”Självklart ska berättelser som Marika Carlssons få komma fram. Så även berättelser som inte liknar hennes.” Maria Fredriksson om inslag i SVT-serien Stjärnorna på slottet som ett bakslag för den svenska adoptionsdebatten.
2021 var ett viktigt år för adoptionsaktivismen i Sverige. Äntligen bar många års hårt arbete frukt i form av Uppdrag gransknings serie De stulna barnen och Dagens nyheter spann vidare på SVT:s granskning av de illegala chileadoptionerna och publicerade en lång reportageserie om internationell adoptions mer ljusskygga sidor i några av de länder från vilka svenskar adopterat flest barn.
I oktober inleddes den sedan länge efterfrågade statliga utredningen av internationell adoption till Sverige och så sent som 22 december beslutade regeringen att fortsätta uppdra åt Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd att erbjuda postadoptionsverksamhet, exempelvis i form av samtalsstöd, röttersöksstöd och framtagande av stöd- och informationsmaterial för samtal med barn om rasism. Med så mycket medvind var kanske en backlash bara att vänta.
Årets omgång av Stjärnorna på slottet inleds med Marika Carlssons dag. Marika Carlsson är ståuppkomiker, adopterad från Etiopien och blev känd för den stora publiken med sin första stora show ”En n****s uppväxt” som genererade en hetsig debatt där Marika Carlsson menar att hon tyckte att man skulle prata om strukturer, inte hänga upp sig på enstaka ord. Oavsett hur den debatten landade kan det bara konstateras att showen var ett lyckodrag som drog fulla hus och därmed blev Marika Carlsson en del av den så kallade svenska humoreliten.
Marika Carlsson inleder med adoptionssaga till frukost, återresa till lunch och kärleksliv och ätstörningar till middag. Berättelsen om hur hon hittas i ett dike ackompanjeras av svartvita bilder av svältande barn i ett hungersdrabbat Etiopien.
Den svenska biståndsarbetaren Erna, som även förmedlar barn till Sverige, hyllas som en hjältinna och att det starka band som Marika Carlsson och hon format under två år klipps abrupt i och med adoptionen kommenteras inte alls; allt är bara sol och kärlek när Erna lämnar över tvååringen till adoptivföräldrarna på flygplatsen i Sverige. ”Vilken vacker berättelse – som en saga!” utbrister andra medverkande.
Därefter tar sagan en lite mörkare vändning då Marika Carlsson berättar om hur hennes hudfärg först var en tillgång då hon exotifierades starkt i lilla Mariannelund, men hur gullandet byttes ut mot hat när hon som sjuåring kom till Lund.
Där blev lågstadiet ett helvete; något som hon länge dolde för föräldrarna. Först några år senare bevittnade fadern en rasistisk incident, som hon och den Etiopienadopterade brodern utsattes för, och då skällde han ut tanterna som kallat dem för apor. Applåder för den modiga fadern som stod upp för sina svarta barn.
Sedan är det dags för en danssession runt midsommarstången där Marika Carlsson är klädd i svensk folkdräkt, en utstyrsel hon också valde till affischerna för genombrottsshowen. Med den bilden iscensätter Marika Carlsson en adoptionsstereotyp; icke-vita barn iförda traditionellt svenska attribut är själva sinnebilden av internationell adoption i Sverige.
Berättelsen om återresan lyckas med två saker – den cementerar föreställningen att adopterade inte alls kan känna sig hemma i sitt ursprungsland och bekräftar att man ju trots allt har sin riktiga familj i Sverige, sin adoptivfamilj.
”Tänk att du behövde resa så långt för att inse detta”, utbrister komikerkollegan Per Andersson. Vidare beröms adoptivföräldarna för att ha varit så stöttande och öppna. Per Andersson undrar om de kan få en medalj.
Marika Carlsson kopplar insikterna från återresan till hur hon hittar sin röst i komiken och detta kommer till uttryck i showen som blir hennes genombrott, den omdiskuterade En n****s uppväxt. Grynet Molvig konstaterar att ”det krävs kaxighet, styrka och mod för för att göra En n****s uppväxt. Det måste ha varit kärleken från dina föräldrar som gjort dig så kaxig och modig”, vilket Marika Carlsson nickande håller med om.
Vid frukost-, lunch- och middagsbordet sitter en nästan konstant tårögd Carola Häggkvist, sångerska och adoptivförälder. Snart nog är det hennes dag på slottet och en kvalificerad gissning är att ämnet adoption inte är uttömt.
Det känns som att allt som hänt det senaste året är mer eller mindre ogjort. Nu har svenska folket blivit påminda om hur man ska bemöta adopterade som inte ordagrant följer det manus som Marika Carlsson reproducerar.
Nu är det åter fritt fram att påpeka att var och en måste ju få ha sin egen historia, ett fortfarande ganska vanligt bemötande av den som fram adoptionskritik. Det är ingen som säger att inte var och en får ha sin egen historia. Däremot får väl alla som uttalar sig publikt räkna med att folk reagerar på det hen säger.
Inget existerar i ett vakuum och att tro att det går att prata strukturer utan att ta med hur ord reflekterar tanke är naivt. Att säga att Marika Carlsson måste få ha sin berättelse är att antyda att någon vill tysta henne eller ta ifrån henne berättelsen. Som om allt utom jubel eller prisande är synonymt med att vilja belägga någon munkavle.
Självklart ska berättelser som Marika Carlssons får komma fram. Så även berättelser som inte liknar hennes. Eller snarare berättelser som i sak liknar hennes, men som formuleras annorlunda. Men så är det inte, det gångna året till trots.
Det är berättelser som Marika Carlssons som kommer fram för den breda massan i angenäma sammanhang. De mindre apritretande berättelserna hänvisas till debattforum där den som vill lyfta problematik på ett sätt som präglas av mindre ”feel-good” får finna sig i att bli misstänkliggjord, avfärdad och förlöjligad.
Att kritisera sättet som adoption presenteras i ett Stjärnorna på slottet-format är inte att sparka nedåt – det är att kommentera ett fenomen som berör hundratusentals. Det handlar alltså inte om att Marika Carlsson inte ska få berätta som hon vill. Det handlar om att de som lyssnar ska göra det med samma granskande sinne som när exempelvis jag pratar adoption.
Först när alla typer av adoptionsberättelser får finnas på lika villkor kan man hävda att det finns ett öppet samtal om adoption.
Maria Fredriksson är koreaadopterad och driver kontot Stulen identitet – problematisering av adoption på Facebook samt Instagram.
Läs även:
2022-01-11 | Skärpt kontroll av adoption till belgiska Flandern
2021-10-29 | Viktiga delar saknas när adoptionerna granskas
2021-09-29 | Termen ”birth mother” slopas i irländsk adoptionslag
