Mary Wollstonecraft (1759-1797) brukar räknas till en av de första feministerna och hennes Till försvar för kvinnans rättigheter är numera en klassiker. Utöver denna skrev hon bland annat Thoughts on the Education of Daughters, A Vindication of the Rights of Men, romanerna Mary och Maria samt Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark.

Hon blev givetvis ökänd, men också en framstående intellektuell under de turbulenta åren då den franska revolutionen skakade det västerländska samhället i grunden, men mycket, såsom synen på kvinnor, ändå förblev sig ganska lik.

En kan bara spekulera i vad mer hon hade hunnit åstadkomma om hon inte gått samma öde till mötes som så många andra kvinnor i historien: barnsängsdöden. De flesta vet nog om att barnet som föddes var den blivande Mary Shelley, författare till en annan litterär klassiker.

Det är Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, som även ges ut i nyutgåva på Ellerströms i höst som ligger till grund för journalisten och författaren Katarina Bjärvalls bok Lutad mot ett spjut : Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795. Det är en hybrid mellan biografi och litterär fantasi som berättar om Wollstonecrafts resa i de skandinaviska länderna.

Tydligen har det inte förrän relativt nyligen varit känt varför hon gjorde resan. Det har dock framkommit att skälet var att hon för sin dåvarande make Gilbert Imlays räkning skulle försöka få tag på en skeppslast med silver som försvunnit. Med sig på resan hade hon sin omkring ettåriga dotter Fanny och den franska barnflickan Marguerite. Titeln kommer från hur hon själv beskriver sin stormiga tillvaro vid den tiden. Hon har upplevt det politiskt stormiga revolutionära Frankrike och en stormig kärleksrelation som resulterat i ett oplanerat barn.

Det framgår att Wollstonecraft försökt begå självmord. Spjutet i titeln kan sålunda läsas både som ett dödligt vapen riktat mot den egna kroppen och som en symbol för den död hon faktiskt skulle gå tillmötes inte alltför långt senare. Men i liknelsen finns också den omvända möjligheten: att luta sig mot spjutskaftet för hämta kraft att rikta udden utåt istället för inåt.

Lyckat grepp

Greppet att i biografiska böcker som inte gör anspråk på att vara ”den ultimata biografin” välja en period i föremålets liv som fokus och utifrån denna sammanfoga ett porträtt med trådar både framåt och bakåt, snarare än att gå igenom en persons liv kronologiskt från vaggan till graven är ofta lyckosamt. Så även här.

Wollstonecrafts resa i Skandinavien är relativt strapatsfylld, men jakten på skeppslasten är egentligen mest en fond för berättelsen om Wollstonecraft som person och hennes tankar om samhället. Dessa var som bekant progressiva, och inte bara när det gällde kön även om Mary Wollstonecraft nog inte skulle kunna kallas en tidig socialist. Snarare tycks hon ha varit anhängare av den borgerliga revolution som den franska blev, även om där fanns frön till en sann arbetarrevolution.

I Bjärvalls bok får vi en vardagsnära inblick, som åtminstone ger mig ett par nya insikter, i såväl de skandinaviska samhällena som i de franska (där Wollstonecraft spenderade mycket tid kring revolutionen) och engelska. Det är detaljer som vad man åt, hur kunskaperna i engelska och franska såg ut i Skandinavien och hur man klädde sig.

Såsom tydligen också framgår i Wollstonescrafts egen skildring ansåg hon att folket i de skandinaviska länderna verkade ovanligt förtryckt (friast upplevde hon att de var i Norge) medan överklassen var intellektuellt förslöad och bara ägnade sig åt matorgier och andra tomma statusmarkörer.

Bjärvall har en gedigen lista på källor, men boken är alltså till stor del skriven som en litterär fantasi där Wollstonecrafts resa bitvis iscensätts med ett skönlitterärt språk. Och läst som en sådan fungerar den bra. Men läst som sakprosa blir den däremot grumligare. Om en (som jag) inte har läst Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark finner en sig ständigt undrande över var de olika detaljerna kommer ifrån, eller om de är Bjärvalls spekulationer.

Jag funderar också över det stora fokuset på kärlekspartnern Imlay. Det är en stormig relation med vad som idag skulle kallas en riktig fuck boy, och Wollstonecraft blir ständigt besviken och till sist övergiven. Det finns en feministisk tanke om att det i skrivandet av framstående kvinnors biografier skulle vara detsamma som att reproducera en patriarkal ideologi att utesluta och nedvärdera kärleksrelationer och barn och därmed bekräfta den patriarkala föreställningen om att dessa relationer är mindre viktiga än Stora Tankar.

Det är en vettig kritik som jag till stor del håller med om. Men jag kan ändå inte låta bli att stundtals känna en viss leda när ytterligare en offentlig intellektuell kvinna  ska göras relaterbar genom att tråna och gråta. Kanske för att jag själv har internaliserat föreställningen om att det skulle finnas en motsättning mellan intellekt och känslor, intellekt och kropp?

Situerat perspektiv tar över

Besläktat med viljan att göra det biografiska objektet så relaterbart och igenkänningsbart för nutida läsare som möjligt, är det situerade perspektiv som blivit så populärt inom nutida journalistik.  I allt från krimpoddar till biografier som denna är det numera ett vanligt berättartekniskt grepp att låta journalisten eller författaren själv ta plats och berätta om sin resa i föremålets fotspår och om sina egna känslor inför det hen upptäcker.

Det situerade perspektivet är ofta både sympatiskt och viktigt. Det visar att det inte finns något helt objektivt sätt att närma sig historien, eller vilket ämne som helst, utan att en alltid skriver utifrån en egen horisont av kontext och förförståelse. Dock kan det, som olyckligtvis här, ta lite för stor plats och istället bli distraherande.

Det är förvisso en intressant frågeställning hur vi utifrån dagens förståelse av till exempel feminism kan närma oss en 1700-talstänkare som Mary Wollstonecraft. Men Katarina Bjärvalls skildringar av sina vandringar på de platser Wollstonecraft besökte under sin Sverigevistelse tillför uppriktigt sagt inte särskilt mycket.

Berättelsen om de första feministerna

Ett liknande familjärt tilltal återkommer i journalisten och författaren Anna Laestadius Larssons Alla dessa djäfla qvinnor: Berättelsen om de första feministerna. Också detta är en populärhistorisk bok men utan fullt lika framträdande drag av skönlitteratur. Här får vi förutom Mary Wollstonecraft möta kvinnorättskämparna och författarna Hedvig Charlotta Nordenflycht och Olympe de Gouges, också de verksamma under 1700-talet.

Här är upplägget mer traditionellt biografiskt, men Laestadius Larsson väver liksom Bjärvall förtjänstfullt en väv kring de tre kvinnorna som ger en levande bild av deras personligheter och de samhällen de verkade i.

Hedvig Charlotta Nordenflycht är för många möjligen mest känd för sina dikter. Själv mötte jag henne första gången när jag som tonåring läste Kerstin Thorvall, som citerade hennes vemodiga Till en hyacint. Men Laestadius Larsson fokuserar på hennes polemik mot upplysningsfilosofen Rousseau. Likt så många män som var progressiva i andra frågor, var ju denne som bekant hängivet misogyn och ansåg att kvinnan var naturligt underlägsen mannen. Så Hedvig Charlotta Nordenflycht bestämde sig för att skriva ett svar, i diktform dessutom. Det fick titeln Fruentimrets försvar mot J.J. Rousseau, medborgare i Genève och hon planerade en översättning till franska som dessvärre aldrig blev av.

Om Hedvig Charlotta Nordenflycht i Sverige är mest känd som poet, är franska Olympe de Gouges knappt känd alls här. Född 1748 som Marie Gouze och avrättad 1793 efter att ha blivit misshaglig för jakobinerna, var hon en stridbar kvinnosakskämpe, anhängare till den franska revolutionens idéer, samt dramatiker. I egenskap av det sistnämnda skrev hon bland annat en pjäs som kritiserade slaveriet. Och även om en kan gissa sig till att denna säkert innehöll inte obetydliga inslag av exotifiering och paternalism tycks de Gouges alltså ha hamnat mer rätt i frågan om rasism än många andra vita feminister i historien.

Eurocentrismen är ett problem

Eurocentrismen är för övrigt ett av problemen med en bok som har undertiteln Berättelsen om de första feministerna och handlar om tre vita, europeiska kvinnor. Ordet ”feminist” blir oundvikligen alltid anakronistiskt när det ska appliceras på en tid då begreppet som sådant knappast användes, även om många Wollstonecrafts, Nordenflychts och de Gouges teorier ligger mycket nära och har överlevt in i den moderna feminismen. Men om det ändå ska användas på historiska kontexter är det tveksamt om dessa tre verkligen skulle kvala in som de ”första”.

Men denna invändning till trots är Alla dessa djäfla qvinnor en bra och överskådlig introduktion till tre intellektuella kvinnors gärning. Laestadius Larsson presenterar den mest berömda, Mary Wollstonecraft, sist. Hon redogör mer grundligt än Bjärvall för den senare, och sista delen av Wollstonecrafts liv. Den som kan sin Mary Wollstonecraft vet att hon framlevde sina sista år tillsammans med författaren William Godwin, en man som faktiskt tycks ha varit progressiv även i kvinnofrågan och även i praktiken. Detta hjälpte dock inte i slutändan vid en tid utan preventivmedel och fungerande förlossningsvård, och en barnafödsel satte alltså punkt för Wollstonecrafts liv och skrivande.

Just Wollstonecraft växte faktiskt upp under relativt knapra förhållanden, men historien om henne, Nordenflycht och de Gouges är till stor del en berättelse om inte bara vita utan också bättre bemedlade kvinnor.  Och detta är förvisso knappast att undra på när det var sådana kvinnor som över huvud taget hade möjligheten att skriva, en möjlighet som redan var starkt begränsad för kvinnor.

Men det är här frågan om vilken typ av historieskrivning som fortsätter att få plats kommer in. För även om historien nu breddas (vilket i sig är viktigt) med biografier om extraordinära kvinnor, är det fortfarande till stor del just genom ”extraordinära” personers öde som historien berättas. Sådana berättelser har onekligen lättare att fånga en bred allmänhets intresse, men det gör också att skildringar av hur det stora flertalet människor levde faller bort, inte minst kvinnors och arbetares liv.

Framförallt i Lutad mot ett spjut skymtar de visserligen fram i bakgrunden. Och dessa stycken, som det om ammornas situation, tillhör faktiskt bokens mest intressanta. Men de förblir i bakgrunden. Det känns därför som en ofrivillig ironi att Alla dessa djäfla qvinnor å sin sida inleds med en passage om Marie Antoinette och slutar med en om Kamala Harris.

Lutad mot ett spjut: Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795
Av Katarina Bjärvall 
Ordfront

Alla dessa djäfla kvinnor: Berättelsen om de första feministerna 
Av Anna Laestadius Larsson
Piratförlaget