Under lång tid har Sveriges kvinnojourer, som framför bygger på ideella krafter, varit de som erbjudit våldsutsatta en fristad från våld. Men sedan några år tillbaka har fler och fler privata aktörer gett sig in på marknaden och öppnat så kallade skyddade boenden.

Nu har dem första studien, som ger en insyn i dessa privata verksamheter, presenterats från Mittuniversitetet. I den framkommer vad de privata skyddade boendena erbjuder och hur det kan komma att påverka kvinnojourerna.

Bilden som framträder är att privata aktörer får en allt större del av kommunens pengar för att tjäna pengar på skyddade boenden på bekostnad av kvinnojourerna. Samtidigt hamnar de våldsutsatta kvinnorna i kläm.

Den största skillnaden mellan de privata aktörerna och kvinnojourerna är just att de privata företagen vill tjäna pengar.

– Ett aktiebolag ska gå med vinst, det är liksom en självklarhet. Det överlägset vanligaste skälet till att öppna ett privat skyddat boende är att tjäna pengar. Om man jämför det med en ideell kvinnojour som startas enbart för att ge stöd till våldsutsatta kvinnor så förstår man ganska snabbt att det finns en risk att den som bedriver privat verksamhet i första hand fokuserar på vinsten och i andra hand på de våldsutsatta kvinnorna, säger Marcus Lauri, lektor vid Mittuniversitetets institution för psykologi och socialt arbete, PSO, och en av författarna till forskningsstudien.

Marcus Lauri som har undersökt andra områden som har genomgått en marknadisering fick, precis som kvinnojoursrörelsen i Sverige har varnat för länge, även han farhågor när han upptäckte att privata skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor hade börjat dyka upp i Sverige.

Enligt en kartläggning som Socialstyrelsen genomförde år 2020 utgör i dag privata skyddade boenden en dryg tredjedel och står för närmare hälften av alla platser som erbjuds till våldsutsatta kvinnor.

I den nu aktuella studien, som Marcus Lauri har gjort tillsammans med Johanna Lauri från Umeå centrum för genusstudier på Umeå Universitet, har 20 privata aktörer berättat om sig själva. Och utifrån dessa berättelser har forskarna kunnat skaffa sig en uppfattning om den här verksamheten, som fram tills nu i princip verkat i det fördolda.

– Det finns ingen insyn i de här privata verksamheterna. Vi vet inte vad de gör, hur de arbetar och hur kvinnornas liv ser ut där inne, vilket är extremt oroväckande, säger Olga Persson och tillägger:

– Det vi vet däremot och kan säga med säkerhet är att de här företagen inte har drivit frågan om bättre villkor för kvinnor och barn som är våldsutsatta.

Skyddade boenden för blandade målgrupper

Förutom att de privata aktörernas huvudsyfte med att erbjuda skyddat boende handlar om att tjäna pengar så finns det många fler skillnader jämfört med kvinnojourerna, enligt den aktuella studien. Till exempel har dessa privata boenden en mycket bredare målgrupp än våldsutsatta kvinnor och barn.

”Vi har bred kompetens för samtliga klienter”, sade en intervjuperson. En annan sade: ”Vi kan ta emot alla människor i vår verksamhet. Vi kan ju hitta lösningar för alla”.

Bland målgrupperna finns: våldsutsatta kvinnor, våldsutsatta män, utsatta för hedersrelaterat våld, missbrukande offer för våld, våldsutsatta med husdjur, hbtq-personer, avhoppare från kriminella nätverk, utsatta för hatbrott, behov av vittnesskydd med mera.

– Det här innebär att dessa aktörer rimligen har mycket svårt att ha samma specifika kunskap om mäns våld mot kvinnor som de ideella kvinnojourerna har, säger Marcus Lauri och tillägger:

– En annan skillnad är att de allra flesta privata boendena har män bland personalen. Det är någonting som kanske inte uppskattas så högt av de våldsutsatta kvinnorna.

De begränsade inblickar i den privata verksamheten, som kvinnojoursrörelsen har, kommer från samtal både från de privata aktörerna och kvinnorna som placerats där.

Olga Persson från Unizon berättar att en del kvinnojourer har hört av sig till dem och berättat just att de fått samtal de privata aktörerna som frågat om jourerna kan hjälpa till med bland annat stödsamtal – en av kvinnojourernas kärnverksamhet i arbetet med våldsutsatta kvinnor.

– Dessa samtal visar att de här boendena erbjuder skalskydd och fokuserar på säkerhet. Men de stöttar inte kvinnorna utifrån våldsproblematiken.

– Det kommer också samtal från kvinnorna som bor på dessa boenden. De vittnar ofta  om att placeringarna innebär isolering för kvinnorna, som lämnas helt ensamma i sin oftast mycket komplexa livssituation, säger hon och tillägger:

– De privata aktörerna vill dumpa stöd och samtal på kvinnojourerna. Och kvinnorna har behov av ett sammanhang. Att vara en del av en gemenskap är viktigt för kvinnor som flytt från våldsamma relationer. Det är också viktigt att bearbeta det trauma som våld innebär.

Det här sätter kvinnojourerna i en extremt svår situation. De vill inte neka en kvinna som behöver stöd. Men de har inga resurser att ta emot kvinnorna egentligen. Eftersom pengarna gått från kvinnojourerna till de privata bolagen, som erbjuder skyddade boenden (eller snarare förvar) medan jourerna fortsätter att erbjuda stöd och hjälp utifrån den erfarenhet och unika specialkompetens som där finns samlad – ett arbete som dock inte ersätts med några medel från kommunen.

Kvinnojoursrörelsens existens hotad

Slutsatsen i den nya forskningsstudien är att fortsätter utvecklingen med att kommunerna placerar våldsutsatta kvinnor och barn på privata boenden kommer kvinnorörelsen att drabbas.

– Risken är förstås att de privata boendena tränger undan de ideella kvinnojourerna genom att de har större ekonomiska muskler, kan lägga pengar på marknadsföring och också har en strävan att få så många placeringar som möjligt, säger Lauri.

Han menar dock att kommunerna har möjlighet att agera för att stoppa utvecklingen.

– Det är i regel socialtjänsten som avgör var placeringen ska ske. Om privata boenden tar över så kommer kommunen förlora den kritiska röst som kvinnojouren ofta utgör, för vem tjänar pengar på att bråka och ställa krav?

Det här oroar även kvinnojoursrörelsen.

– Vi har ingen aning om hur de här privata aktörerna agerar när det handlar om att stötta kvinnorna. Hur gör de till exempel om en kvinna får ett beslut från kommunen som drabbar henne negativt? Tar de strid för hennes rättigheter? Eller är de mer angelägna om att hålla sig väl med kommunen för att få fortsatta pengar att driva boendet?, säger Olga Persson.

I studien som Laurin varit med och tagit fram framkommer det tydligt att de privata aktörerna ser det som att de arbetar på socialtjänstens uppdrag snarare än kvinnornas.

”Vi har sedan starten utvecklat verksamheten genom att fokusera på våra uppdragsgivares behov”, säger en intervjuperson.

”Vi finns ju till för att underlätta för socialtjänsterna. [..] Alltså, man vill ju att socialtjänsterna ska välja oss när de behöver placera.”, säger en annan.

Kommunerna har därför ett stort ansvar att välja det som är bäst för den våldsutsatta kvinnan.

– Det är ofta mycket komplexa livssituationer det rör sig om i varje enskilt fall. En kvinna kan ha upp mot 6 till 8 olika kontaktpersoner utspritt på kommunens olika avdelningar som hon måste orka sköta samtidigt som hon precis brutit upp eller flytt från en våldsam relation, säger Olga Persson.

De kvinnor som är anställda eller arbetar ideellt på kvinnojourer i Sverige vet att mycket tid går åt till obetalt arbete med att hjälpa kvinnor att orka och förstå hur de ska ta sig igenom byråkratin för att få sina rättigheter tillgodosedda, att följa med till rättegångar eller att finnas till när en kvinna håller på att ge upp och gå tillbaka till den våldsamma partnern för att hon inte orkar med hela situationen.

Mäns våld mot kvinnor - en politisk fråga som riskerar tystas

Att frågan om mäns våld mot kvinnor måste upp på den politiska agendan, är något kvinnojoursrörelsen i Sverige kämpat för i över fyrtio år.

– Om kvinnojourernas existens hotas vem ska då ge röst åt de kvinnor och barn som är utsatta för våld och tala om det stora samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor är?, säger Olga Persson.

De flesta privata aktörer som driver boenden är aktiebolag och de säger uttryckligen i studien att deras huvudsyfte är att tjäna pengar. En intervjuperson sade: ”Vi har inget politiskt intresse i det här”. En annan sade: Det här är inte vår huvudsakliga verksamhet, det är bara en liten tårtbit”.

– Politikerna måste ta frågan om mäns våld mot kvinnor på allvar. Och de måste ta tag i de här frågan om att allt fler skyddade boenden privatiseras och styra kommunerna för att få nationella riktlinjer som skulle gynna kvinnor och barn som är utsatta för våld i hela landet. Men tyvärr är det tyst från politiskt håll, konstaterar Olga Persson och tillägger:

– Vill man tysta den här politiska rösten vi representerar? Eller handlar det bara om pengar?

Även Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, har varnat för och kämpat mot den här utvecklingen under många år.

– Det här är en utveckling vi har kämpat som djur emot och den går hand i hand med ett utfasande av feministisk kunskap om mäns våld mot kvinnor i politiken, säger Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige.

– Sveriges politiker tror att om systemen ges en större uppgift – socialtjänsten – kommer våldet att försvinna. Deras rutiner ska vara svaret. I detta hopplösa underskattande av våldets plats i vårt samhälle har privata aktörer bjudits in att skapa verksamheter som ska skydda kvinnor, säger Jenny Westerstrand och tillägger.

– Resultatet är vinstjakt och ett fokus på vaktbolag/säkerhet och dyra arrangemang, i kunskapstomma verksamheter.

Westerstrand ser det som att dörren nu stängs för 40 års erfarenheter och livsavgörande arbete mot mäns våld mot kvinnor.

– Det är svårt att kritisera de privata initiativ som ser sin chans att göra vinst på detta. Ansvaret vilar blytungt på politikerna som har låtit detta hända, säger hon och sätter hoppet till Sveriges feminister.

– Självklart ska man inte få fålla in den fria organiserade rörelsen av kvinnojourers boenden under socialtjänst och göra samma-lika av privata vinstintressen och feministers organiserade arbete! Låt 2023 bli året då Sveriges samlade feminister står upp mot statens anspråk på att styra kvinnojourernas livsviktiga arbete och göra pannkaka av 40 års kunskapande och kamp!

I en tidigare publicerad version återfanns en bild på vårdföretaget Capios logotyp som en illustration av privata vårdgivare. Vårdföretaget Capio har dock meddelat att de inte driver några skyddade boende, varför bilden har plockats bort. Vi beklagar att vi felaktigt pekade ut Capio som ett företag som erbjuder skyddat boende.

Läs även:

2022-10-21 | Kvinnorörelsen och jourerna skeptiska till nya regeringspolitiken

– Det är uppenbart att vi har gjort alldeles för lite för att främja kvinnors företagande – förhoppningsvis kommer siffrorna agera spark i baken, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright, till Fempers nyheter.

Vid en europeisk jämförelse har Sverige alltså få kvinnor som är företagare. Det är bara Slovakien, Irland, Malta och Rumänien som har en lägre andel kvinnor än Sveriges dryga fjärdedel. Snittet i EU är 33 procent, enligt statistik från Eurostat. Länderna Luxemburg, Litauen, Lettland och Cypern har över 40 procent andel kvinnor som är företagare.

Amanda Lundeteg kallar det ”genant” att Sverige placerar sig så lågt i en jämförelse med andra EU-länder.

-Det är genant att Sverige underpresterar, särskilt vid tanke på att andra länder sneglar på oss i tro om att vi ska vara en förebild gällande jämställdhet.

Regeringen är medveten om att det är få kvinnor som driver företag och har gett Tillväxtverket i uppdrag att ta fram åtgärder för att stärka kvinnors företagande.

Siffror från Tillväxtanalys, som TT tagit del av, visar att företag som drivs av kvinnor mer sällan går i konkurs än företag som drivs av män.

Finansering och förebilder för kvinnors företagande

30% av alla nystartade bolag i Sverige startas av kvinnor. Majoriteten av dessa bolag är enmans eller fåmansbolag med låg omsättning.

Tillgång till finansiering är en nyckelfaktor. Än i dag så styrs inte sällan finansieringen av stereotypa föreställningar, och går därmed oftast till män.

En annan faktor handlar om rädslan för att misslyckas – en känsla som är mer vanligt förekommande bland kvinnor än män, enligt Entreprenörskapsforum.

Nätverket 17, som stöttar kvinnor som vill starta bolag, men framför allt dem som vill bygga sina bolag större, tror på vikten av fler förebilder.

– För att få fler kvinnor att driva företag så tror vi på 17 att fler förebilder behövs, precis som inom sportvärlden så kan det verka omöjligt att hoppa högre, eller längre men så helt plötsligt så gör någon just det. Krossar ett tidigare rekord – därefter så klarar ”alla” att slå de tidigare så omöjliga rekorden. Det vill säga om fler kvinnor startar och bygger stora bolag så blir det till slut kutym och något självklart – det är dit vi vill komma, säger Jessica Löfström, ordförande i Nätverk 17, till Fempers nyheter.

Själva försöker nätverket synas och höras så mycket det går.

– Vi försöker vara de förebilder, som vi tror behövs så att fler kvinnor får modet att starta eget företag, men framför allt bygga dessa riktigt stora. Med stort företag kommer makt och vi tror att kvinnor är särskilt bra på att förvalta makt så att vi kan förändra världen till det bättre, säger Löfström.

Hon vill också påpeka att kvinnors företagande i Sverige ökade något mer än mäns företagande förra året.

Men det är en lång väg kvar.

– Systemen som gynnar män har fått frodas för länge. Nu behövs det att allt ifrån politiker till investerare ser över vilken roll just de kan spela för att skapa förändring. Riktade insatser som mer kapital till kvinnors idéer kommer att krävas. Men vi behöver även komma till rätta med andra problem som gör det svårare för kvinnor att starta företag, som tex. det ojämna uttaget av föräldraledighet, kvinnors lägre inkomster, och den könsuppdelade arbetsmarknaden. Allt hänger ihop, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright.

En majdag 2015 tog Lina Salim, hennes man och son bussen till Saudiarabien. Det var bara tillfälligt, de skulle inte vara borta länge. Hon var en av få högutbildade kvinnor i Jemen, och en av få kvinnorättsaktivister i ett av de värsta länderna att leva i för en kvinna.

Den då 24-åriga Lina Salim jobbade år 2004 som teckenspråkslärare när en vän frågade om hon ville delta i en workshop om FN:s säkerhetsråds resolution 1325; kvinnors roll i konfliktlösning och fredsarbete. Deltagarna var nästan bara män, finansiären undrade var kvinnorna var. Lina Salim behövde fråga sina föräldrar om hon fick resa, ändå säger hon att hennes uppväxt var friare än andras.

– Vi systrar fick studera, ha vänner, gå ut. För andra var allt haram [förbjudet enligt islamisk rätt]. Mina kusiner giftes bort när de var 13, 14, och gjorde likadant med sina barn. En av mina kusiner är mormor nu, och jag har fortfarande små barn!

Workshopen fick henne att tänka på nya sätt.

– Jag var inte intresserad av kvinnors rättigheter innan. Där träffade jag män och kvinnor som varit aktiva i flera år!

Så småningom, 2011, startade Lina Salim och några vänner organisationen To Be Foundation for Rights and Freedoms, vars syfte enligt hemsidan är att “…överbrygga glappet mellan teoretiska koncept om mänskliga rättigheter och den faktiska implementeringen.”

I början finansierade de aktiviteterna själva. FN:s migrationsorganisation International Organization for Migration sponsrade sedan ett diskussionsforum på universitetet om politik och kvinnors rättigheter. 

– Studenterna ville i början inte acceptera kvinnors rättigheter, de trodde att vi hade en agenda. ”Ni vill förstöra familjer”, sade de. ”Ni vill få kvinnor att lämna islam, ta av sin hijab!” Vi fick förklara att vi inte arbetade mot islam. Att kvinnor har rättigheter i islam.

Lina Salim hade stöd av sin familj, hennes bror Ahmed engagerade sig. I samarbete med Jemens justitiedepartement höll de samtal med fängslade kvinnor. De höll utbildningar i första hjälpen och förlossningsvård. En trygg plats för våldsutsatta kvinnor etablerades, med samtal för våldsutsatta – ett stort steg i ett land där våld mot kvinnor inte ifrågasätts. Organisationen kunde dock inte erbjuda skyddat boende, och en hjälpsökande kvinna tog livet av sig.

– Hon hade ingenstans att ta vägen. Problemet är att kvinnor inte har egna pengar. Om kvinnor har en bra ekonomi, ett eget jobb, blir de starka.

Lina Salim vill gärna berätta om jemenitiska kvinnors situation och andra kvinnorättsaktivister som har inspirerat, som politikern Radiaa Shamsheer. Hon är entusiastisk och pratar mycket. Kontoret hon startade är hennes stora stolthet.

Men allt skulle förändras den 19 mars 2015.

Oroligheterna som började under den arabiska våren 2011 hade utvecklats till en väpnad konflikt. Lina Salim och hennes kollegor märkte att något var på gång den dagen; skottlossningen intensifierades, genom fönstren såg de stridsvagnar som rullade in på gatorna. Soldaterna var unga, ibland tonåringar. En krypande, obehaglig känsla spred sig på kontoret. 

– Vi trodde inte att de skulle komma till Aden, men vi hade fel.

De är de shiamuslimska huthi-rebellerna, understödda av Iran, som är i strid med regeringen. De hade tagit makten i stora delar av Jemen med en konservativ, religiös agenda. Nu hade de nått Lina Salims hemstad.

Den dagen tog det tre timmar att komma hem, rebellerna hade etablerat vägspärrar i hela staden, belägringen var ett faktum. Om livet hade varit svårt innan blev det nästan omöjligt nu.

– Allt kollapsade. All transport in i staden stoppades. Vi hade ingen mat, inget vatten. Det fanns inte mediciner. Det var 35 grader och vi hade ingen el. Innan kriget kunde jag köra bil själv, ta en taxi. Ingen ifrågasatte varför jag inte bar niqab.

Aktivister och journalister började gripas. 2021 fängslades skådespelaren Entesar Al-Hammadi, och anklagades för prostitution. Hon dömdes till fem års fängelse efter en rättegång som människorättsorganisationen Human Rights Watch har betecknat som ”präglad av oegentligheter”. Lina Salim har hört att hon har torterats och fått håret avklippt.

– De kom hem till min man och frågade efter mig. Vi förstod inte exakt vad som hände i staden, men vi stängde To Bes kontor i en månad.

Lina Salim gömde sig tillsammans med sin lilla son, men fortsatte att uppdatera hemsidan om hur kvinnornas situation försämrades. Efter en artikel om ett annat tabubelagt ämne, sexuella övergrepp mot barn, blev Lina Salim dödshotad men fick ingen hjälp av polisen.

Så en morgon inträffade den utlösande faktorn. När hennes bror Ahmed var ute för att hämta skadade i striderna till sjukhuset, blev han själv träffad av en krypskytt. Det blev startskottet för Linas och familjens flykt, först till Saudiarabien och så småningom till Sverige.

På Lindängenbiblioteket i Malmö visar Lina Salim artiklar, en om Ahmeds död, och To Be Foundations hemsida. Hon uppdaterar den fortfarande, tyvärr är nyheterna inte längre särskilt positiva. I rebellkontrollerade områden har nya regler instiftats; kvinnor får inte resa utan en manlig släkting och kan enbart ha svarta kläder. 

–Jag vågar skriva om det kvinnor utsätts för eftersom jag inte är där, andra kvinnor skickar information till mig. Människorättsaktivister kan inte jobba. Kvinnor våldtas i fängelset. LGBT-frågor kan vi inte skriva om.

Det är nu åtta år sedan Lina Salim senast såg Jemen och sedan det inbördeskrig började som FN kallar ett av de värsta i världen; offentliga institutioner har kollapsat, två tredjedelar av befolkningen är i behov av humanitärt bistånd. Kvinnors framsteg har tagit flera steg tillbaka på grund av kriget, fattigdomen och huthirebellernas fundamentalistiska styre.

Vad tänker du om kvinnornas situation nu, och i framtiden?
– Jag tror det blir sämre, det är bara män som jobbar i Jemen. Kvinnor i styrande positioner bestämmer inte egentligen, de lyssnar bara på männen, det är därför de är där.

Det har gått bra för Lina Salims familj i Sverige. Hon jobbar som lärarvikarie, hennes man för en ideell organisation, hon har deltagit på flera seminarier och berättat om sitt arbete för kvinnors rättigheter i Jemen. Trots det har de inte permanent uppehållstillstånd, utan ansöker regelbundet om förlängning av tillfälliga. Ändå är hon glad att de valde Sverige för sina två söner, som inte känner till något annat.

– Men…, säger hon. Jag saknar den gamla Lina.

Vem var den gamla Lina?
Lina Salim är tyst en liten stund, det är första gången under intervjun.

– Hon hjälpte människor, här kan jag inte göra samma sak. Jag var mer fri innan, jag kunde resa. Här kan jag inte göra mycket… och de flesta här vet inte ens vad Jemen är.

Tror du att du kommer kunna resa tillbaka?
– Nej.

– Det finns ännu inga mensprover eller analyser av mensblod i rutinsjukvården. Däremot finns det en hel del forskning på mensblod, säger Sebastian Brusell Gidlöf, docent och överläkare i gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset, på en videolänk från sin arbetsplats.

Forskningen bedrivs framför allt inom två fält.

Det ena handlar om att man använder celler från menstruationsblod för att studera den normala miljön inne i livmodern för att försöka förstå vilka celler som finns, identifiera dem och studera hur de fungerar vid normal fysiologi.

Det andra handlar om att använda menstruationsblod för att försöka identifiera sjukdomar inne i livmodern eller andra ämnen i blodet, som till exempel skulle kunna ge svar på hur man kan få en bra implantation under graviditeten.

I en artikel i BBC uttrycker läkaren och forskaren Sara Naseri att hon hoppas på att testning av detta fram tills nu i stort sett ignorerade månatliga blodprov skulle kunna erbjuda banbrytande nya hälsoinsikter.

2012, när Naseri själv studerade medicin, hittade hon bara en vetenskaplig artikel som beskrev mensblodets sammansättning och fann där att det fanns 385 proteiner unika för mensblodet.

I menstruationsblodet finns också sekret från vaginan, livmoderhalsslem och endometriosceller. Livmoderslemhinnan (endometriet) bekläder insidan av livmodern och växer till varje månad för att stödja embryoimplantation. Om ingen graviditet inträffar avstöts livmoderslemhinnan genom slidan vid menstruationen.

Den kanske största potentialen i analysen av mensblod är att i framtiden kunna undvika påfrestande och smärtsamma ingrepp för att diagnosticera och behandla tillstånd som rör det kvinnliga reproduktionssystemet, till exempel endometrios.

Som ett resultat av bristande forskning inom området kvinnohälsa och särskilt reproduktiva sjukdomar hos kvinnor innebär diagnoserna i dag ofta utdragna processer med många provtagningar och undersökningar för många kvinnor. Behandlingsmetoderna är relativt få och många tester och provtagningar är både smärtsamma och påfrestande för patienterna.

Men kanske håller något revolutionerande på att hända inom forskning och reproduktiv hälsa.

Enligt Sebastian Brusell Gidlöf, som är verksamhetschef för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus, har det dock varit en hel del fokus på att kunna identifiera sjukdomar och framför allt gynekologiska sjukdomar via menstruationsblod de senaste åren.

Snabbare diagnos av endometrios med mensblod

Han ser till exempel stora möjligheter inom forskningsfältet för att öka kunskapen inom vården kring endometrios för att kunna upptäcka sjukdomen tidigare och behandla den mer effektivt.

Endometrios karaktäriseras av att livmoderslemhinneceller växer utanför livmoderns insida. Oftast sitter cellerna då på livmoderns utsida, på äggstockarna eller på bukhinnan nära livmodern. Cirka 10 procent av kvinnor och flickor drabbas av denna ofta mycket smärtsamma sjukdom. För att säkerställa en diagnos krävs idag ofta en titthålsoperation.

Hypotesen till varför man får endometrios är en teori från 1930-talet, och innebär att kvinnor vid mens blöder, dels ut genom slidan, dels ut genom äggledarna och att vissa celler då fastnar och blir kvar i exempelvis äggstockarna, på bukhålan eller bakom livmodern.

– Nästan alla kvinnor blöder på detta sätt, men långt ifrån alla drabbas av endometrios, så knäckfrågan är vad det beror på att vissa kvinnor drabbas och andra inte?, säger Sebastian Brusell Gidlöf och tillägger:

– Beror det på att kroppen inte kan städa undan de här cellerna, och därför får man endometrios? Eller beror det på att de här cellerna som blöder inåt är avvikande på något sätt? Är det därför de fastnar lättare och skapar endometriossjukdomen. Det vet man inte idag. Det kan vara båda faktorerna.

Kan man hitta faktorer i menstruationsblodet som skiljer sig åt hos kvinnor som har endometrios jämfört med de som inte har endometrios, så kan man få svar på frågor hur endometrios har uppstått. Det skulle göra stor skillnad för kvinnor som lider av denna ofta mycket plågsamma sjukdom.

I dag kan det ta över tio år att få en diagnos. Skulle menstruationsblodet kunna användas skulle framför allt undersökningarna kunna snabbas på och bli betydligt mindre smärtfyllda.

Tidigare har titthålsoperationer för att titta in i bukhålan och se om det finns endometrios, och provtagning från bukhållan varit det sätt som vården försökt fastställa om det handlar om endometrios.

– Vi försöker numera undvika operation för att ställa diagnos, utan istället behandla direkt om kvinnorna lider av stora besvär, säger Sebastian Brusell Gidlöf.

Han ser många vinster med att kunna fastställa om en person har endometrios via mensblodet utan att behöva operera.

– Att få en tydlig endometriosdiagnos är viktigt till exempel om det rör sig om en kvinna i fertil ålder, eftersom det kan påverka fertiliteten senare i livet.

Mensblod och graviditet

Forskningen kring mensblod skulle även kunna bidra till stora framsteg inom reproduktiv hälsa för kvinnor genom att hjälpa till att bidra till bättre diagnostisering vid graviditet.

– Hur ser cellerna i livmoderhinnan som blöder ut vid mens ut hos kvinnor som har lätt att bli gravida respektive hos dem som har svårt att bli gravida. Kanske finns det tecken redan i mensblodet till hur de här två grupperna skiljer sig åt och skulle det kunna besvara frågor varför det är så att man har svårt att få barn i fall där det finns oförklarad barnlöshet. Kan man i så fall åtgärda det?

På Karolinska sker en del forskning på mensblod. Blodet samlas in via menskoppar, vilket ger mycket blod med celler som mår bra. Detta tillskillnad från att ta blod från bindor eller tamponger.

Sebastian upplever att mycket har förändrats det senaste decenniet och att kvinnohälsa i dag tillförs lika mycket forskningresurser som de flesta andra medicinska områden, i alla fall när man ser till statliga forskningsmedel.

– Det har blivit mycket bättre. För tio – tolv år sedan sade jag ofta att vi var nedprioriterade. Men jag tycker inte att vi är det längre. Traditionell gynekologisk forskning har fått ett ekonomiskt uppsving, vilket innebär att det läggs mycket pengar både på forsknings och utvecklingsarbete inom kvinnosjukvården.

Hade forskningen på mensblod gjorts för länge sedan hade den dock möjligen kunnat användas i dag – lite beroende på vad forskningen kommer fram till – som en naturlig del av utredningar inom hälso- och sjukvården.

– Jo, det kan man tycka eftersom det är en möjlig källa för biologiskt material. Vi behöver dock ta reda på hur pass användbar den är. Och det är klart att den forskningen skulle ha kunnat gjorts för länge sen.

Framtida mensprover bör, enligt Sebastian B G, bygga på att man samlar in det själv och att man använder en vänlig insamlingsmetod.

Men det bör enligt honom innehålla mer information än vid en vanlig blodprovsmottagning.

– Eller om du kan få reda på samma sak med blodprov då behöver metoden vara så pass användarvänlig att man hellre gör det än lämnar blodprov.

Den brittiska läkaren Sara Naseri beskriver hur hon ser mensblod som en källa för att i framtiden själv kunna kontrollera blodsocker och kolesterolnivåer löpande, utan att behöva uppsöka vården. Det är bra för kvinnor i glesbygden inte minst.

Sebastian säger att de på Karolinska håller på att forska på blodet från gravida kvinnor som blöder tidigt i graviditeten, för att se om blodet som kommer ut – ej mens – via vaginan skiljer sig om man har en pågående graviditet som kommer fortlöpa normalt eller om det har börjat bli ett missfall.

– Det tycks finnas en skillnad i sammansättningen i blodet i slidan hos de som får missfall. Men vi skulle behöva större material, fler forskningspersoner, innan vi kan fastställa det, säger Sebastian och tillägger:

– Men är det så så kanske man skulle kunna testa själv hemma och slippa söka upp en gynekolog för att kontrollera blödningen.

Kanske skulle mensblod i framtiden även kunna hjälpa vården att hitta förklaringar till de än idag oförklarliga anledningar till att vissa kvinnor inte kan få barn.

Det bästa skulle ju vara om man i framtiden kan få fram viktig information via mensblodet och göra den insamlingen till en integrerad del av utredningsgången i samband med infertilitet hos kvinnor redan från början.

– Dessa patienter genomgår många, ibland obehagliga undersökningar. Att slippa några av dessa skulle så klart vara en stor vinst för den enskilda patienten, menar Sebastian.

Däremot har verksamheten Gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus som han ansvarar för ännu inte sett till de extra pengar som regeringen utlovade i Tidöavtalet förra året.

– Det hade jag gärna sett. Endometrios nämns specifikt i Tidöavtalet, men vi har inte fått några extra pengar på sjukhusnivå ännu, säger han.