”Förutom fenomenala scenframträdanden och spektakulär estetik är jag för evigt tacksam över att ha fått en inblick i en oerhört vacker gemenskap.”, skriver Filip Hallbäck i en krönika om Drag Race Sverige, som han anser är mer angeläget än någonsin i detta tidevarv när högerextrema och nykonservativa krafter både i Sverige och internationellt vinner mark i de offentliga samtalen.
Jag skall vara uppriktig och säga på en gång att jag tillhör dem som först var
skeptisk till idén om en svensk version av det banbrytande ”RuPaul’s Drag Race”. Mestadels på grund av att själva konceptet är väldigt amerikanskt.
När svensk tv-produktion lånar något från amerikansk kultur, signalerar det ofta ett dåligt självförtroende. Varför inte själva ta initiativ till nyskapande projekt? Och hur skulle det se ut när SVT fick det dragrace-programmet i sina händer. Kommer det hela att bara bli en blek kopia av originalet? Orkar jag verkligen se på detta?
Efter finalen kände jag ”låt detta aldrig ta slut” och ”aldrig mer ska jag tro att allt hopp är ute i den här världen”.
Jag bestämde mig ändå att ge programmet en chans och… jävlar, vad fel jag hade – och tack gode gud för det. Efter att ha sett hela säsong ett bubblar sprudlande känslor av glädje och hänfördhet inombords, men framför allt en enorm känsla av tacksamhet.
Efter finalen kände jag ”låt detta aldrig ta slut” och ”aldrig mer ska jag tro att allt hopp är ute i den här världen”.
Visst, man kan diskutera och jämföra med det amerikanska originalet, men förutom fenomenala scenframträdanden och spektakulär estetik är jag för evigt tacksam över att ha fått en inblick i en oerhört vacker gemenskap.
Deltagarna bjöd på starka outlevda känslor. Det kändes som att jag var med direkt på plats och tog del av den kamratskap som inrymmer kärlek, värme, storslagna visioner, blomstrande kreativitet, modigt och genuint engagemang, vänskapligt tjafs och ögonblick av hjärtskärande historier.
Tajmingen kunde inte vara bättre. Jag tänker framför allt på de hätska attackerna mot dragqueens i samband med sagostunder på kommunens bibliotek.
Jag är också tacksam för juryns samlade kompetenser i allmänhet och Robert Fux’ högklassiga programledarskap i synnerhet. ”Drag Race Sverige” är angeläget i detta tidevarv när högerextrema och nykonservativa krafter både i Sverige och internationellt vinner mark i de offentliga samtalen.
Tajmingen kunde inte vara bättre. Jag tänker framför allt på de hätska attackerna mot dragqueens i samband med sagostunder på kommunens bibliotek.
LÄS ÄVEN: Tennessee första delstat att förbjuda offentliga dragshower
Denna rörelses ideologiska utgångspunkt är att könsroller är något av naturen givet, och utifrån den premissen vill man ”beskydda
barn” från ”hbtq-indoktrinering”. Utifrån den logiken talar denna rörelse alltså själva om hetero-cis-indoktrinering, men det är en annan diskussion.
Min poäng är att kön inte ”bara” är en social konstruktion; det är också en konstruktion för politiska syften.
I mina ögon är Drag Race Sverige, liksom andra versioner i såväl USA som andra länder, ett tacksamt exempel på filosofen Judith Butlers tes om hur dragshow kan ses som möjligen det främsta exemplet på könets performativa karaktär.
Dragshow utmanar och destabiliserar publikens förutfattade uppfattningar om kön, men avslöjar även ett underliggande konfliktförhållande mellan idén om ett original och imitation av originalet i fråga.
I vår vardag imiterar vi, medvetet eller omedvetet, uppfattningar om kön utifrån en reglerande fiktion. Butler resonerar om detta i sin epokgörande bok Gender Trouble (1990) och menar att på så vis blir kön alltid något som ”görs” genom våra handlingar, inte något som man ”är”.
Kön blir att betraktas som flytande gränser som alltid konstrueras, reproduceras och omförhandlas i sina specifika sammanhang. För att lyfta ett illustrativt exempel från Drag Race Sverige tänker jag särskilt på det avsnitt när deltagarna skall omvandla ett flertal heterosexuella cismän, bland annat Simon Sköld och Anthony Yigit, till sina drömsystrar, och rekommenderar verkligen alla att se det avsnittet.
Alla medverkande i Drag Race Sverige har tillsammans skrivit historia. Det må ha varit låga tittarsiffror, men det betyder inte alls att kvaliteten har varit låg. Många av oss som njutit avsnitt efter avsnitt känner oss stärkta.
Admira Thunderpussy, Fontana, Vanity Vain, Elecktra, Antonina Nutshell, Santana SexMachine, Imaa Queen, Endigo och Almighty Aphrodite.
Jag längtar efter att få se er live. Ni är mitt hjärtas hjältinnor! Ni gav mig något jag inte visste att jag behövde.
Det är som att ni har väckt min inre dragqueen till liv, som jag inte visste fanns.
