Reportage

Privata bolag tjänar pengar på våldsutsatta kvinnor och barn

Olga Persson ordförande Unizon och Jenny Westerstrand ordförande Roks.

Privata aktörer tjänar pengar på våldsutsatta. Det visar ny forskning som ger en unik inblick i de privata bolag som driver skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. Att bolagens fokus är vinst på kommunala pengar, inte att långsiktigt stötta våldsutsatta kvinnor och barn, är något som Sveriges kvinnojoursrörelse varnat för länge.
– Om de privata aktörerna tar över riskerar de röster som står upp för våldsutsatta kvinnors rättigheter att tystas, säger Olga Persson ordförande för Unizon.

Under lång tid har Sveriges kvinnojourer, som framför bygger på ideella krafter, varit de som erbjudit våldsutsatta en fristad från våld. Men sedan några år tillbaka har fler och fler privata aktörer gett sig in på marknaden och öppnat så kallade skyddade boenden.

Nu har dem första studien, som ger en insyn i dessa privata verksamheter, presenterats från Mittuniversitetet. I den framkommer vad de privata skyddade boendena erbjuder och hur det kan komma att påverka kvinnojourerna.

Bilden som framträder är att privata aktörer får en allt större del av kommunens pengar för att tjäna pengar på skyddade boenden på bekostnad av kvinnojourerna. Samtidigt hamnar de våldsutsatta kvinnorna i kläm.

Den största skillnaden mellan de privata aktörerna och kvinnojourerna är just att de privata företagen vill tjäna pengar.

– Ett aktiebolag ska gå med vinst, det är liksom en självklarhet. Det överlägset vanligaste skälet till att öppna ett privat skyddat boende är att tjäna pengar. Om man jämför det med en ideell kvinnojour som startas enbart för att ge stöd till våldsutsatta kvinnor så förstår man ganska snabbt att det finns en risk att den som bedriver privat verksamhet i första hand fokuserar på vinsten och i andra hand på de våldsutsatta kvinnorna, säger Marcus Lauri, lektor vid Mittuniversitetets institution för psykologi och socialt arbete, PSO, och en av författarna till forskningsstudien.

Marcus Lauri
Marcus Lauri. lektor vid Mittuniversitetets institution för psykologi och socialt arbete FOTO: Per Melander

Marcus Lauri som har undersökt andra områden som har genomgått en marknadisering fick, precis som kvinnojoursrörelsen i Sverige har varnat för länge, även han farhågor när han upptäckte att privata skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor hade börjat dyka upp i Sverige.

Enligt en kartläggning som Socialstyrelsen genomförde år 2020 utgör i dag privata skyddade boenden en dryg tredjedel och står för närmare hälften av alla platser som erbjuds till våldsutsatta kvinnor.

I den nu aktuella studien, som Marcus Lauri har gjort tillsammans med Johanna Lauri från Umeå centrum för genusstudier på Umeå Universitet, har 20 privata aktörer berättat om sig själva. Och utifrån dessa berättelser har forskarna kunnat skaffa sig en uppfattning om den här verksamheten, som fram tills nu i princip verkat i det fördolda.

– Det finns ingen insyn i de här privata verksamheterna. Vi vet inte vad de gör, hur de arbetar och hur kvinnornas liv ser ut där inne, vilket är extremt oroväckande, säger Olga Persson och tillägger:

– Det vi vet däremot och kan säga med säkerhet är att de här företagen inte har drivit frågan om bättre villkor för kvinnor och barn som är våldsutsatta.

Skyddade boenden för blandade målgrupper

Förutom att de privata aktörernas huvudsyfte med att erbjuda skyddat boende handlar om att tjäna pengar så finns det många fler skillnader jämfört med kvinnojourerna, enligt den aktuella studien. Till exempel har dessa privata boenden en mycket bredare målgrupp än våldsutsatta kvinnor och barn.

”Vi har bred kompetens för samtliga klienter”, sade en intervjuperson. En annan sade: ”Vi kan ta emot alla människor i vår verksamhet. Vi kan ju hitta lösningar för alla”.

Bland målgrupperna finns: våldsutsatta kvinnor, våldsutsatta män, utsatta för hedersrelaterat våld, missbrukande offer för våld, våldsutsatta med husdjur, hbtq-personer, avhoppare från kriminella nätverk, utsatta för hatbrott, behov av vittnesskydd med mera.

– Det här innebär att dessa aktörer rimligen har mycket svårt att ha samma specifika kunskap om mäns våld mot kvinnor som de ideella kvinnojourerna har, säger Marcus Lauri och tillägger:

– En annan skillnad är att de allra flesta privata boendena har män bland personalen. Det är någonting som kanske inte uppskattas så högt av de våldsutsatta kvinnorna.

De begränsade inblickar i den privata verksamheten, som kvinnojoursrörelsen har, kommer från samtal både från de privata aktörerna och kvinnorna som placerats där.

Johanna Lauri vid Umeå centrum för genusstudier på Umeå Universitet
Johanna Lauri vid Umeå centrum för genusstudier på Umeå Universitet. FOTO: privat

Olga Persson från Unizon berättar att en del kvinnojourer har hört av sig till dem och berättat just att de fått samtal de privata aktörerna som frågat om jourerna kan hjälpa till med bland annat stödsamtal – en av kvinnojourernas kärnverksamhet i arbetet med våldsutsatta kvinnor.

– Dessa samtal visar att de här boendena erbjuder skalskydd och fokuserar på säkerhet. Men de stöttar inte kvinnorna utifrån våldsproblematiken.

– Det kommer också samtal från kvinnorna som bor på dessa boenden. De vittnar ofta  om att placeringarna innebär isolering för kvinnorna, som lämnas helt ensamma i sin oftast mycket komplexa livssituation, säger hon och tillägger:

– De privata aktörerna vill dumpa stöd och samtal på kvinnojourerna. Och kvinnorna har behov av ett sammanhang. Att vara en del av en gemenskap är viktigt för kvinnor som flytt från våldsamma relationer. Det är också viktigt att bearbeta det trauma som våld innebär.

Det här sätter kvinnojourerna i en extremt svår situation. De vill inte neka en kvinna som behöver stöd. Men de har inga resurser att ta emot kvinnorna egentligen. Eftersom pengarna gått från kvinnojourerna till de privata bolagen, som erbjuder skyddade boenden (eller snarare förvar) medan jourerna fortsätter att erbjuda stöd och hjälp utifrån den erfarenhet och unika specialkompetens som där finns samlad – ett arbete som dock inte ersätts med några medel från kommunen.

Kvinnojoursrörelsens existens hotad

Slutsatsen i den nya forskningsstudien är att fortsätter utvecklingen med att kommunerna placerar våldsutsatta kvinnor och barn på privata boenden kommer kvinnorörelsen att drabbas.

– Risken är förstås att de privata boendena tränger undan de ideella kvinnojourerna genom att de har större ekonomiska muskler, kan lägga pengar på marknadsföring och också har en strävan att få så många placeringar som möjligt, säger Lauri.

Han menar dock att kommunerna har möjlighet att agera för att stoppa utvecklingen.

– Det är i regel socialtjänsten som avgör var placeringen ska ske. Om privata boenden tar över så kommer kommunen förlora den kritiska röst som kvinnojouren ofta utgör, för vem tjänar pengar på att bråka och ställa krav?

Det här oroar även kvinnojoursrörelsen.

– Vi har ingen aning om hur de här privata aktörerna agerar när det handlar om att stötta kvinnorna. Hur gör de till exempel om en kvinna får ett beslut från kommunen som drabbar henne negativt? Tar de strid för hennes rättigheter? Eller är de mer angelägna om att hålla sig väl med kommunen för att få fortsatta pengar att driva boendet?, säger Olga Persson.

I studien som Laurin varit med och tagit fram framkommer det tydligt att de privata aktörerna ser det som att de arbetar på socialtjänstens uppdrag snarare än kvinnornas.

”Vi har sedan starten utvecklat verksamheten genom att fokusera på våra uppdragsgivares behov”, säger en intervjuperson.

”Vi finns ju till för att underlätta för socialtjänsterna. [..] Alltså, man vill ju att socialtjänsterna ska välja oss när de behöver placera.”, säger en annan.

Kommunerna har därför ett stort ansvar att välja det som är bäst för den våldsutsatta kvinnan.

– Det är ofta mycket komplexa livssituationer det rör sig om i varje enskilt fall. En kvinna kan ha upp mot 6 till 8 olika kontaktpersoner utspritt på kommunens olika avdelningar som hon måste orka sköta samtidigt som hon precis brutit upp eller flytt från en våldsam relation, säger Olga Persson.

De kvinnor som är anställda eller arbetar ideellt på kvinnojourer i Sverige vet att mycket tid går åt till obetalt arbete med att hjälpa kvinnor att orka och förstå hur de ska ta sig igenom byråkratin för att få sina rättigheter tillgodosedda, att följa med till rättegångar eller att finnas till när en kvinna håller på att ge upp och gå tillbaka till den våldsamma partnern för att hon inte orkar med hela situationen.

Mäns våld mot kvinnor - en politisk fråga som riskerar tystas

Att frågan om mäns våld mot kvinnor måste upp på den politiska agendan, är något kvinnojoursrörelsen i Sverige kämpat för i över fyrtio år.

– Om kvinnojourernas existens hotas vem ska då ge röst åt de kvinnor och barn som är utsatta för våld och tala om det stora samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor är?, säger Olga Persson.

De flesta privata aktörer som driver boenden är aktiebolag och de säger uttryckligen i studien att deras huvudsyfte är att tjäna pengar. En intervjuperson sade: ”Vi har inget politiskt intresse i det här”. En annan sade: Det här är inte vår huvudsakliga verksamhet, det är bara en liten tårtbit”.

– Politikerna måste ta frågan om mäns våld mot kvinnor på allvar. Och de måste ta tag i de här frågan om att allt fler skyddade boenden privatiseras och styra kommunerna för att få nationella riktlinjer som skulle gynna kvinnor och barn som är utsatta för våld i hela landet. Men tyvärr är det tyst från politiskt håll, konstaterar Olga Persson och tillägger:

– Vill man tysta den här politiska rösten vi representerar? Eller handlar det bara om pengar?

Även Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, har varnat för och kämpat mot den här utvecklingen under många år.

– Det här är en utveckling vi har kämpat som djur emot och den går hand i hand med ett utfasande av feministisk kunskap om mäns våld mot kvinnor i politiken, säger Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige.

– Sveriges politiker tror att om systemen ges en större uppgift – socialtjänsten – kommer våldet att försvinna. Deras rutiner ska vara svaret. I detta hopplösa underskattande av våldets plats i vårt samhälle har privata aktörer bjudits in att skapa verksamheter som ska skydda kvinnor, säger Jenny Westerstrand och tillägger.

– Resultatet är vinstjakt och ett fokus på vaktbolag/säkerhet och dyra arrangemang, i kunskapstomma verksamheter.

Westerstrand ser det som att dörren nu stängs för 40 års erfarenheter och livsavgörande arbete mot mäns våld mot kvinnor.

– Det är svårt att kritisera de privata initiativ som ser sin chans att göra vinst på detta. Ansvaret vilar blytungt på politikerna som har låtit detta hända, säger hon och sätter hoppet till Sveriges feminister.

– Självklart ska man inte få fålla in den fria organiserade rörelsen av kvinnojourers boenden under socialtjänst och göra samma-lika av privata vinstintressen och feministers organiserade arbete! Låt 2023 bli året då Sveriges samlade feminister står upp mot statens anspråk på att styra kvinnojourernas livsviktiga arbete och göra pannkaka av 40 års kunskapande och kamp!

I en tidigare publicerad version återfanns en bild på vårdföretaget Capios logotyp som en illustration av privata vårdgivare. Vårdföretaget Capio har dock meddelat att de inte driver några skyddade boende, varför bilden har plockats bort. Vi beklagar att vi felaktigt pekade ut Capio som ett företag som erbjuder skyddat boende.

Läs även:

2022-10-21 | Kvinnorörelsen och jourerna skeptiska till nya regeringspolitiken