När barn utsätts för våld och rasism får det konsekvenser. Och i Sverige börjar kränkningarna i tidig ålder. Acceptansen blir större ju oftare de förekommer och breder ut sig i samhället i stort. Det framgår av en ny rapport från Barnombudsmannen.
Barnombudsmannen har på regeringens uppdrag undersökt förekomsten av rasism bland barn. Rapporten Om barns och ungas utsatthet för rasism är nedslående läsning. Barnen som deltar i undersökningen berättar att de har utsatts för rasism sedan de var små och fortsätter utsättas för rasism i stort sett varje dag och överallt i samhället av både andra barn och vuxna – utom i hemmet tillsammans med familjen.
Listan med sätt som barnen beskriver sig bli utsatta på är lång: Det handlar om: att bli spottad på i lokaltrafiken, att folk ser ner på en, att rasism används som mobbing för att trycka ner någon annan, att bli behandlad annorlunda, att inte bli accepterad, kommentarer från vuxna som att ”Ja, du blir väl inte bortgift nu?”, grova skällsord av små barn och barn som säger ”Jag ska döda alla svarta”, att vara tvungen att jobba mycket hårdare än andra för att kunna ta sig någonstans.
Listan fortsätter: personer med asiatiskt ursprung bemöts på nedvärderande sätt i spåren av corona, att slängas ut från allmänna platser för att man ser ut på ett visst sätt, att vara osäker på hur man ska vara och bete sig för att passa in, att bli förföljd i en butik av en vakt som tror att man ska stjäla.
Slätas över
Barn ser också vilka blickar deras föräldrar får, och inser sedan att de själva får blickar, barn vågar inte ha kläder som sticker ut, exempelvis från sitt hemland. De utsätts för nedvärderande skämt, jargonger och utfrysning bland kompisar och barn i deras närhet, blir hotade i skolan av kompisar.
I rapporten säger flera barn att rasistiska ord ofta ”är ord man bara slänger ur sig utan att tänka på vad de betyder”. Det kan handla om att barn i skolan, även nära vänner, bortförklarar rasistiska kommentarer genom att säga ”det var bara ett skämt”.
”Bara för att du inte blir så ledsen betyder det inte att det är okej!”, säger ett av barnen.
Barnen tycker att det är svårt att veta hur de ska agera eller känna, då de själva eller en vän utsätts för nedvärderande skämt eller uttryck av kompisar. Det är svårt att sätta gränser i stunden, och att säga ifrån när kompisar säger något sårande kan leda till dålig stämning.
Lätta offer
Det framkommer också att barnen själva tror att tjejer är mest utsatta för rasism. Det kopplas samman med föreställningen att tjejer är svagare än killar och kanske inte vågar eller är mindre benägna att säga ifrån, vilket lättare gör dem till offer, tror barnen själva.
Enligt barnen blir rasismen värre för den som “sticker ut för mycket”. Att till exempel bära slöja gör en person extra utsatt. Även var barnen bor spelar roll. De barn som går på skolor i andra bostadsområden än där de kommer ifrån är också extra utsatta.
Rapportförfattarna skriver att utsatthet för rasism och våld får konsekvenser. Självklart för de enskilda individerna men också i det sociala sammanhanget och i samhället i stort. Genom att sätta ljuset på de olika konsekvenserna blir det lättare att förstå barns utsatthet för rasism.
Särskilt viktigt är det att beakta återkommande multiutsatthet. Enskilda händelser kan få stora konsekvenser för individerna och får ofta en större uppmärksamhet. Det är svårare att se och förstå den utsatthet som inte är lika tydlig eller som har normaliserats. Acceptansen för våldet och utsattheten blir större ju oftare det sker och breder ut sig i samhället i stort.
Stora insatser krävs
I slutsatserna konstateras att det finns stora forskningsluckor och kunskapsbehov kring rasismen som är utbredd från tidig ålder:
”Vi vet ändå relativt lite om hur det drabbar specifika grupper och hur detta kan motverkas. Den forskning som finns är på en övergripande nivå, och det finns behov av att undersöka enskilda gruppers upplevelser av rasism och hur de olika gruppernas utsatthet samspelar med varandra i enskilda sammanhang som exempelvis skolan.”
Det konstateras också att bristen på forskning som explicit beskriver hur barns och ungas livsvillkor och upplevelser präglas av rasism och rasifiering visar på en tendens att inte benämna detta. Forskningen visar att detta beror dels på att det är tabubelagt att tala om ras, och dels på en tendens att fokusera på vuxna i forskningen. Även inom den forskning som explicit talar om rasism, eller som berör temat, finns tydliga forskningsluckor.
Rapporten har tagits fram mot bakgrund av att barnkonventionen har blivit lag. Den visar att kunskap och stora framtida insatser krävs på alla nivåer i samhället för att få bukt med rasismen i Sverige.
Relaterade artiklar:
2021-10-26 | Att benämna rasism kan vara av stor vikt för den som utsätts
2021-08-31 | Effektiv skildring av svensk självbild och reell rasism
2021-08-27 | Barn med utländsk bakgrund oftare utsatta för trakasserier
2021-06-24 | Rasismen inom svensk sjukvård skördar liv
