Tolv år, tusentals artiklar, genombrott, sammanbrott, toppar och dalar – vad väntade du dig när du bestämde dig för att vara med och starta Sveriges första feministiska nyhetstidning på nätet, Feministiskt perspektiv, (idag Fempers nyheter) försommaren 2010?

– Jag minns att du berättade om rätt långt gångna planer över en lunch den där försommaren och att jag bestämde mig direkt, vid sittande bord. Kände mig riktigt upprymd på vägen därifrån. Feminism var jag egentligen inte så bekant med då, men det störde mig att alla sade sig vara för jämställdhet och ändå hände så lite. Inte minst i journalistiken. Den strukturella rasismen hade jag börjat få upp ögonen för, bland annat tack vare forskaren Paulina de los Reyes. Och jag ville bidra till förändring. Det fanns så många bortförklaringar när diskriminering påtalades. Jag förväntade mig att slippa sånt på vår redaktion. Slippa höra att kvinnokvoten var fylld, eller att en diskrimineringsfråga saknade allmänintresse. Men helt ärligt var jag beredd på att det kanske inte skulle bli något alls. Vi visste ju inte att vi skulle få tillräckligt många prenumeranter på mindre än en vecka när vi väl drog igång! 

Du lämnade en rullande frilansverksamhet för en nyhetstidning som tidigast skulle få in några pengar efter ett halvår – du tvekade aldrig?

– Nej, jag var faktiskt rätt övertygad om att det skulle lösa sig, men visst var det tufft ett tag. Jag hade en massa deadlines inplanerade som sammanföll med de första ordinarie utgåvorna, i januari 2011. Så jag hade ett smärre sammanbrott tredje veckan. Då var det skönt att befinna sig i ett sammanhang där det bemöttes med förståelse. Men nej, tvekade, det gjorde jag inte och det har varit ett privilegium att på heltid och, så småningom med lön, få arbeta med frågor som engagerar mig oavsett.

Vilka är dina starkaste minnen från uppstartstiden?

– Natten på tidskriften Fuls kontor, då vi skulle ut med första utgåvan. Vi toppade med en artikel om hatet som nyheten om nya tidningen Feministiskt perspektiv hade väckt i kommentarsfälten. De var ju helt omodererade då! Bland annat därför fick bara registrerade prenumeranter kommentera hos oss. Vi lärde oss medan vi gjorde – Sholeh Irani, Ida Ali, Paula Melkersson, du och jag – av Oivvio Polite som skötte tekniken. Edda Manga var i Colombia, tror jag. Vi var klara vid 03. Det var där soffjobbandet började… Ett annat starkt minne är hur många som engagerade sig och ville vara med och bidra med texter, lokalt och globalt. Det fanns ett uppdämt behov av utrymme för feministiska nyhetsvinklar. Är det något som hållit i sig sedan dess så är det att vi aldrig haft svårt att hitta angelägna frågor att bevaka, feministiska vinklar eller skarpa skribenter.

Först var du utrikesredaktör, men ganska snart blev du redaktionschef – parallellt har du varit internationellt organiserad i olika journalistnätverk hela tiden – på vilket sätt skulle du säga att villkoren för kvinnor inom journalistiken har förändrats under den här tiden – både globalt och lokalt?

– Det är svårt att ge en entydig bild, men generellt sett så har branschens kris slagit hårt mot kvinnor. Fortfarande är det svårt att ta betalt för journalistik på nätet, och de politiska vindarna hotar pressfriheten på många håll. Kvinnor har oftare otrygga anställningar och mindre uppbackning både hemifrån och från redaktionerna när de utsätts för hot och hat. Precis som i andra branscher förekommer sexuella trakasserier och allt det här påverkar såklart kvinnors ställning när det blåser snålt. Det är ingen slump att kvinnor bildat nätverk för journalister med genusperspektiv framför allt i länder där de förföljs och mördas. I Mexiko har den feministiska nyhetsbyrån Cimac hunnit fylla 30 år, och är en viktig referens i kampen mot våld, straffrihet och för det fria ordet.

– Nätverkandet visar att inget kan tas för givet och att utvecklingen inte är linjär. I Sverige består halva journalistkåren av kvinnor sedan många år. Samtidigt låg andelen kvinnor i nyhetsflödet stilla kring 30 procent under 2000-talets två första decennier, medan det globala snittet för vilka som kommer till tals i medierna stadigt ökade. Men nu har något hänt. Det globala snittet har stagnerat medan Sverige tog ett rejält kliv i senaste mätningen 2020, och landade på 38 procent. Det har säkert att göra med aktiva insatser på fler än ett fåtal redaktioner.

– Likväl är fortfarande bara var femte expert som vi ser i nyheterna kvinna, både lokalt och globalt. Och för att medierna ska kallas jämställda krävs mer än representation. Politiker och fackliga vill ogärna lägga sig i medieinnehållet, men som jag ser det hänger nyhetsvärderingen, vilka frågor som dominerar och hur de vinklas ihop med diskriminering på redaktionerna. Så det vore bra om någon instans regelbundet samlade in relevant statistik som kunde följas upp mot målet att spegla Sverige, och nå ut till grupper som exkluderas. Inte låta det bero på volontära krafter så som det är idag.

Vad säger du om steget från papper till webb som vi tog, trots att mediestödet var, och delvis fortfarande är skapat för papperstidningar – var det för tidigt? Vad säger du om den resan generellt, som medievärlden har tagit?

– Det var en djärv satsning i en tid när all journalistik pumpades ut gratis på nätet, utan en tanke på vad det skulle leda till. Vi var ju pionjärer både med onlineprenumerationer och feminism som utgångspunkt för nyhetsbevakningen. Och tajmningen var nog bra, eftersom vi kunde nå ut till specialintresserade innan Facebook blev kommersiellt och algoritmerna började sortera ner oss även i vänners flöden. Nu är konkurrensen hårdare om både uppmärksamhet och prenumeranter. Det hade varit svårare att dra igång något liknande idag – med eller utan kapital. Tänk bara på Bonniers digitala satsning Kit, som fick 50 miljoner att leka med, och ändå inte kunde skapa lönsam affärsmodell för den digitala journalistiken. Att inga fler renodlade digitala tidningar startat med presstöd i ryggen efter oss säger en del om hur papperstillvänt stödet varit. Jag tror det skapade en falsk trygghet för papperstidningarna, och bromsade en omställning alla visste var på väg. Nu är det en självklarhet att journalistik kostar, även när den publiceras på nätet. Att Feministiskt perspektiv överlevde så länge trots alla motgångar bygger framför allt på engagemanget som vi alla delar – kolleger, frilansare och läsare. Alla som prenumererat genom åren.

Vilka frågor och jobb har ”drabbat” dig hårdast genom åren? Höjdpunkter?

– Allt som har med våld att göra, historiska orättvisor och vuxenvärldens svek mot unga feminister, antirasister och hbtq-rättsaktivister. Inte minst i skolan. Hur de som säger ifrån om sexism, homofobi och rasism görs till problemet. Det är inte bara hat och hot som tystar och upprätthåller rådande ordning. När kritik bemöts med anklagelser om överkänslighet eller när de som kritiseras går på defensiven missar man en chans att förändra och undvika nya kränkningar.

– Ett tungt jobb var Eva Bengtssons historia. Hon var en av de minderåriga som prostituerades i den så kallade Geijeraffären på 70-talet, blev utpekad som lögnerska i ett kontrakt mellan filmskaparna bakom Call girl och familjen Palme. I samma veva granskade vi Göran Lindberg-härvan, och alla spår i den som aldrig följdes upp. Parallellerna tydliggjorde samhällets stora oförmåga att skydda de mest sårbara. Jag vet inte hur mycket resurser som lagts på att hjälteförklara polisens spaningsledare i det fallet. Men vi vet ju att inga ytterligare utredningsresurser avsattes för att stoppa kumpanerna, trots alla vittnesmål om att Lindberg verkade inom ett nätverk av sexualförbrytare.

– För mig känns varje utgåva som en höjdpunkt, men om jag ska välja en får det ändå bli #metoo. I Sverige synliggjorde #metoo särskilt strukturer i arbetslivet, det tysta medgivandet i passiviteten hos flertalet. Sexuella trakasserier kunde inte längre avfärdas som bristande karaktär hos enstaka rötägg. I den största slutna #metoo-gruppen på nätet vittnade många om obearbetade övergrepp från barndomen. I Fempers nyheter har vi inte tagit farväl av #metoo-rörelsen. Den ingår i en större kamp där feministrörelser under olika paroller alltid verkat för att bryta de patriarkala mönster som tystar utsatta och tar ifrån förövare ansvaret. Nya #metoo-vågor bryter ut hela tiden i olika delar av världen och inspirerar varandra. Vi har fortsatt att rapportera om det, och om strukturerna. Till exempel de enorma köerna till de få mottagningar som har specialkompetens och kan erbjuda effektiv behandling av trauman efter sexuella övergrepp. Och att en av dem lagts ner.

2010, när vi låg i startgroparna, kom SD för första gången in i riksdagen – på vilket sätt tror du det har påverkat – både tidningen och svensk politik?

– Rasismen har normaliserats till den grad att högerpopulisters världsbild och lösningar anammats från höger till socialdemokratin, och hela det politiska fältet förskjutits åt det hållet. Många hade sett det komma och medierna har inte gjort saken bättre. Feminism som begrepp kanske provocerade mer innan den feministiska våren 2014, det valår då Fi höll på att komma in i riksdagen. Men trots att det blivit allmänt och regeringen kallar sig feministisk, tror jag att tidningen hamnat längre ut i periferin när allt färre öppet står kvar med övertygelsen att ett jämlikt och solidariskt samhälle både är önskvärt och möjligt. Vi har bemötts med allt större ängslighet från andra medier som till en början gärna samarbetade om avslöjanden för att ge dem större spridning. Jag minns till exempel avslöjandet om hur KD, när partiet hade ansvar för socialdepartementet, i smyg tog ifrån Försäkringskassan uppdraget att främja jämställt uttag av föräldrapenningen. Vad deras partiföreträdare säger utåt gick inte att lita på att de skulle agera efter då heller.

Var tror du vi har lyckats göra mest skillnad? Har vi haft någon betydelse? För enskilda, i nyhetsflödet?

– Både och skulle jag säga. När det gäller experter så är andelen kvinnor snarare 80 än 20 hos oss, eftersom vi jobbat kompenserande. Så bortförklaringen att kvinnor inte ställer upp eller är svåra att hitta håller inte. De som följer vår rapportering ser ju det. Eftersom vi hela tiden gjort skillnad på åsiktsmaterial och nyhetsbevakning så blir det även uppenbart att varje redaktion väljer vilka nyheter som ska med, vad som är värt att satsa stort på, vilka personer som är intressanta att intervjua. Alla förstår nog att ingen kan ge en heltäckande bild av allt som händer hela tiden, men så länge de flesta följer samma förment neutrala nyhetsvärdering kan intrycket bli att ämnen och vinklar är mer självklara och neutralt valda än vad de egentligen är. Många frilansare och praktikanter har varit med oss genom åren och verkligen fått jobba hårt. Det är klart att de kommit med ett eget engagemang, men jag hoppas och tror att de också har känt sig stärkta i det genom Feministiskt perspektiv och Fempers nyheter. Och även andra feminister ute på redaktionerna i landet som följer oss kan nog ha hämtat lite kraft av att de inte är ensamma. Vi som följer varandra – lokalt och globalt – vidgar helt enkelt varandras perspektiv.

Det går ju inte alltid som en har tänkt sig, men Feministiskt perspektiv är idag ett upplåst arkiv och istället finns Fempers nyheter – vad säger du om processen att starta om? Du passade på att se över struktur och avdelningar, fokus och innehåll – säger inte det något om en fortbildningskurva som ägt rum även i det kollektiva?

– Eftersom vi hoppades kunna rädda Feministiskt perspektiv in i det sista blev det riktigt snabba ryck i övergången till Fempers nyheter. Det stämmer att lärdomarna som vi drog ändå hann sätta avtryck i hur vi la upp den nya strukturen. Färre avdelningar efter genre istället för ämne har framför allt gjort det enklare att som tvådagarstidning hålla nyhetspulsen uppe. Och med Fempers nyheter i bolagsform har vi fått en stabilare bas vilket ger utrymme för förändring. Att nya krafter kommer in känns väldigt positivt. Med skarpa journalisterna Christin Sandberg och Sagal Hussein Omar i redaktionen och dig kvar som rutinerad chefredaktör skapas nya möjligheter. Det ska bli spännande att följa er fortsatta resa. Och som sagt, föreningen Feministiskt perspektiv finns ju kvar. Så en del av det nätverkande vi hållit på med både vid sidan av och inom ramen för tidningsutgivningen kommer även jag att kunna fortsätta med den vägen.

Vi har haft många planer – alla har inte blivit av – en del har det, vad står kvar på önskelistan?

– Publicera mer på fler språk. Växa och ha lokalredaktioner runtom i landet. Mer egna granskningar (vilket jag vet att ni har på gång).

Nu ska du bli nyhetschef på vår systertidning Syre – vad tar du med dig?

– Allt jag lärt mig av alla som är involverade i att Fempers nyheter finns, alla kloka kolleger, frilansare, praktikanter, intervjupersoner, läsare, vänner, familj. Jag skulle vilja tacka var och en personligen, men det får bli en gemensam eloge till alla den här vägen nu. Jag tar såklart också med mig de feministiska perspektiven, de kommer jag aldrig att kunna släppa.

Hur känns det? När tillträder du?

– Direkt efter semestern, den 1 augusti. Det känns fortfarande lite overkligt, men också spännande att få prova en ny roll. Sammanhanget är ju inte väsensskilt. Syre är också en tidning som går sin egen väg, och tar sig an brännande frågor som engagerar både kolleger och läsare.

Vad ska vi tänka på?

– Att se det som blir gjort snarare än det som inte hinns med. När ambitionerna överstiger resurserna är det lätt att känna sig otillräcklig och stressad. Min räddning blev att tänka så. 

Hur känns det att få en sammanhållen semester för första gången på tolv år?

– Förväntansfullt! Jag ska försöka ta vara på det till max!