Har militarismen oskadliggjort den kritiska journalistiken?

Fredsforskaren Jan Öberg har rätt: västvärldens dominerande religion idag är militarismen och dess kyrka är Nato. Den militaristiska världsåskådningen utgör numera en utgångspunkt för all säkerhetspolitisk debatt. Man talar om territoriell säkerhet istället för FN:s definition av mänsklig säkerhet. Man argumenterar för att försvara nationsgränser istället att tillgodose mänskliga behov så som de är formulerade i Agenda 30. Med aggressivt militära åtgärder och krigshetsretorik i påstått syfte att skydda Sverige för utländska hot anses det fullt legitimt att staten ökar anslagen till militära utgifter, inte minst under processen kring den svenska Natoansökan. Men inte bara det.

Jan Öberg påpekar uppriktigt att parallellt med den militära upprustningen pågår en intellektuell och moralisk nedrustning. Att överhuvudtaget tala om fred och militär nedrustning är värre än att svära i Natos kyrka. Det är en dödssynd. Ve den som vågar lyfta andra kritiska och vetenskapliga perspektiv bortom militarismens logik. Kritiska röster mot Nato och USA-imperialismen, ni göra er icke besvär.

Svenska Natomedlemskapet – en paradoxal process

Den svenska Natoprocessen har varit paradoxal; å ena sidan hastades den svenska Natoansökan utan tillräckligt stark demokratisk förankring i form av en folkomröstning och seriösa konsekvensanalyser. En avgörande vändpunkt var givetvis Rysslands vidriga invasionskrig i Ukraina, som föranledde att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Tidö-partierna menade att situationen var så pass akut att Sverige inte skulle hinna med att ha en fördjupad debatt. Således gick en över 200 år tradition ner i graven, till Expressens Anna Dahlbergs skadeglädje (”Vi blir ett västland bland andra. Allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje för många av oss andra”, skrev hon den 14:e maj).

Å andra sidan har stegen till det slutmålet varit genom ”de små stegens tyranni” (som Maj-Britt Theorin kallade det) sedan Peter Hultqvist (S) utsågs till försvarsminister efter riksdagsvalet 2014. Den rödgröna regeringen under 2010-talet återinförde allmänna värnplikten, inrättade ett årligt högtidlighållande av en nationell veterandag (29:e maj), de vägrade underteckna FN:s konvention mot kärnvapen och sjösatte värdlandsavtalet med Nato, Aurora 17 (FMÖ 17), under september 2017.

Hultqvist gick så pass långt att han vid Folk och Försvar i Sälen 2017 hävdade att den som motsatte sig värdlandsavtalet gick ”fiendens ledband”. Tillsammans med överbefälhavaren Micael Bydén basunerade Hultqvist ut sitt budskap i en debattartikel på DN (17/5 2017). De skrev att det fanns ”uppenbara risker för påverkansoperationer”, som kunde ”skapa oro hos allmänheten” och ”underminera förtroendet för våra myndigheter”. Genom att ständigt upprepa premissen att alla inslag som inte passade in i regeringens agenda berodde på desinformation och fientliga intentioner försökte man kväva kritiska debatter. Genom obehagliga anklagelser misstänkliggjorde man kritiska röster.

Försvaralliansens fiasko i Afghanistan

Militarismens fortskridning fungerar inte utan mediers direkta och indirekta medverkan, vilket det finns åtskilliga historiska exempel på. I Sverige har public service-medierna i stor utsträckning bidragit till spridning av Nato-propaganda. På SVT:s egen hemsida presenteras Nato som en ”försvarsallians”, vilket – nota bene – inte är ett värdeneutralt ordval. Det är ett positivt laddat propagandaord. Alla de faktainslag som skulle ställa den förhärligade bilden av Nato i sämre dager, liksom bredare historiska kontextualiseringar, allt detta förtigs. För att lyfta ett illustrativt, men viktigt, exempel på just en bredare kontextualisering än vad som framgår på SVT:s hemsida: Sverige och Finland skickade in sina Natoansökningar ett halvår efter att ”försvarsalliansens” 20-åriga fiasko i Afghanistan avslutades. Inte nog med att västvärlden lämnade det söndersprängda landet helt åt sitt öde i talibanregimens händer, utan västvärlden skapade även en massvält som hämnd för sitt nederlag.

En nyhetsrapportering från Aktuellt den 11:e januari handlade om civilsamhällets situation i Afghanistan. Talibanregimen förbjuder kvinnor att arbeta i hjälporganisationer, vilket är en barbarisk åtgärd som bidrar till hundratusentals i Afghanistan dör. Beslutet togs i december strax efter att regimen förbjöd kvinnor att studera vid universitet. I detta reportage ignorerade SVT helt den centrala roll USA/Nato haft för det kaos och instabilitet som Afghanistan befinner sig i och som fått förödande konsekvenser för civila.

Eller för att nämna det som inträffade den 26:e januari men som närmast totalt nonchalerades av medie-Sverige: Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock råkade försäga sig i EU-parlamentet under en utfrågning, men likväl erkände hon det som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och Tysklands försvarsminister Boris Pistorius ständigt förnekar. Hon sade ”We are fighting a war against Russia, and not against each other”. Detta uttalande väckte uppståndelse i Tyskland. Vilka “vi” åsyftade utrikesministern, undrade resten av Tyskland? Markerar hennes uttalande ett steg närmare ett tredje världskrig?

Den hösta militära utgifterna någonsin

SVT Agenda hade i söndags (12/2) ett mycket långt inslag om den militära upprustning som sker globalt, varpå den grundläggande frågeställningen i detta reportage var: innebär den här omfattningen av militära utgifter att världen blir säkrare? I samma program intervjuades fredsforskaren Nan Tian från SIPRI, som berättade att världens sammanlagda militärutgifter år 2021 av 2,1 biljoner dollar, vilket är den högsta nivån någonsin. Man får gå tillbaka till slutet av kalla kriget eller slutet av andra världskriget för att hitta jämförbara siffror. Flera länder avser att öka sina militära utgifter de kommande fem åren, enligt Nan Tian, varpå länder som USA och Kina planerar och investerar i långsiktiga militära moderniseringsprogram, värda upp till en biljon dollar i USA:s fall och som sträcker sig fram till 2040. Betydligt mer relevanta frågor i det här sammanhanget vore: kommer de militära upprustningarna att öka eller minska spänningarna i de internationella relationerna? Vilka intressen driver på denna våldsspiral?

Strax därpå intervjuades Erik Melander, professor i freds- och konfliktvetenskap vid Uppsala universitet, i direktsändning och på frågan om varför stora delar av världen lägger så enorma resurser på militär upprustning nämner han endast Ryssland och Kina. Inte ett kritiskt ord om USA/Nato, tvärtom refererar han till forskningsresultat som dokumenterar att säkerheten skulle öka i “försvarsalliansen” Nato. Ryssland däremot är, enligt Melander, en ”mordisk diktatur” som tillsammans med Kina borde ges ”demokratibistånd” (av vem/vilka framgick inte).

Sverige ämnar öka sina militära utgifter, från dagens 1,2 % av BNP (75 miljarder kr) till 2,0 % (120–130 miljarder kr). 2,0 procent av BNP motsvarar 8 procent av den totala statsbudgeten. Målsättningen om att två procent av Sveriges BNP som skall tillfalla militära utgifter (som är ett krav från Nato) kommer i förlängningen att utgöra ”golvet”, något som samtliga riksdagspartier är överens om. Med andra ord får Sveriges skattebetalare kallt räkna med rejäla nedskärningar i välfärden framöver för att dessa utgifter skall finansieras.

Som fredsforskaren Frida Stranne påpekade i sin debattartikel på Aftonbladet 27 april 2022): ”[…] om vi vill skapa en mer stabil värld och minska konfliktytorna måste vi både zooma ut och se hela bilden och ta oss en djup titt i spegeln. Då kommer vi upptäcka hur världens aktörer är sammanflätade i en väv där de agerar och reagerar på varandras handlingar. I den är vi inte fria från skuld utan en del av problemet. Om vi inte ser det, vinner vi inget krig och i synnerhet ingen fred.”

Jobb för framtidens forskare

I framtiden kommer medievetare och historiker göra det jobb som public service-medierna inte gör idag, nämligen att ta sitt demokratiska uppdrag på allvar och granska händelseutvecklingen i 2010-talets Sverige. Precis som Sverige gradvis gör upp med sitt förflutna gällande det institutionaliserade förtrycket mot bland annat urfolket samer, tornedalingar, romer och resandefolket och mot personer med normbrytande funktionsvariationer, kommer svenska och internationella forskare analysera orsakerna bakom Sveriges väg mot Nato via militarismen, hur politiker, myndigheter och framför allt traditionella medier agerade, hur språkbruket förändrades. När den dagen kommer blir det inte en smickrande historieskrivning som ådagaläggs.

En viktig förutsättning för att denna typ av forskning möjliggörs är att framtiden så fort som möjligt präglas av fred som norm, medan krig och väpnade konflikter ses som misslyckade undantag. 
Idag är det nämligen tvärtom: krig är normen, medan fred utgör undantag. 
Och heligast av allt är militarismen.

Filip Hallbäck är skribent, debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.

RELATERADE TEXTER:
2023-01-03 ⎮ Sverige blir sig aldrig likt efter 2022