Internationellt adopterade i vuxen ålder löper påtagligt ökad risk för psykisk ohälsa och suicid. Det visar en ny rapport som publicerats av Myndigheten för föräldrarätt och föräldraskapsstöd (MFOF).
Det var på måndagen MFOF publicerade forskningsrapporten Hälsa och sociala livsvillkor hos internationellt adopterade i vuxen ålder. Bakom rapporten står Anders Hjern, professor i social epidemiologi vid Karolinska institutet i Solna samt Stockholms universitet, och Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Rapporten visar att risken för inneliggande psykiatrisk vård är dubbelt så stor för internationellt adopterade som för svenskfödda. En fjärdedel av kvinnorna och en femtedel av männen bland de internationellt adopterade hade haft kontakt med psykiatrisk vård efter 18 års ålder.
Och risken att bli inlagd minskade inte med stigande ålder. Det gjorde däremot risken för suicid trots att risken för inneliggande sjukhusvård på grund av depression var fortsatt hög. En möjlig förklaring är enligt forskarna en ökad medvetenhet på senare tid om internationellt adopterades högre risk för suicid.
Missad möjlighet
I rapporten undersöks även sociala livsvillkor som familjebildning, barnafödande och arbete. Resultaten tyder på samband, men några säkra slutsatser går inte att dra, enligt Hjern och Vinnerljung.
Redan för 20 år sedan visade samma forskare att suicidrisken var fyra gånger högre för internationellt adopterade i unga år. Risken att drabbas av andra typer av psykiska problem var också påtagligt större. När rönen kom dominerade en oproblematisk bild av utlandsadopterades situation helt.
En statlig utredning 2003 föreslog snart att regionala centra för stöd och rådgivning till internationellt adopterade och deras familjer skulle inrättas, samt ett kunskapscentrum med ansvar för att sprida kunskap och stödja metodutveckling och forskning etableras. Detta är något MFOF nu lyfter fram i sin sammanfattning av de nya forskningsresultaten:
”Regeringen valde att inte gå vidare med dessa förslag. Resultaten av denna rapport pekar på att dessa förslag bör tas upp till en ny förutsättningslös diskussion.”
Möttes av motattack
Forskaren Tobias Hübinette var på den tiden en av få med egen adoptionserfarenhet som hördes i debatten.
– När de här uppgifterna dök upp för 21 år sedan gick det jag brukar kalla adoptionsrörelsen till motattack, och gjorde vad de kunde för att det här inte skulle bli större än vad det blev. Jag vet att de resonerade som så att om det här skulle få genomslag i det svenska samhället och bland svenskar i gemen, då skulle adoptionerna antagligen gå ner, vilket ju skulle drabba dem, säger han.
Och medan den svenska regeringen valde att inte agera på uppgifterna, försökte regeringen i Nederländerna – som var det första västland där forskare upptäckte att så många bland internationellt adopterade for illa – stötta gruppen på olika sätt.
– Det tror jag berodde på att forskarna som publicerade rapporter i Holland under sent 90-tal och tidigt 2000-tal engagerade sig själva i gruppen som de hade forskat om och fick gehör från politikens och samhällets sida.
Tillsammans med andra då aktiva i debatten ville Tobias Hübinette gärna att Sverige skulle titta närmare på hur Nederländerna gjort. Men i Sverige stannade det vid enskilda initiativ från vissa engagerade inom yrken som möter adopterade och adoptivfamiljer.
– Det är inget som stöttats uppifrån, så det är först nu som man pratar öppet om det här.
Pågående uppgörelse
Enligt Hübinette behöver frågan om internationellt adopterades psykiska hälsa sättas i samband med den utredning som socialminister Lena Hallengren (S) tillsatte i slutet av oktober förra året. I uppdraget ingår att titta närmare på frågan.
– Den har aktualiserats framför allt för att adopterade från Chile har vittnat om att de mår väldigt dåligt idag, för att de har fått veta att de har blivit kidnappade. Och även en del adoptivföräldrar mår också väldigt dåligt och känner stor skuld.
Även här har Nederländerna varit föregångare.
– När den holländska utredningen offentliggjordes gick det inte att säga något för den var så välgjord, det var många års arbete som presenterades där. Utredningen fick många år på sig, de tilldelades omfattande resurser från holländska staten. Inte minst rekryterade de historiker och forskare som kunde de här sakerna. De åkte också till ursprungsländerna och pratade med förstamammor och alla möjliga andra. Jag tror inte den svenska utredningen kommer kunna slå den, men min ribba ligger där.
Tobias Hübinette hoppas att Sverige också ska ta vara på tillfället att göra upp med de oegentligheter och brister som varit.
– Proportionellt är Sverige världens största adoptionsland. Det gör att alla tittar på vad som ska hända med den svenska utredningen och den uppgörelse som pågår nu i Sverige, säger han.
Men det finns orosmoln. Ett är att verksamhetscheferna för Sveriges två största adoptionsförmedlande organisationer – Kerstin Gedung på Adoptionscentrum och Ann-Charlotte Särnbratt på Barnen framför allt – sitter med som experter i utredningen.
Kamp om historieskrivningen
”Utredningens direktiv är ambitiösa, men förordnandet av experter påminner om den adoptionsfrågans hemmablindhet som utredningen försöker få syn på”, skriver Agnes Arpi i Altinget.
– Sedan har Hallengren också sagt att det inte blir någon kompensation vare sig juridiskt eller ekonomiskt, så har jag tolkat det. Och det är något många adopterade, som vet att de är stulna, vill ha. Så det finns missnöje där, konstaterar Hübinette.
Var utredningen än landar, är kontexten en helt annan än när de första rapporterna om internationellt adopterades ökade risk för psykisk ohälsa och suicid publicerades. Och motståndet kommer enligt Tobias Hübinette fortfarande från samma håll:
– Då handlade det om att spara pengar, nu är adoptionerna så få, surrogatbarnen har tagit över helt. Det var för fyra år sedan det vände. Nu är det kontrollen över historien och därmed också framtiden som står på spel. Den vill Adoptionscentrum och andra styra över såklart, även om det är mycket svårare idag att göra det.
FAKTA/MFOF-rapporten
Studien är baserad på anonymiserade data från nationella register från Statistiska centralbyrån och Socialstyrelsen.
Den omfattar internationellt adopterade och flyktingar med ursprung i Asien, Latinamerika och Afrika som anlänt till Sverige före åtta års ålder, samt infödda svenskar med svensk bakgrund.
Resultaten gällande psykiatrisk sjuklighet bygger på analyser av data om 1,6 miljoner individer födda 1973-1986 som följdes från 18 års ålder till och med 31-45 år. Av dem var drygt 18 000 internationellt adopterade och 22 000 flyktingar.
Läs även:
2022-04-22 | Internationellt adopterade måste få ett mer professionellt samtalsstöd
2022-01-11 | Skärpt kontroll av adoption till belgiska Flandern
2022-01-07 | Adoptionssagor på slottet
2021-10-29 | Viktiga delar saknas när adoptionerna granskas
2021-09-22 | Adoption var aldrig ett alternativ
Tidigare rapportering i Feministiskt perspektiv:
2020-08-25 | Transnationellt adopterade organiserar gemensam plattform
2020-01-21 | Signalpolitik när regeringen bekräftar adopterades behov
2019-05-25 | 50-årig hjältesaga i gungning
2018-02-13 | Starkt motstånd mot adopterades krav på rättigheter
