Jag har tvingat upp mina barn ur sängen tidigare än de vill vakna. Jag har tvingat på dem varma kläder och burit dem till förskolan mot sin vilja. Jag har åkt till jobbet ibland med en tvekan om jag gjorde det bästa för mitt barn när det varit ont om personal en morgon och barnskötarens famn inte rymt ännu ett ledset barn. Men jag har aldrig fruktat för deras säkerhet.

Jag har aldrig varit rädd för att barnen skulle ha det dåligt där jag lämnar dem. Aldrig behövt förklara för dem att jag är tvingad att lämna iväg dem till någon som har utsatt dem för våld. Jag har aldrig i panik sökt mina egna barn för att aldrig mer få krama om dem. Men det som aldrig borde få hända, det har hänt Tintin och hans mamma. Och de var inte ensamma.

Jag har mött mamman som försökt förklara för sin fyraåring att det är farligt att berätta för pappa vad kompisarna på förskolan heter, eller hur lekparken ser ut. Jag har mött mamman som dömts att ta med sin son till barnets kriminelle far samtidigt som hela samhället skriker efter att hålla barnen undan gängen. Jag har läst brevet till tingsrätten från elvaåringen som dömts av domstol att vara hos sin pappa trots att pappan dömts för att ha misshandlat barnet.

En mammas vilja att skydda barnet skrivs om till samarbetssvårigheter och umgängessabotage. Sådant kan i sin tur straffa sig med att vårdnaden helt flyttas till den som utövat våld

Den som inte tror på anekdoter kan läsa mer om tvångsumgänge med våldsamma föräldrar i Jämställdhetsmyndighetens genomlysning av 800 domar, som släpptes för ett år sedan. Den visar på hur kunskapen om våldets påverkan på barn brister i tingsrätterna och hur uppgifter om våld inte tillmäts betydelse, inte ens när det finns fällande misshandelsdomar. En mammas vilja att skydda barnet skrivs om till samarbetssvårigheter och umgängessabotage. Sådant kan i sin tur straffa sig med att vårdnaden helt flyttas till den som utövat våld – som för den 11-åring vars brev till tingsrätten jag fick läsa.

Detta moment 22 är inte bara en fasansfull sits som påverkar de mammor och barn som befinner sig i den. Den skrämmer också kvinnor till att stanna kvar i våldsamma relationer. För så länge de är kvar kan de i alla fall skydda sina barn. Sedan kan man inte lita på att det går – samhället kan besluta om något annat.

Vi har gjort barnkonventionen till svensk lag. Vi har infört barnfridsbrottet – det är numera olagligt att utsätta ett barn för att bevittna våld. Det är viktiga steg för att på riktigt erkänna barns egna rättigheter, för att erkänna barn som egna individer och inte bihang till en förälder. Men när vi hör berättelserna om tvångsumgänge är det också tydligt att så mycket mer måste göras.

Utredningen “Tryggare hem för barn”, som tittade på bland annat detta, blev en besvikelse.

Utredningen “Tryggare hem för barn”, som tittade på bland annat detta, blev en besvikelse. Förslaget om att domstolar ska göra en individuell bedömning om barnets bästa kanske låter bra – även jag är för att barnets bästa ska vara i centrum. Men hur ska domstolar med så låg kunskap om våldets konsekvenser kunna bedöma vad som är barnets bästa? Domstolar som redan idag, mot barns vilja, dömer barn till umgänge även med föräldrar som är dömda för våldsbrott mot barnet. Nej, det duger inte.

Domstolarnas kunskap måste höjas och vi måste se att det finns situationer då utgångsläget behöver vara att umgänge är olämpligt – som när barnet befinner sig på skyddat boende eller har skyddade personuppgifter, eller när en förälder är dömd för brott mot barnet. #lextintin behövs.

Ibland är det en förälders skyldighet att tvinga barn dit barnen inte vill, att få iväg ett morgontrött barn till skolan eller för all del till en annan mamma eller pappa. Den skyldigheten får aldrig väga tyngre än barns rätt till säkerhet, trygghet och frihet från våld.

Annika Hirvonen, riksdagsledamot och gruppledare i riksdagen för Miljöpartiet