals andra afghanska flyktingar, utan några rättigheter.

– Varje gång pappa gick ut var vi livrädda att patrullerande poliser skulle stoppa honom och kräva bevis på uppehållstillstånd. Att fortsätta leva som papperslös flykting i Iran var inte möjligt längre. Men jag saknar helgdagarna i Iran, då vi samlades med familj och släkt, hade kul. Jag saknar dem och de dagarna under min barndom.

Familjen flydde till Turkiet när Arezo Karimi var 6 år. Det tog tre fruktansvärda år innan de kunde ta sig vidare från Turkiet och till slut kom de till Sverige.

– Som de flesta afghanska flyktingar kom vi till Sverige år 2015. Och som de många afghanska familjer fick vi avslag efter avslag på vår asylansökningar. Nu har vi under senaste fyra åren levt i limbo. Vi åter ansöker en ny prövning medan vi fortsätter leva i ovisshet.

Förbluffande svar

Många kallar Arezo Karimi för ”kloka Arezo”.  Hon gillar att skriva om sina erfarenheter och iakttagelser.  Att leva i flykt nästan hela sitt liv har förstås präglat henne och hur hon tänker och ser på sin omgivning. Hon deltar i manifestationer, håller tal och skriver i försvar av afghanska flyktingars asylrätt. Hon var med under de 60 dagar som afghanska asylsökande sittstrejkade i Stockholm.

– Vi kom varandra närmare under de 60 dagarna av sittstrejk. Min mamma var med mig hela tiden. Vi stod ut med allt för att få våra röster hörda.

– Jag verkligen hoppades att saker och ting skulle bli bättre, att vi skulle få uppehållstillstånd. Men det blev inte så.

När barnkonventionen blev lag i Sverige, höll Arezo Karimi ett tal vid demonstrationen vid Sergels torg i Stockholm.

– Barnkonventionen måste gälla alla barn, sade hon från talarstolen.

Arezo Karimi minns den dagen. Hon var hoppfull och trodde att den här gången, med den nya lagen, skulle saker och ting bli bättre. Då skrev hon ett brev till Migrationsverket, förklarade sina känslor och förhoppningar, vädjade om att Migrationsverket skulle tillämpa barnkonventionen. Svaret hon fick från Migrationsverket förbluffade henne.

– De svarade och hänvisade till ”verkställighetshinder”. Jag fattade ingenting!

– Jag mår inte så bra. Att leva i limbo och utan att veta vad som kommer att hända oroar mig ständigt. Jag tänker på min ovissa framtid hela tiden. På väg till skolan, under mina sömnlösa nätter, det är bara det som jag tänker på. Då skriver jag ner mina tankar.

Drömmen om en framtid

Inte nog med oron för sin egen framtid, Arezo är också orolig för det som pågår i Afghanistan, särskilt efter talibanernas maktövertagande. Hon anser inte att talibanerna har förändrats och vill absolut inte att Sverige ska erkänna deras styre.

– Jag önskar att flickors frihet i Afghanistan skulle vara lika respekterad som flickors frihet här i Sverige. Jag önskar att de ska kunna uppfylla sina drömmar, utbilda sig och skaffa sig ett yrke, ha en framtid helt enkelt, att de inte bli bortgifta trots sin vilja, önskar att alla flickor ska kunna bestämma över sina egna liv.

Vad har du för drömmar för dig själv?

– Jag vill bli polis!

Varför just polis?

– Mamma vill att jag ska bli läkare. Men jag vill bli polis för att kunna hjälpa de som behöver hjälp. Jag minns fortfarande hur pappa var rädd för polisen i Iran, att vi kunde deporteras vilken dag som helt om någon polis tog honom på gatan. Det kändes som om vi inte var människor. Jag vill bli polis för att visa att det går att behandla människor som människor.

Ingen lyssnar

Arezo Karimi tycker inte att feministerna och kvinnorörelsen i Sverige visat tillräckligt stöd för afghanska flyktingar i kampen för asyl.

– Jag är en flicka, min mamma är en kvinna, vi är många kvinnor som är rädda för att deporteras till talibanernas Afghanistan där kvinnor förtrycks. Svenska kvinnor borde verkligen höja sina röster och stödja oss. Ingen lyssnar på oss, men de kanske lyssnar på svenskarna, det är ju deras land.

Utvisningar till Afghanistan är nu tillfälligt stoppade på grund av säkerhetssituationen i landet. Men Arezo Karimi fruktar den dagen stoppet hävs.

– De kanske inte utvisar oss till Afghanistan just nu men vad händer om fem år? Jag vet inte. Det är det som jag är rädd för och som ger mig ångest. Om ett par år fyller jag 18 och om jag ska fortsätta leva som papperslös då kan jag inte gå på universitetet och utbilda mig. Hur ska jag kunna planera min framtid när jag inte har permanent uppehållstillstånd i det land jag lever?

Läs även:

21-10-26 | Ny bok vill synliggöra den verkliga flyktingkrisen

21-08-24 | Olagligt stoppa beslut om afghanska asylärenden

21-08-17 | ”Vi har förlorat allt” – afghanska feminister fruktar för sina liv

21-08-17 | Feminister mobiliserar globalt för kvinnorna i Afghanistan