I Sverige har regeringen betonat att det finska beslutet påverkar det svenska och att det bästa vore om länderna följdes åt. Socialdemokraterna, vars beslut i frågan blir avgörande, har tidigarelagt slutdatumet för den interna säkerhetspolitiska dialogen med två veckor. Försvarsminister Peter Hultqvist (S), som bara för några månader sedan sade definitivt nej till ett svenskt Natomedlemskap, ville i veckan varken säga ja eller nej i en intervju med Ekot i Sveriges radio. Däremot att han nu ser fördelar med ett eventuellt medlemskap:

– Vi utnyttjar varandras styrkor och fördelar och kompletterar varandra fullt ut och dessutom genomför en operativ planering och då blir det effekten att vi blir starkare tillsammans. Det här är någonting som kan ske om vi väljer att gå med i Nato.

Tidigare utrikesministern Margot Wallström (S) intervjuades i SVT:s Aktuellt på torsdagskvällen och konstaterade då att det lutar åt ett ja. Ett extrainsatt regeringssammanträde hålls på måndag och enligt Expressen väntas regeringen skicka in Nato-ansökan samma dag.

Interna nejröster

Men det finns fortfarande de som spjärnar emot. Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej till Nato. De anser att Sverige går för fort fram i beslutet om Nato-medlemskap. SSU säger fortsatt nej, liksom S-studenter och Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS).

”För STS är det viktigt att Sverige driver en självständig utrikespolitik för fred, nedrustning och demokrati. Vi är starka kärnvapenmotståndare och vill att Sverige ska skriva under det globala kärnvapenförbudet. Vi befarar att ett Nato-medlemskap skulle försvåra detta”, skriver de på sin Facebooksida.

– För mig är det viktigaste att socialdemokraternas unga medlemmar får komma till tals, det är ju i slutändan vi som kan behöva stå vid någon landsgräns för att skydda vårt eller något annat Natoland, säger Lisa Nåbo, SSU-ordförande, till Dagens nyheter, som också intervjuat S-studenters ordförande Emma Fastesson Lindgren.

– Vi är ju akademiker, så vi vill ha fakta. Vi ska ha full knowledge och därefter har vi ett extrainsatt förbundsstyrelsemöte.

Mejslar ut linje

S-kvinnors styrelse står fast vid tidigare kongressbeslut, som är nej till Nato. Egentligen en teknikalitet, enligt förbundssekreterare Nina Unesi, som därmed inte kan säga om beslutet var enhälligt.

Annika Strandhäll skriver till Svenska dagbladet den 3 maj att ”S-kvinnor har en lång historia och kamp i frågor som handlar om fred, nedrustning, avspänning och militär alliansfrihet och vi har i förbundsstyrelsen landat i att fortsatt vila i våra kongressbeslut att Sverige bör vara militärt alliansfria och stå utanför Nato”.

Hur det påverkar S-kvinnor och möjligheten att driva den linjen inom S att Strandhäll samtidigt är minister i regeringen och därmed sitter på dubbla stolar, är något hon kommenterat både i Svenska dagbladet och TV4.

– Vi har också flera ministrar som är ordförande för stora partidistrikt som är med i den här dialogen och partiet håller nu på att mejsla ut sin linje. Vi kommer som S-kvinnor att delta i den partiinterna dialogen, sade hon till TV4 den 4 maj.

Några ytterligare kommentarer får Fempers nyheter inte från Strandhäll och försök att intervjua andra styrelseledamöter i S-kvinnor om Natofrågan leder tillbaka till Nina Unesi.

Ödesfråga

S-veteranen Pierre Schori, beskrev i ett samtal med Fempers nyheters krönikör Ana Valdés, hur såväl Afghanistan som kärnvapenfrågan lyser med sin frånvaro i det underlag som de interna säkerhetspolitiska dialogerna utgått ifrån. Han har också skrivit flera debattartiklar där han lyfter fram alliansfrihetens förtjänster och ifrågasätter brådskan.

Några som tagit bladet från munnen är också femton forskare inom fälten demokrati och säkerhet. Bland dem namnkunniga feminister som Maud Eduards, Malin Rönnblom, Sofie Tornhill, Maria Jansson, Maria Wendt och Emma Rosengren. De skriver:

”Inför ett så stort och avgörande beslut som Nato-medlemskap, är det av stor vikt att en mångfald perspektiv på säkerhet kan komma till uttryck. Den debatt vi har sett de senaste veckorna saknar emellertid en sådan bredd. Att säkerhet stavas möjlighet till mer våld – i termer av en storskalig nationell upprustning och/eller medlemskap i Nato – är en föreställning som i stort sett fått stå oemotsagd. Den snabba processen försvårar en etisk diskussion och reflektion kring ödesfrågor om vilken typ av våld som är legitimt och försvarbart, och ytterst om kärnvapnens massförstörelsekraft kan rättfärdigas.”

Avgörande blir hur Socialdemokraterna ställer sig på söndag. Inför beslutet planeras en blixtaktion vid partikansliet i Stockholm. Bakom den står när detta skrivs Feministiskt initiativ, Vändpunkt, Rättvisepartiet Socialisterna, Unga feminister, Unga socialister, samt Kristna fredsrörelsen, Swefor.

”Vi fördömer Rysslands avskyvärda krig mot Ukraina och står i solidaritet med befolkningen i Ukraina och alla i Ryssland som kämpar för fred. Vi ser samtidigt med fasa på den ökande upprustningen i Sverige och den militaristiska retoriken i säkerhetsfrågor, där fokus endast ligger på det militära försvaret och Nato-medlemskap snarare än fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Nato är ingen fredsallians, tvärtom”, skriver arrangörerna i en gemensam inbjudan.

Fokus på nedrustning

Värd för demonstrationen är Farida Al-Abani, tidigare partiledare för Feministiskt initiativ.

– Det som samlar partierna, privatpersonerna, civilsamhällesaktivister och icke partipolitiska organisationer är oron för ett Natomedlemskap. Det ligger i Socialdemokraternas händer nu. Socialdemokraterna som länge varit emot kan närsomhelst besluta att gå med i Nato. De har varit transparenta med att det kan bli så, särskilt om Finland går med.

Till skillnad från de som hävdar att frågan varit avgjord i förväg, utgår Al-Abani från att sista ordet ännu inte är sagt.

– Vi vill både visa vårt stöd om Socialdemokraterna väljer att inte gå med och visa på hur viktiga de är för att vi ska bevara vår alliansfrihet, så det är riktat mot S, men det är också en fredsprotest. Många vill se ökat fokus på nedrustning, medan riksdagspartierna ökar budgeten för det militära försvaret och satsar på fler värnpliktiga. Vi tycker det är alldeles för stort fokus på det militära försvaret jämfört med det civila försvaret och nedrustningsarbetet.

Det förestående beslutet gör tidpunkten för just den här protesten viktig, men Al-Abani poängterar att det inte räcker med en protest, och att flera demonstrationer hållits tidigare på olika håll i landet och fler behövs.

– I dessa frågor är det civilsamhället som visar sin röst, inte politikerna, framför allt inte de i riksdagspartierna, säger hon. Vi kommer också lämna röda rosor som symbol för vad socialdemokratin kan stå för. Men det kan också vara en begravningssymbol för en politik som varit.

Inte kört

Och även om besked skulle ges att frågan redan är avgjord, innebär inte det att vikten av att höja rösten minskar.

– Aktivism och aktioner och alla typer av protester handlar inte bara om att agera innan någont hänt. Vi kan protestera även om vi går med i Nato, för att gå ur. Vi vill skicka med budskapet utåt att det är inte kört bara för att några bestämt sig för någonting, beslut kan förändras. Nu går det väldigt fort, många känner att vi inte får var med i processen och att vi pressas att gå med, säger Farida Al-Abani.

Därför är hashtag för protesten #samtalförfred, och den ska ses som en inbjudan att diskutera fler saker än Nato. En del organisationer har redan backat, inte endast för att det finns partier med bland arrangörerna, utan för att de pratar om Nato. Det oroar Al-Abani, som menar att civilsamhället måste ta diskussionen.

– Jag är besviken att så många är tysta, och har gjort det här till en väldigt partipolitisk diskussion, där den som har något att säga emot Nato betraktas som vänster. Och att debatten tar slut där är något som oroar mig väldigt mycket, för att själva samtalet, och vad samtalet fokuserar på, hotas.

Läs även:

2022-05-10 | Ålands särställning utmanad i finsk Natoprocess

2022-04-12 | Hellre prova Natomedlemskap i valet, än i S-styrelsen

2022-03-08 | Nato kan inte vara enda alternativet

Läget i södra Gaza blir allt svårare och nu säger FN:s humanitära chef Martin Griffiths att de och andra humanitära aktörer inte ”har någon humanitär operation i södra Gaza” värd namnet längre. Enligt BBC arbetar FN för att få Israel att öppna upp en ny gränsövergång till Gaza för att släppa in mer humanitär hjälp. Efter eldupphöret som tog slut förra fredagen har det israeliska bombardemanget fortsatt lika intensivt mot södra Gaza, dit människor uppmanades att fly, som skedde i norra Gaza innan den temporära vapenvilan. Israel hävdar att Hamas fortsätter att gömma sig bland och bakom civila.

FN:s befolkningsfond uppskattade i början av november att omkring 50 000 kvinnor i Gaza var gravida, och att över 160 kvinnor väntades föda dagligen. En av dem är Isra McDad som berättar för Time Magazine att bara två veckor innan hon beräknades föda sitt barn tvingades fly för fjärde gången. De begav sig från Gaza City söderut, slutet av oktober. Oron över var och hur hon skulle föda var stark, redan då var många sjukhus överfyllda eller hade svårt att fungera normalt på grund av bristande materiel.

– Sjukhuset jag hade planerat att åka till blev måltavla för en flygattack. Och allt jag kunde tänka på var, ”jag måste föda någonstans”, säger hon till Time.

När hon började få sammandragningar i slutet av oktober hade hon först svårt att avgöra om hon var på väg att föda för tidigt eller om det rörde sig om stress. När hon fördes till sjukhus togs hon inte emot eftersom alla platser var upptagna. Till slut fick hon plats på al-Emiratisjukhuset i Rafah i södra Gaza. Hon beskriver tacksamheten att få plats, att förlossningen blev ”den mest intensiva erfarenheten i mitt liv”, samt att hon vädjade till sin läkare att se till att hon och barnet klarade sig så att hon skulle kunna ta hand om sin treåriga dotter. Det gjorde dem, men både Isra McDad och hennes nyfödda barn tillhör de allra mest sårbara när kriget i Gaza nu har pågått i över två månader.

Rina: ”Omar var mitt liv”

Al Jazeera rapporterades i oktober att kvinnor känner sig tvungna att äta p-piller utan uppehåll för att slippa menstruationen. Detta då brist på vatten, bindor och tamponger gör det svårt att hantera mens och hygien. Det rapporterades också om att kvinnor födde för tidigt på grund av stressen av det ständiga israeliska bombardemanget. Enligt FN:s befolkningsfond har man räknat med att av alla förlossningar beräknas ”minst femton procent ha komplikationer som kräver grundläggande eller omfattande förlossningsvård”.

Och utmaningarna tar inte slut bara för att förlossningen är över – därefter ska mamman försöka ta hand om sitt nyfödda barn samtidigt som hon kanske tvingas bo på gatan, endast skyddad av ett tält, utan tillgång till tillräckligt med mat och rent vatten. Detta kämpar Rina från norra Gazaremsan med – hon kämpar för att hålla sin lilla son Ahmed vid liv. Liksom Isra McDad har hon tvingats fly och evakuera många gånger de senaste två månaderna. Hennes man Omar dödades av granatsplitter från en israelisk flygattack den 17 oktober när han försökte hitta mat åt sin familj.

– Jag kan inte greppa förlusten av min man. Omar var mitt liv, att förlora honom känns som att förlora hela min existens. Jag önskar att jag hade dött med honom, säger Rina till The Guardian och förklarar att hon inte har kunnat amma sin son Ahmed efter Omars död. Hennes bröstmjölk sinade och sedan dess har hon desperat sökt efter bröstmjölksersättning till sin son. Och rent vatten. Ett nästan omöjligt uppdrag.

Oroar sig för att sonen ska bli föräldralös

Rina som bodde i Beit Lahiya norr om Gaza City tvingades till slut fly söderut trots att hon inte hade någonstans att ta vägen. På den fjärde dagen av eldupphör tog hon sin son Ahmed i famnen och ställde siktet på Khan Younis.

Efter vapenvilan har Israels marktrupper också rört sig allt närmre städerna i södra Gaza och den 1 december regnade flygblad över folk i Khan Younis med en uppmaning från den israeliska armén till nya förflyttningar. Flygbladen innehöll en QR-kod som ledde till kartor på nätet om vilka platser som skulle vara säkra, eller mindre farliga. Rina förklarar för The Guardian att hon kände skräck när hon såg kartan. Hon och familjen begav sig i riktning mot Rafah där deras situation är än värre, även om staden än så länge är mindre utsatt för israeliska flygattacker.

– I Rafah hittade vi bara tält som inte lämpliga för människor att bo i, säger hon till tidningen och förklarar att det saknas ordentlig tillgång till badrum och toalett, att antalet tvångsförflyttade människor är överväldigande, att epidemier sprids och att kylan är sträng. Samtidigt oroas Rina både över att hon inte ska lyckas hålla sin son vid liv, samt att även hon ska dödas och göra Ahmed föräldralös.

– Jag kan inte fatta tanken på att min son kanske kommer att växa upp som föräldralös, säger Rina och fortsätter:

– Han är oskyldig och förtjänar inte det här lidandet och den här smärtan, säger hon till The Guardian.

Mer än hälften av alla polisanmälda hatbrott under 2022 hade ett främlingsfientligt eller rasistiskt motiv, 16 procent av alla hatbrott riktades mot religiösa grupper, och 12 procent var hbtqi-relaterade. Antalet anmälda hatbrott har minskat men det är oklart vad det beror på skriver Brå i sin nya rapport som publicerades på torsdagen.

Det vanligaste hatbrottet utgörs av verbala kränkningar. Nästan lika vanligt är att hatbrottet inkluderar någon form av skadegörelse. Hatbrotten med främlingsfientligt eller rasistiskt motiv utgör sammanlagt 53 procent av alla polisanmälda hatbrott under 2022, och 17 procent av alla hatbrott var afrofobiska. Omkring en procent var antiziganistiska och en procent riktades mot samer. 16 procent av alla hatbrott riktades mot religiösa grupper: Åtta procent av alla hatbrott var islamofobiska, och fyra procent var antisemitiska, en procent var kristofobiska.

Enligt Brottsförebyggande rådets rapport utgjordes de antisemitiska hatbrotten till stor del av hets mot folkgrupp, och skedde oftast i digitala miljöer, men också på offentliga platser och i skolan. Islamofobiska hatbrott innehöll i högre utsträckning ofredanden. Medan män oftast utsätts för hatbrott generellt så är kvinnor mer utsatta när det gäller hatbrott med islamofobiskt motiv. Bland de afroboiska hatbrotten var det vanligast att utsättas för ärekränkning till skillnad från andra hatbrott där ofredande var vanligare.

Oklart vad minskning beror på

Antalet polisanmälda hatbrott har minskat från 6 301 år 2020 till 4 788 2022 uppger Brå vars rapport bygger på statistik över alla polisanmälda brott som polisen har hatbrottsmarkerat. Tittar man på på 2018 har antalet polisanmälda brott som har hattbrottsmarkerats nästan halverats, Det är oklart vad minskningen beror på men det kan bero dels på skillnader i hur dessa registreras och identifieras, dels att färre väljer att anmäla.

Enligt RFSL ligger dock hatbrotten som är hbtqi-relaterade kvar på höga nivåer, trots den generella minskningen av anmälningar. Bland annat har transfobiska hatbrott ökat från två procent 2020 till tre procent av de anmälda hatbrotten 2022.

– Varför anmälningarna minskar behöver analyseras. Vår bedömning är att det inte är ett gott tecken att antalet anmälningar minskar. Vi tolkar siffrorna som att människor inte ser anledning till att anmäla de brott som sker och det är en farlig utveckling, säger Peter Sidlund Ponkala, förbundsordförande för RFSL, i ett pressmeddelande.

Politiker ”behöver nu ta sitt ansvar”

Tittar man specifikt på antalet hbtqi-relaterade hatbrott anmäldes 328 sådana under 2022, med sammanlagt 340 hbqti-relaterade hatbrottsmotiv (en och samma anmälan kan innehålla fler än ett hatbrottsmotiv).

Av de hbtqi-relaterade hatbrotten var 49 procent homofobiska och 22 procent var transfobiska. Peter Sidlund Ponkala och RFSL uppmanar nu politiker att ta ansvar för allas trygghet:

– Framförallt är det oroande att se hur offentliga företrädare sprider rasism, homofobi eller transfobi, sådant som i slutändan legitimerar hat. Politiken och andra offentliga personer behöver nu ta sitt ansvar kring den här frågan, tonläget behöver sänkas, säger Sidlund Ponkala.

Det är en studie som har genomförts i södra Idaho i USA där forskare har mätt halter av glyfosat i gravida kvinnors urin som nu har publicerats. Glyfosat används ofta för ogräsbekämpning på jordbruksmark på våren.

Studien visar att halterna var ”betydligt” högre i samband med att ämnet användes på åkrar i områden i närheten av var kvinnorna bodde. Forskarna drar slutsatsen att det är nödvändigt att undersöka hur glyfosat påverkar fosters utveckling och hur kvinnor utsätts för ämnet, rapporterar The Guardian.

Glyfosat är världens mest använda herbicid och används i många produkter runt om i världen, bland annat ogräsbekämpningsmedel Roundup, och är också det vanligaste vanligaste verksamma ämnet i växtskyddsmedel i Sverige. Organisationer som Naturskyddsföreningen kräver att ämnet ska förbjudas i EU

Jobbade inte med medlet

Något som förvånade forskarna var att ingen av kvinnorna som deltog i studien arbetade med ämnet eller andra herbicid, och ingen i deras hushåll jobbade heller med glyfosat.

– Vad är det som sker? Sprider det sig längre än vad vi tror? Fäster det på jordpartiklar som sedan blåser runt och hamnar i människors damm? Är det dricksvattnet? Innan vi förstår det kan vi inte föreslå rätt åtgärder, säger Cynthia Curl vid Boise State University och huvudförfattare till studien som publicerades i onsdags, till The Guardian.

I studien har urin från 40 gravida kvinnor inhämtats regelbundet mellan februari till december 2021. Kvinnor ansågs bo nära jordbruksmark om de bodde närmare än en halv kilometer från en aktiv åker.

I Sverige har det en längre tid varit förbjudet att använda glyfosat för nedvissning av spannmål enligt Kemikalieinspektionen. Sedan två år är det också förbjudet att använda växtskyddsmedel, inklusive glyfosat, i hemträdgårdar, kolonilotter och på skolgårdar.