Nyligen släppte podduon Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby avsnittet ”Smalast vinner” av podden Amie & Fanna: Relationer, kärlek och den evigt föränderliga jakten på lycka!. Avsnittet kan ses som ett bidrag till en offentlig diskussion rörande kroppen som har pågått mer eller mindre konstant under de senaste åren.

Tidigare har Bramme Sey och Ndow Norrby släppt avsnitten ”BBL, BDD och Amies boob job – Frida Söderlund gästar!” och ”Hon är vackrast på jorden” (för att nämna ett urval) där de diskuterar skönhet, pengar och ideal; duon är alltså inte ny i sammanhanget.

I det senaste avsnittet argumenterar Bramme Sey, till tonerna av Tove Los Grapefruit, för att se smalhetsnormen i relation till vithetsnormen och föreslår en möjlig allians mellan svarta feminister och vita kvinnor. Ndow Norrby är något tveksam till förslagets chanser att förvekligas, vilket är förståeligt, men jag anser ändå att de har hittat en möjlig öppning som är värd att utforska.

Läs även ”Jag vill skapa mitt eget New York”

Träning och vackra kroppar

Förra sommaren publicerade Dagens Nyheter en sommarserie artiklar på temat ”Den oheliga kroppen”. Patrik Hagman, docent i politisk teologi, är författare till en av artiklarna. I ”Leder en vacker kropp automatiskt till lycka?” säger Hagman att vi tränar mer än någonsin och att det har blivit ett självändamål att vara snygg, vilket är detsamma som att vara vältränad.

Jag noterar i Hagmans text, förutom påståendet att det är meningslöst med en snygg kropp, en bestämd uppfattning om vilka kroppsliga åtgärder som är legitima och vilka som inte är det. Hagman konstaterar att ”en brazilian butt lift faktiskt inte är detsamma som att använda smink, och att det är sundare att försöka ’äta mångsidigt’ än att kontrollera alla tillsatsämnen”. Han anser att vi inte förstår vad som är den rätta mängden på grund av att vi har tappat bort vårt mål – ett mål som borde gestaltas med hjälp av konst, litteratur, film och musik.

Relationer drivkraft till plastikoperationer

Vilken tur då att journalisten Erik Galli undersökte svenskarnas relation till plastikoperationer i programmet ”Under kniven” som sändes på SVT under våren 2022. Håller han med om att vi har tappat bort målet med våra kroppar?

I programmet framhålls relationer som en drivkraft till plastikoperationer. Jag minns tydligt en scen där Galli har beslutat sig för att gå till sin terapeut i ett försök att förstå vad det är som får honom att vilja operera sig. Under mötet berättar han om en första upplevelse av att bli sedd, men att det som blir sett inte duger, att det finns brister som borde justeras: ”Jag minns så här väldigt tydligt i skolan en tjej påpekade typ att jag hade en finne eller nåt och jag minns att det var första gången som jag förstod att andra människor kunde se mig, typ. Jag började liksom leta efter vilka koder utseendemässigt som man behövde följa för att vara som de andra. Det blev någon form av besatthet att komma i kapp.” Det ökade engagemanget i sitt utseende gav Galli fler och rätt sorters kompisar i skolan, personer han själv ville skulle vara hans vänner.

Skönhetsingrepp – pengar och komplikationer

I programmet kopplas också skönhet till pengar; att det ena kan ge det andra och vice versa. Mål finns då sannerligen, och kanske är plastikkirurgi ett rimligt val ändå – varför ska människor inte vilja lyckas på den ekonomiska marknaden i en kapitalistisk värld? Galli påpekar dock att komplikationer efter operationer inte är helt ovanliga; själv tvingas han bland annat att dras med en näsa som luktar skaldjur. Det väcker frågor som hur långt vi egentligen är beredda att gå för att få känna att vår kropp duger och vilken roll relationer har i den processen.

Viljan att framstå som duglig inför andra människor är på intet sätt ett nytt fenomen. Hagman refererar till kyrkofadern Gregorius av Nyssas skrift från 300-talet då han redogör för den kristna tanken att kroppen kan tuktas till godhet. En annan kristen tänkare, verksam under samma period, är Aurelius Augustinus som ägnar hela bok nitton i Guds stad åt att diskutera den högsta godheten och det yttersta onda. Augustinus anser att lust är något som finns naturligt i människor, alltså något man inte behöver en lärare för att söka. Ett dygdigt leverne är däremot något man måste lära sig. När dygden är överordnad lusten kan människor göra sådant som är eftersträvansvärt, vilket enligt Augustinus är att leva och avla barn för fäderneslandet. Sätts i stället lusten över dygden anser han att det rör sig om ett skändligt liv.

Kroppens sinnliga upplevelser behöver alltså disciplineras för att människan ska kunna agera gott. ”Köttet är fienden till anden” säger Augustinus; själen behöver kontakt med Gud för att inte gå under av kroppens lustar. Däremot hör kroppslig skönhet till det goda, trots att det anses medfött. Är det verkligen så människor uttrycker och känner igen skönhet idag? Eller finns det, som Galli hävdar, utseendemässiga koder som vi måste lära oss för att bli accepterade? Om skönhet tillhör det goda och är något man lär sig, är inte plastikoperationer ett sätt att disciplinera kroppen till godhet – med Augustinus ord: en dygd?

Mat och disciplin

Argumentet att disciplinera den syndiga kroppen till att duga står inte oemotsagt. I Edna O’Briens roman Två flickor på Irland från 1962 används uppdelningen mellan dygd och lust på ett subversivt sätt. På den katolska klosterskolan där protagonisten Caithleen studerar tvingas eleverna äta dåligt kött och grönsaker som inte har rengjorts från vare sig sniglar eller smuts.

Under kvällstid kryper flickorna ner under sina täcken och mumsar på all möjlig godis i smyg. Sötsaker utgör här kärlek och omtanke, och genom hela romanen bjuder olika modersgestalter protagonisten på kakor vilket tillåter henne att ta plats i en annars instängd värld. Romanen skrevs i en tid då det postkoloniala Irland utövade ett hårt förtryck mot sina medborgare. Staten och kyrkan uppmanade invånarna genom landets konstitution att agera endimensionella rollfigurer i den patriarkala berättelsen om hur landet frigjorde sig från Storbritannien.

Två flickor på Irland skildrar ett samhälle förpestat av hyckleri: den kyska hemmafrun som förtvinar av självuppoffring, mäktiga män som är antingen våldsamma eller opålitliga och där den som klarar sig bäst är den som kan utnyttja andra människor för egen vinning. Caithleens enda räddning från att gå under i det hänsynslösa samhället är att frigöra sig tillsammans med andra kvinnor, vilket i romanen gestaltas genom mat och intimitet.

Nästan 60 år senare ställs förhållandet mellan mat och disciplin återigen på ända. I Sally Rooneys supersuccé Normala människor från 2019 möter läsaren den masochistiska Marianne. Efter en destruktiv relation börjar Marianne att svälta sig själv, hon äter ytterst lite enbart morgon och kväll. När hon väl äter är det dock söta citronwienerbröd i otroligt sinnliga och utdragna upplevelser.

Vad skulle Augustinus ha sagt om detta; han som enligt egen utsaga använde fasta för att disciplinera sin kropp? Kan det till och med vara så att svälten bidrar till att Marianne drar ut på upplevelsen – för att njuta så mycket som möjligt? Augustinus ställer sig frågan: ”Vilken människa är så vis att hon inte behöver kämpa mot lustarna?” Har Marianne hittat svaret genom att njuta av smärta? Masochism används i romanen för att gestalta både individens förhållande till kapitalism och kvinnans förhållande till heterosexualitet.

Temat kan förstås som att smärta går att omvandla till njutning – i en värld som gör ont kan det till och med vara nödvändigt. Romanen centreras kring kärleksberättelsen mellan Marianne och Connell, vilket är den enda relationen där Marianne känner sig värdefull och kan utöva undergivenhet på ett njutbart sätt.

Ätstört och vägen ut

Relationers påverkan på ätstörningar är större än vad man kan tro. I serien Ätstört, som även den sändes på SVT under våren 2022, följer vi proffsboxaren Anthony Yigits balansgång mellan hårda dieter och bulimi. Genom bulimi kan han både få sinnlig stimulans, i det här fallet genom att äta glass, och disciplinera sin kropp.

För elitidrottare är disciplin inget ovanligt, och för en proffsboxare är kontroll över kilona av största vikt samtidigt som det är förenat med livslånga konsekvenser. Inför en match genomför Yigit en ovanligt hård diet där han riskerar att försätta sin kropp i ett oåterkalleligt tillstånd eller till och med dö. Han lyckas inte gå ner tillräckligt i vikt men får ändå genomföra matchen – för arrangörerna finns det stora summor pengar att hämta. Hans kropp är sliten och hinner inte reagera på motståndarens rörelser; Yigit faller till marken och förlorar.

Nästa tillfälle då tittaren får möta proffsboxaren befinner han sig hemma i Stockholm. En viktig del av hans nya liv är flickvännen Elin som han kan prata med om sin ätstörning. Yigit säger att han aldrig hade rekommenderat någon annan att banta så hårt som han, men det är först efter påverkan från flickvännen som han själv inser att det inte är värt att utsätta sig för de risker som följer.

Psykologen Cynthia Bulik, professor i ätstörningar, berättar i programmet om en studie där man frågade tidigare ätstörda personer vad som hade hjälpt dem i deras tillfrisknande. Bulik förväntade sig svar som läkemedel, terapi och sjukhusvård. I stället var det vanligaste svaret relationer. Att bli sedd av en annan människa kan alltså både driva personer till riskfyllda operationer och få dem att ge upp farliga försök att disciplinera sin kropp genom mat.

Även Hagman nämner i förbifarten förhållandet mellan att disciplinera sin kropp och relationer när han hävdar att ”inte ens ’att se bra ut naken’ har något värde om det inte finns någon som ser mig”.

Vad har då ovanstående exempel gemensamt? Samtliga vittnar om försök att leva tillsammans med andra människor, och vad som anses gott varierar men finns där som drivkraft. Kroppen framstår som ett formbart medium mellan oss själva och andra som kan leda till såväl framgång som nederlag, njutning som smärta, godhet som ondska. Kanske behöver vi acceptera de risker, och möjligheter, som kan uppstå när våra kroppar stöts och blöts med omvärlden.

Det vi längtar efter kan existera tätt sammanflätat med upplevelser av smärta. Vad skulle hända om vi försökte anamma lite mer masochism i våra liv? Kanske skulle jag njuta av att inte betraktas som snygg, trots de sociala fördelarna som följer med skönhet, eftersom jag i alla fall slipper lukta skaldjur. I smärtan av att inte vara snygg kanske jag till och med kan hitta andra värden som kan vägleda mig i mitt kroppsliga liv – så som humor, nyfikenhet och omtanke.

Lotte Flodin är magisterstudent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.