”Fredsrörelsens röster behöver mycket större medieutrymme än vad som har varit sedan förra året, eftersom fredsfrågan i grunden är en fråga om demokrati, om vilket samhälle vi vill skapa och vilka relationer vi vill ha till vår omvärld.” Det konstaterar Filip Hallbäck som läst Illusionen om den amerikanska freden och Fredsfittan och frågar sig varifrån behovet av att håna fredsrörelsen egentligen kommer.
Under fredagen i första veckan av oktober delades Nobels fredspris ut, och i år var pristagaren ingen mindre än den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi. Den stora fördelen med denna utmärkelse är att den åtminstone tillfälligt ger upphov till diskussioner om fredsfrågan. Med tanke på att militarism förhärskar årets övriga dagar i nyhetsrapportering och politiska debatter, kan det – mot den bakgrunden – te sig befriande att fredsfrågan får medialt utrymme och avhandlas.
I det svenska medielandskapet tycks fredsfrågan alltid vara intresseväckande, så länge utgångspunkten är situationer som äger rum långt bortom Nordens gränser. I hycklande tendenser talar man om andras enastående insatser för demokrati och mänskliga rättigheter i andra länder, samtidigt som flera nordiska länder ägnar sig åt militär upprustning av historiska mått och samtidigt bedriver vapenexport till länder med demokratiska brister. Den svenska vapenindustrin gör miljardaffärer på civilas bekostnad varje år, och dessa vapenleveranser rättfärdigas ständigt med att man har omtänksamma intentioner. Exceptionalismen gör sig påmind här, det vill säga, den nationalistiskt implicita och ingrodda föreställningen att man som nation utgör det goda undantaget i en värld av syndafördärv. Visst, vapenexport är moraliskt förkastligt, men vi är det goda undantaget.
Sanningen är att fredsfrågan har i alla tider varit kontroversiell, även här i Sverige. Alla är för fred, så länge man inte behöver anstränga sig. Så fort fredsfrågan handlar om makten, så bränner det genast till. Så fort man utmanar militarismens tongivande diskurser genom att höja rösten och ifrågasätta rådande narrativ, då väcker det alltid motstånd i form av hätska känslor och häcklande attityder hos såväl traditionella som sociala medier.
Jag blir påmind om denna insikt efter att ha läst ut både forskarna Frida Strannes och Trita Parsis Illusionen om den amerikanska freden och Svenska Freds tidigare ordförande Agnes Hellströms Fredsfittan, som gavs ut i år. Eller rättare sagt, mottagandet av dessa böcker. Två böcker som fått diskutabla synpunkter från olika håll. Exempelvis skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en mycket uppmärksammad krönika där han mer eller mindre förlöjligade Stranne och Parsi genom att påstå att dessa två hävdar att Rysslands invasion i Ukraina beror på USA (vilket de aldrig någonsin påstått). Expressens ledarskribent Linda Jerneck raljerade över Hellström och beskyllde henne för självömkan.
När jag själv läste dessa böcker, för att bilda mig en egen uppfattning var det något helt annat än det som Rosenberg och Jerneck skrev om. Har vi ens läst samma texter, undrar jag?
Strannes och Parsis bok är en ingående presentation i USA:s krigförande utrikespolitik sedan andra världskrigets slut. Det är en bok som är högst relevant att läsa, med anledning av turerna kring Sveriges Natoansökan och vad det innebär för Sveriges del att ansluta sig till en kärnvapenallians där världens mäktigaste militärmakt i praktiken dikterar villkoren. Boken erbjuder förklaringar till hur USA agerat (och reagerat) på andra länders handlingar, vilka intressen som styrt samt hur den amerikanska exceptionalismen kommer till uttryck på den internationella arenan.
Hellströms bok är en personlig betraktelse över det förändrade debattklimatet under våren 2022. Förvisso har Natomotståndare utsatts för personangrepp och misstänkliggörande under hela 2010-talet, men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina påbörjades en ny, dramatisk period. Den svenska Natoprocessen, som innebar ett historiskt vägval, gick oerhört snabbt och det underlättades av en skrämmande konsensus. I Hellströms bok får man ta del av den reflekterande människan bakom ordförandeskapet för världens äldsta ännu aktiva fredsförening, hon som nästan undantagslöst blev den enda kritiska rösten i det svenska medielandskapet på vägen mot svenskt medlemskap i Nato. Hon som skulle vara tacksam om medierna ens bjöd in henne.
Varför detta hån mot fredsrörelsen? Själv tror jag att den intellektuella ohederligheten från Rosenberg och Jerneck bör ses som ett tecken på något som formuleras via en parafrasering av ett kinesiskt ordspråk: ”den som griper till våld visar att hens argument är slut”. I den här kontexten blir det: ”Den som griper till härskartekniker visar att man inte har sakargument”. Inte för att jag är förvånad; vapenindustrin och dess lobbyister må ha pengarna, men vi i fredsrörelsen har argumenten.
Jag är övertygad på att ju längre tiden går, desto viktigare kommer dessa böcker att framstå. Redan idag är dessa böcker helt nödvändiga dokumentationer om det epokskifte när Sverige övergav en 200-årig tradition av diplomati, avspänning och nedrustning – utan vare sig folklig förankring, seriösa konsekvensanalyser eller kritisk mediebevakning. Ur det perspektivet bidrar Stranne/Parsi och Hellström med perspektiv som avspeglar ett mod hos dem i detta tidevarv; det fordras alltid tapperhet att öppet våga opponera sig mot vapenindustrins många högljudda och aggressiva representanter.
Sverige behöver en levande fredsrörelse idag, som erbjuder säkerhetspolitisk expertis bortom militarismens tankegods och folkbildning om vad som bygger en hållbar fredsutveckling. Fredsrörelsens röster behöver mycket större medieutrymme än vad som har varit sedan förra året, eftersom fredsfrågan i grunden är en fråga om demokrati, om vilket samhälle vi vill skapa och vilka relationer vi vill ha till vår omvärld.
Filip Hallbäck är skribent och filmvetare.
