Pjäsen Cash is queen handlar om tvångssteriliseringen av transpersoner i Sverige, vilken pågick fram till 2013 i Sverige. Men också om transpersoners kamp för upprättelse och hur de lyckades få skadestånd av staten.
Kan en summa pengar kompensera för att staten tar sig rätten att bestämma över våra kroppar?
– Nej, säger Eddie Mio Larson, en av huvudrollerna.
Bakom kulisserna på stadsteatern är förberedelserna inför kvällens föreställning i full gång.
En stor hög programblad ska stoppas in i fönsterkuvert – kuvert som ser exakt ut som kallelser till sterilisering som transpersoner ända fram till 2013 fick hem i brevlådan.
– De flesta har fått lära sig att de sista tvångssteriliseringarna skedde på 1970-talet, och blir helt ställda när får höra att de pågick så länge, säger Liv Hellström, som jobbar med bland annat rekvisita och har en röstroll i den nya pjäsen Cash is queen – vad gjorde du med pengarna?
Liv Hellström tar ett programblad och viker A4:an tre gånger för att det ska få plats i kuvertet. De tre huvudrollsinnehavarna i pjäsen, som sitter bredvid henne, gör samma sak.
– Många har väldigt lite koll på att det hänt så pass nyligen i Sverige, även folk som har kunskaper om mänskliga rättigheter. Lagen avskaffades för exakt tio år sedan, säger Johanna Essie Sjögren.
Eddie Mio Larson, som sitter i en svart skinnsoffa, nickar instämmande:
– Att pjäsen sätts upp nu känns väldigt aktuellt, särskilt som Finlands translag röstades fram nu i dagarna, säger han.
Skador från tvångssteriliseringarna
Fram till för tio år sedan tvångssteriliserades transpersoner i Sverige. Det var ett krav för att få byta juridiskt kön. Från att lagen införde 1972 fram till 2013 blev runt 860 personer steriliserade av den svenska staten på grund av detta, enligt Wikipedia.
Pjäsen, som sätts upp av frigruppen Kvalitetsteatern, bygger på vittnesmål från dessa personer. En fick veta att hon inte fick ha några barn varken före eller efter steriliseringen. En annan fick ett brev från Socialstyrelsen om att det inte var etiskt för henne som transsexuell att skaffa barn. På blanketten från rättsliga rådet var kryssrutorna ”Sterilisering”, ”Borttagande av könskörtlar” och ”Ingrepp i könsorganen” redan i ifyllda av utredaren.
En läkare försöker övertala en person att inte göra operationen, och säger att den egentligen är helt onödig. Men eftersom det var det enda sättet att få rätt juridiskt kön sade personen ja. En annan läkare ville att hon högt och tydligt skulle säga till alla i operationssalen att hon ville ha steriliseringen innan den genomfördes.
”Eftersom han redan var steriliserad genom medicineringen blev han mycket förvånad och arg över att han ändå behövde genomgå en helt onödig operation för att steriliseras en gång till. Detta trots att det fanns intyg på att äggstockarna skrumpnat ihop till små russin”, är ett vittnesmål som läses upp under pjäsen.
För många ledde operationen till fysiska skador. Svåra smärtor, inkontinens, nässelutslag och känselbortfall. Skador som ofta var bestående.
Och sedan var det saken med barnlängtan. I pjäsen beskrivs hur barnlängtan kan drabba en som ett enormt begär, en längtan efter att se hur ens egna upplevelser lever vidare hos någon annan, den starka känslan av att få dämpa ensamheten och vara den enda som någon tyr sig till – för att sedan inse att det aldrig kommer bli så.
Många trängde undan tanken på barn, för att slippa att ständigt bli felkönade. För en del slog barnlängtan ned som en klubba bara några år efter ingreppet. Vissa blev steriliserade så sent som i februari 2013 trots att det redan var på gång att tvånget skulle avskaffas.
Bröt mot lagen
Steriliseringarna bröt mot både den svenska grundlagen och Europakonventionen. Det konstaterades i en dom i Kammarrätten. I mars lade regeringen fram en proposition om att avskaffa kravet på sterilisering, en lag som trädde i kraft sommaren 2013.
Samtidigt tas kampen för upprättelse upp. En grupp transpersoner lämnar in en överklagan till Justitiekanslern där de kräver skadestånd. Inledningsvis nekades de. Men efter hot om att stämma staten fick de till slut rätt till ersättning. Från maj 2018 och till maj 2020 kunde de som utsatts själva ansöka om att få 225 000 kronor.
Vad gjorde du med pengarna? Den frågan ställde manusförfattarna Nino Mick och Xenia Klein i djupintervjuer med några av de personer som fick ta del av skadeståndet.
I uppsättningen får vi svaret. Hur en del blev glada. Andra inte brydde sig så mycket. Hur drömmarna om att köpa en hästgård för pengarna går i kras när skogsbränderna härjade sommaren 2018. Hur de 225 000 kronorna knappt räcker till ett års rundresa i världen.
Kompenserar 225 000 kronor verkligen för att läka de sår som ofrivillig barnlöshet innebär? En ofrivillig barnlöshet som inte är en slump, orsakade av otur eller biologiska problem. Utan en barnlöshet som enbart grundar sig på att staten har tagit sig rätten att bestämma över din kropp.
Nej, att strössla pengar över folk räcker inte, säger en person i pjäsen. Hon hade velat ha miljoner kronor som plåster på såren. Eller snarare miljarder, ändrar hon sig. Eller åtminstone en ursäkt. Ett förlåt.
– Det är det som hela föreställningen handlar om. 225 000 kronor vad är det egentligen i sammanhanget? säger Eddie Mio Larson.
Pengarna räknades inte heller som något skadestånd, eftersom stämningen av staten aldrig blev av, utan kallades för ersättning.
– Det är väl för att staten inte vill erkänna att det var fel. Det är i varje fall så jag tolkar det, säger Eddie Mio Larson, och tillägger att pengarna samtidigt var viktiga för många på grund av extremt knaper ekonomi.
Lång historia av tvångssteriliseringar
Pjäsen tar också upp hur staten i historien motiverat tvångssteriliseringar av andra grupper, som steriliseringar av personer med psykiska problem och ensamstående kvinnor med många barn. Hur det hela tiden motiverats som om steriliseringen skulle vara av omtanke för framtida generationer, för samhällets bästa. Och hur den diskursen levde kvar ända fram till 2013 för transpersoner. Det skulle ”skapa oreda i släktleden” och problem i folkbokföringen om transpersoner fick barn, hette det.
”Samhället glömmer fort. Det har gått tio år sedan tvångssteriliseringarna upphörde. En ny generation transpersoner ställs inför andra frågor och farhågor. Samtidigt lever många människor fortfarande med psykiska och fysiska konsekvenser av ingrepp de aldrig ville göra” skriver manusförfattarna i programbladet.
Tillbaka till bakom kulisserna på Stadsteatern, där skådespelarna viker programblad och stoppar ned dem i fönsterkuvert. Alla fyra är med i Kvalitetsteatern, en queerfeministisk frigrupp” med fokus på scenkonst för, av och med ett hbtq*-community” står det på deras hemsida.
Varför är det viktigt att ha en queerfeministisk teatergrupp?
– Ha ha!
Skådespelaren Kasia Michnik brister ut i ett gapskratt. När det ebbat ut säger hon:
– Det är väldigt viktigt med ett inifrånperspektiv. Det är skillnad på om du utforskar något inifrån, utanfrånblicken blir fel. Det blir bara ett utanpåverk. Det blir inte lika starkt och autentiskt. Nu kan vi göra våra röster hörda på våra villkor.
”Cash is queen – vad gjorde du med pengarna?” spelas i Värnamo den 11 februari och därefter spelas den för gymnasieklasser i Göteborg. Eventuellt kan den sättas upp på fler ställen framöver om fler arrangörer köper upp den. Pjäsen har tidigare spelats i Göteborg men då i en längre version och med delvis andra skådespelare.
Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Syre
Relaterade artiklar:
2023-02-03 | Finland har fått ny translag
2022-06-17 | Akut brist på vård till unga transpersoner
