Skillnader mellan mäns och kvinnors syn på välfärden är större i mer jämställda länder än i länder där hushålls- och omsorgsarbete fördelas mer traditionellt. – Svenska kvinnors roll som familjeförsörjare är mer instabil än männens, vilket kan förklara att de tenderar att visa ett starkare stöd för välfärdsstaten, säger forskaren Mikael Goossen.
Befintlig forskning visar att män tenderar att stödja partier och politiska förslag till höger. Medan kvinnor tvärtom stödjer partier och en politik som vanligtvis förknippas med vänster.
– Skillnaderna är inte alltid enorma, men givet att de är systematiska så kan de få genomslag till exempel vid allmänna val, säger Mikael Goossen, doktor i sociologi och alumn från Genusforskarskolan, vid Umeå universitet.
I sin avhandling In his or her opinion?: the gender gap in attitudes toward the welfare state in Sweden and Europe har han undersökt skillnader i kvinnors och mäns syn på välfärdsstaten i Sverige och Europa.
– Historiskt sett har det forskats väldigt lite på vilka faktorer som kan förklara de här attitydskillnaderna. Den forskning som har tittat på generella könsskillnader i politiska attityder, alltså inte särskilt på det socialpolitiska området, har ofta tittat på förändringar i kvinnors roller och livsvillkor, medan män har haft en tendens att bli osynliga i den här forskningen.
Kön och ansvar
Goossen har i sin avhandling undersökt om skillnaderna mellan mäns och kvinnors syn på välfärdsstaten är ett universellt fenomen som finns i alla välfärdssamhällen, eller om det varierar mellan länder.
Han har även tittat på om den känslomässiga och psykologiska betydelsen av personers könstillhörighet och identitet hänger samman med könsskillnader i hur de förhåller sig till välfärdssystemet.
– Inom alla områden har jag velat ställa frågan om det är så att även mäns förändrade roller och relation till välfärdsstaten skulle kunna vara en del av förklaringen.
Genom att analysera enkätdata kommer Goossen bland annat fram till att skillnader i mäns och kvinnors syn på statens ansvar för olika välfärdsfrågor varierar mellan länder i Europa.
– I länder som Sverige, som har en något mer jämställd fördelning av det obetalda arbetet, så skiljer sig mäns och kvinnors syn på statens roll i välfärdsfrågor mera kraftigt åt. I länder som till exempel Grekland, där män inte utför obetalt hushålls- och omsorgsarbete i samma utsträckning, så finns det knappt några attitydskillnader alls mellan män och kvinnor.
Välfärd ökar kvinnors frihet
Ju mer jämställt utförandet av det obetalda omsorgs och hushållsarbetet var i ett land, desto mer positiva var kvinnor till välfärdsstaten i jämförelse med mäns attityder.
– Det här måttet är intressant, eftersom att det kan ses som ett mått på hur lätt eller svårt det är för framförallt kvinnor att balansera lönearbete med familj, säger Goossen.
Han menar att det har att göra med socialpolitikens utformning.
– Det finns fortfarande en stark normativ syn på manligt och kvinnligt när det kommer till lönearbete och omsorgsgivande, vilket framkommer om vi tittar på exempelvis vilka som vabbar och vem som går ner i tid. Även bland par med jämställda värderingar, så är det rimligt att anta att kvinnors delvis nyvunna roll som familjeförsörjare är mer instabil än vad den är för män. Det vill säga kvinnor är förmodligen mer uppmärksamma på hur deras livssituation påverkas positivt av en stark och omfattande välfärdsstat.
Därför, menar Goossen, är det viktigt hur stater agerar i familjepolitiken, eftersom den påverkar våra liv rent konkret (vem som kan ta ut föräldraledighet och hur tillgången till barnomsorg ser ut). Detta samtidigt som den har en normativ funktion.
– Institutioner, såsom välfärdsstaten, etablerar över lång tid en slags mentala referensramar eller världsbild där medborgarna genom lagar, regler och serviceutbud etcetera får en uppfattning om hur det goda samhället bör se ut, vilket slags samhälle som är önskvärt, säger Mikael Goossen.
Vill du förklara lite mer vad du menar med att socialpolitiken har en normativ funktion? Vad har det inneburit i Sverige?
– I Sverige har socialpolitiken och välfärdsstaten, särskilt under dess mest expansiva fas, delvis utgått från en feministisk vision om ett jämställt samhälle, pådriven av en feministisk mobilisering inom ramen för de etablerade partierna (framförallt inom Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet). Som ett resultat av detta talar vi i Sverige ofta om både jämlikhet och jämställdhet som de övergripande målen för välfärdssamhället.
Det har under decennier inneburit konkreta reformer, såsom utbyggnaden av barnomsorgen och föräldraförsäkringen, de öronmärkta ”pappamånaderna”, diskrimineringslagen, utbildningsprogram och informationskampanjer.
– På så vis har staten varit en del i att utveckla en modell som bygger på att alla vuxna har ett delat ansvar för arbete och familj.
Nya förväntningar på män
Utbyggnaden ledde inte bara till ökade möjligheter för kvinnor att yrkesarbeta utan även till en kraftigt ökad efterfrågan på arbetskraft inom välfärdssektorn.
– På så vis är frågan om kvinnlig frigörelse i Sverige intimt förbunden med tanken om den ”kvinnovänliga staten”, så som den formulerades av statsfeminismens moder, Helga Hernes, säger Goossen.
Han fortsätter:
– Vi har i Sverige också haft en debatt kring välfärdsfrågor som på olika sätt problematiserat en överdriven och kompensatorisk manlighet. I den svenska könsrollsdebatten så framhölls ofta hur mäns orientering gentemot yrkesarbete i stort sett berövat dem möjligheten till ett meningsfullt liv utanför arbetet. Likaså hur frånvarande fäder ledde till bristande moralisk och social kompetens bland unga pojkar, vars uppfattning om manlighet under uppväxten ofta formulerades negativt i relation till kvinnlighet. Mäns våldsanvändning, riskbeteende och problem med att upprätthålla meningsfulla relationer sågs som effekter av detta. Den föreslagna lösningen var att män skulle frigöras genom att orientera sig mer gentemot sina familjer, samtidigt som detta civiliserande projekt i stort sett saknade en alternativt formulerad maskulinitet.
Sverige har också ett pensionssystem, som är utformat utifrån ett traditionellt manligt livsförlopp kännetecknat av kontinuerligt yrkesarbete. Medan kvinnor, som genom obetalt arbete ofta möjliggjort mäns lönearbete, fått nöja sig med garantipension.
– Allt det här bidrar till att frågor om genus, jämställdhet och välfärdspolitiken är tätt förbundna med varandra. Tillsammans kan de utgöra en slags fond eller bakgrundsbild mot vilken attityder till välfärdsstaten formas.
Vad kan du säga mer om resultaten i avhandlingen?
– Att kontexten är viktig. Sambandet mellan (o)jämställdheten i det obetalda arbetet å ena sidan och könsskillnader i välfärdsattityder å andra sidan hänger ihop med den förda familjepolitiken på så sätt att i länder som aktivt understödjer en konservativ familjemodell och där det framställs som någonting naturligt att framförallt mammor stannar hemma med barnen och familjen är ansvarig för att ta hand om äldre, där finns det inget samband alls mellan fördelningen av det obetalda arbetet och könsskillnader i synen på välfärdsstaten.
– Jag har även hittat ett mycket robust samband mellan styrkan i mäns könsidentifikation och en negativ syn på sociala utgifter i Sverige. Stödet för ökade utgifter var betydligt lägre hos män desto större känslomässig och psykologisk betydelse som de tillmätte den egna könsidentifikationen. Något liknande samband går inte att se för kvinnliga svaranden.
Goossen tror att sambanden där män med en stark känslomässig koppling till könsidentiteten är mer negativa till sociala utgifter har att göra just med att välfärdsexpansionen i Sverige är så pass starkt knuten till en samhällsvision som utmanar den traditionella manliga försörjarnormen – något som kan ses som hotfullt av vissa män.
– Som kontrast så har den svenska debatten om välfärdsfusk aldrig haft något riktigt jämställdhets- eller genusperspektiv, och välfärdsfusk kan heller inte riktig sägas utgöra något slags hot mot mäns nuvarande ställning i samhället. Och där ser vi heller inte något samband mellan vad intervjupersonerna svarar om könsidentifikationens känslomässiga betydelse och deras attityder rörande välfärdsfusk.
I Sverige så är könsskillnaderna något större bland yngre generationer beträffande misstankar om välfärdsfusk (män mer misstänksamma) och egen vilja att betala skatt till välfärden (kvinnor mer villiga).
Kan man dra några slutsatser inför valet kring betydelsen av välfärdsfrågor för kvinnor respektive män?
– Även om jag i min avhandling inte riktigt kan se några tecken på ökade könsskillnader i välfärdsattityder sedan 1980-talet och framåt så finns det annan forskning som visar på att partisympatier, höger-vänster-identifikation och attityder i andra politiska frågor visar på en trend mot större könsskillnader i Sverige de senaste 40-50 åren.
I en rapport från Göteborgs universitet, författad av Maria Oskarson och Jakob Ahlbom, så framhålls att detta utgör en mobiliserad könsdimension inom svensk politik.
– Vad gäller attityder till socialpolitiken specifikt så finns det kanske en möjlighet att dessa frågor värderas olika av den genomsnittlige väljaren beroende på om denne är man eller kvinna.
Goossen tror dock att det i valrörelsen till syvende och sist kommer att handla om vilka politiska frågor som får mest utrymme i debatten när det väl närmar sig valdagen.
– Vad jag tycker är absolut mest intressant är att svensk politik tycks ha fått ett inslag av utspel där kvinnor och män delvis i alla fall betraktas som olika slags väljare som partierna tävlar om. Sverigedemokraterna har ju under en längre tid nu försökt att få till en mjukare profil där vissa socialpolitiska förslag lyfts fram, i syfte att locka kvinnligare väljare – en grupp som partiet traditionellt haft svårt att nå. Samtidigt har Socialdemokraterna, som länge tappat främst manliga LO-väljare, nu gått fram med en betydligt tuffare retorisk profil som lägger tonvikten vid en expansiv välfärdspolitik i kombination med en strängare kriminalpolitik.
Och vad händer när de hamnar i skymundan i den politiska debatten, som socialpolitik tenderar att göra?
– Det är ingenting som jag behandlar i min avhandling. Men med det sagt beror det nog på vilka frågor som istället skulle dominera. Energifrågan till exempel bär på ganska stora attitydskillnader mellan kvinnor och män, i alla fall beträffande inställningen till kärnkraften–faktiskt är dessa skillnader större än till exempel vad vi ser beträffande förslag om att ta emot färre flyktingar. Och blir det krig i Ukraina så finns det forskning som visar på att väljarna i kristider premierar stabilitet och beprövade alternativ och därför gynnar sittande regeringsparti, likt den uppgång för framförallt Socialdemokraterna som vi såg under inledningen av coronapandemin. I så fall tror jag att könsskillnader i andra politiska attityder kanske blir något mindre betydelsefulla för valresultatet.
2022-02-04 | Antirasism och jämställdhet splittrar Generation Z
2021-05-18 | Politiska preferenser tydligt präglade av kön
