Essä

Sveriges sista häxprocess del II

Illustration av kvinna som anklagades för att vara häxa på bokomslag. Bredvid ett porträtt på Ann-Sofie Lönngren

1757 inleddes Sveriges sista rättegångsprocess för trolldom i vilken 13 kvinnor anklagades för ett brott som var belagt med dödsstraff. En av dem var en släkting till litteraturprofessorn Ann-Sofie Lönngren, som i två delar berättar historien om Sveriges sista häxprocess. Del II

Björk Anna berättade nu för männen att hon tillsammans med sin svärdotter farit till Korpbacken på en röd ko. Hon berättade också att de ridit fyra personer på samma ko, och att djävulen tagit blod av henne och skrivit på väggen.

När domaren vid urtima tinget ifrågasatte detta ändrade Björk Anna, enligt hans förslag, berättelsen till att skriften hade skett på bröstet. Hon erkände också att hon dansat på Korpbacken, samt att hon hade farit till Blåkulla på en kviga sedan hon först varit och ”skavt av” kyrkklockorna.

Trollkonsterna hade hon lärt sig av sin mor, tillstod hon, och berättade vidare att hon och sonhustrun hade vistats i fäbodarna och därifrån tagit en röd ko med vit buk ur ett fähus och farit till Korpbacken på. De kreatur som på detta vis begagnades uppgavs ha blivit hårlösa och orkeslösa. Dock nekade Björk Anna bestämt till anklagelsen om att hon “i följe med fanen” (s. 73) hade ridit på en grannes svarta häst.

Till Blåkulla hade hon farit tillsammans med sin dotter, berättade hon, en färd som enbart hade avbrutits för att med tänderna skava kyrkklockorna och sedan släppa skavet i sjön. När de båda kommit fram till Blåkulla hade “fanen svartklädder kommit oss till mötes på gårdsplan och sagt: Varen mycket välkomna och hållen till godo! Ack!’” (s. 73) När domaren bett henne beskriva hur djävulen såg ut berättade Björk Anna att han var kolsvart. Slutligen fick domaren henne också med hot att erkänna att hon färdats över Siljan och därvid ropat en “ogudaktig ramsa” (s. 73) som han själv förestavade och tvingade henne att upprepa. I samband med skadeståndsrättegången 1760 vittnade Björk Anna om att allt detta varit osanning och att hon endast erkänt av rädsla för tortyr och misshandel. 

Bekännelserna är fascinerande läsning på så vis att de traderar kulturella föreställningsvärldar om vad som är gott och ont, gudomligt och djävulskt, natur och onatur. Det är ur denna djupa källa Björk Anna och hennes medåtalade systrar öser då de ställs inför den svårlösta uppgiften att ljuga på ett sätt som övermakten genom traditionens kraft igenkänner som sanning. Det gör de genom att skildra världen som den framstår där och då, fast i förvriden form, spegelvänd och förvrängd.

De förhörande männen är benägna hjälpare i denna process, bland annat tvingas flera av kvinnorna recitera de tio budorden baklänges. Stoffet från kvinnornas berättelser hämtas från vardagen och omgivningarna, kreatur, platser och ting som inlemmas i en kristet betingad idévärld och symbolik och därigenom får kosmologiska innebörder. Kor som inte mjölkas utan rids på, ibland av flera personer samtidigt? Kyrkklockor som det inte lystras till som en manifestation av en högre makt, utan gnags på? Det måste vara något sataniskt i görningen. 

Antropologen Mary Douglas och filosofen Sara Ahmed har båda fört resonemang om hur det främmande, frånstötande och monstruösa skapas genom att ting, kroppar och handlingar förekommer på ”fel” plats, det vill säga på andra ställen och i andra tider än där de vunnit sin begriplighet och legitimitet inom ramen för en specifik världsbild. När sådana omförhandlingar av det vardagliga sker som vi ser i kvinnornas berättelser så är det en prekär balansakt som på en och samma gång påvisar och problematiserar den kulturellt etablerade gränsen mellan mänskligt och monstruöst.

I den processen är färgsättningen är en viktig del. En ko som är röd är inte längre enbart en ko, utan ett väsen från en annan värld: onaturlig, obehaglig, naturvidrig. “Fanen” är (naturligtvis) kolsvart, enligt en kristet och kolonialt betingad motsättning mellan ljus och mörker, höjd och djup. Men här finns också element av mer vardaglig spekulation; ja, vad skulle djävulen egentligen säga om någon kom och hälsade på? Jo, då vore det väl fullt möjligt att hen skulle komma ut från sin boning på gårdsplanen där i helvetet, och hälsa sina gäster välkomna.

Mer än fascinerande är dock läsningen av de gamla rättegångsdokumenten i Äta tårars bröd bedrövande. Det är uppenbart att det som skildras är en manifestation av mäns genom tiderna återkommande och bestående förtryck av kvinnor, och berättelserna påvisar hur rådande ideologier tas i anspråk för att motivera misogyna handlingar.

Att just dessa tretton kvinnor frikändes och med tiden också fick upprättelse och skadestånd kan förstås ses som en seger, och jag föreställer mig att känslan av att ha fått rätt mot övermakten måste ha varit stärkande och befriande. Naturligtvis är det vackert så för de drabbade. Men när skadeståndet betalades ut var min förmoder Björk Anna redan död, och ersättningen gick till hennes kvarlevande familj. Framgångarna i rätten ska inte ses som en seger över patriarkatet, utan som möjliggjord av historiska processer genom vilka förtrycket av kvinnor funnit andra vägar att beträda, andra uttryck att anta.  

När jag skriver detta börjar snart påskhelgen, barnen ska klä ut sig till häxor och gå från dörr till dörr och be om godis. Den tid då kvinnor anklagades för att vara trollpackor och riskerade att brännas på bål känns mycket långt borta. Men fortfarande 267 år efter att anklagelsen om trolldom riktades mot Björk Anna och de andra kvinnorna i Åhls socken är könsbaserat våld den allra vanligaste och mest utbredda kränkningen av mänskliga rättigheter som förekommer i världen.

I många länder är diskriminering av kvinnor fastställd i lagstiftningen. Också om laglig rätt har erövrats finns det ingenting som säger att den inte kan komma att omintetgöras; vi såg det hända i Ryssland 2017 när en lag godkändes som gör våld i hemmet till en ”administrativ förseelse” snarare än ett brott, och vi ser det hända i dag i den utveckling med ökande inskränkningar i aborträtten som sker på flera håll i USA. Också här i Sverige, där kvinnors rättigheter är i hög grad skyddade i lag, dödas 10–15 kvinnor varje år av män i nära relationer.

Det är ett systematiskt våldsutövande som grundas i föreställningen om att könen av naturen är två och att varje människa i någon utsträckning definieras av sina genitalier. När dessa felaktiga premisser tas som utgångspunkt för lagstiftning och sociala och samhälleliga relationer följer konsekvenser som inte enbart riskerar att drabba kvinnor, utan alla som faller utanför gränserna för vad som är rådande norm för det kön de tillskrevs vid födseln och för vad som anses vara en “stabil” eller “naturlig” könsidentitet.

Effekterna av tvåkönssystemet är oberäkneliga: i takt med att min transmaskulina partner alltmer passerar har han tvingats tillägna sig kunskap om hur han till okända kvinnor han möter, med ord, gester och åtbörder ska signalera sin ofarlighet och sitt goda uppsåt, exempelvis på folktomma platser sent om natten. Samtidigt är han som transperson själv utsatt för högre risk för våld och hot än majoritetsbefolkningen.

Olika former av förtryck förankras i olika kroppar; i dag ser vi också att människor med en viss hudfärg, vissa namn, av en viss bakgrund, ja, till och med iförda vissa kläder, är på förhand misstänkta och i princip dömda för brott som står högt på den politiska dagordningen. Genom historiska processer av maktfördelning genereras det som filosofen Judith Butler har kallat för ”sårbara liv”; liv, som inte skyddas utan snarare riskerar att tillintetgöras under de skilda former av förtryck som alstras av olika politiska system. Kanske går det därmed utan att vara alltför anakronistisk att hävda att varje tid och plats har sin egen version av häxprocess.

De vittnesmål som nu har publicerats i Äta tårars bröd – en formulering av en av de åtalade kvinnorna 1757 – påvisar det faktum att Sveriges förgångna på intet vis är det Bullerby-land som ett visst historieförvanskande politiskt parti i dag försöker få oss att tro. Att hävda detta är att fortsätta de övergrepp rättegångsdokumenten från Åhl synliggör. Istället har vi som lever idag ett ansvar att lyssna och lära när Björk Anna och de andra åtalade kvinnorna talar till oss genom tid och rum, och att låta deras berättelser bli del av en nutida strävan efter att skapa nya förståelser av sambandet mellan kön, identitet, rättigheter, kropp och våld.

Del I finns här