Hur kärlek befriar oss

Under de senaste decennierna har frågor om kärlek och romantiska relationer hamnat i centrum för debatten, särskilt efter framväxten av feministisk medvetenhet, där många menar att den traditionella romantiska relationen är en form av förtryck mot kvinnor.

Den franska författaren Peggy Sastre, som skrev boken Hur kärlek förgiftar kvinnor, menar att äktenskap är en kista och barn dess spikar. En annan aktivist, Julie Derevar, anser att det binära systemet av man och kvinna alltid skapar en maktobalans där den ena dominerar den andra – vanligtvis mannen.

Eftersom romantiska relationer ofta medför konflikter och problem, har filosofer och tänkare försökt omdefiniera kärlek på ett sätt som frigör den från de smärtor och orättvisor som framför allt drabbar kvinnor. En av de mest framträdande filosoferna som lyft kärlekens dynamik och kvinnors frigörelse är Simone de Beauvoir.

Nödvändig kärlek och spegelkärlek

En kväll år 1929, när Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir var i tjugoårsåldern, föreslog Sartre ett förhållande som skulle förnyas vartannat år. Han sade: “Vår kärlek är nödvändig, men det finns inget problem med att vi också har spegelkärlekar vid sidan av den.”

Med nödvändig kärlek menade han den djupa och bestående kärleken mellan dem, medan spegelkärlek syftade på de passionerade och tillfälliga relationer de kunde ha med andra. De kom överens om en relation där de förblev partner, men med friheten att uppleva andra förbindelser, ”utan att någon av oss äger den andre”. Enligt Sartre är romantiska berättelser det högsta sättet att förstå världen, ”för vi lär känna mannen genom kvinnan och vice versa”. Det enda kravet för att detta förhållande skulle fungera var total ärlighet och öppenhet från båda sidor.

De två filosoferna bestämde sig för att leva sin kärlek utan att foga sig efter samhällets normer om äktenskap och familjebildning. För dem var frihet och ärlighet det centrala. Deras förhållande var en utmaning mot den borgerliga normen, eftersom de ansåg att kärlek inte borde vara ett hinder för att utforska världen och sig själva. De förblev livspartner i 51 år, delade idéer, författade böcker och inspirerade kommande generationer. För de Beauvoir var denna relation en gemensam skapelse, ett ”existentiellt barn”.

Deras kärlek genomgick många svårigheter och konflikter, särskilt när de Beauvoir involverade sig känslomässigt med andra och deras relation utsattes för akademiska och personliga skandaler. Men deras band förblev intakt fram till Sartres död, och de Beauvoir begravdes bredvid honom på Montparnasse-kyrkogården. Vad var hemligheten bakom en sådan obruten relation?

Människan är inte statisk, utan i ständig förändring

Simone de Beauvoir hade ett starkt inflytande på Sartres filosofi. I sin bok Det andra könet, som är en hörnsten inom feminismen, diskuterar hon det förtryck och de begränsningar som kvinnor utsätts för, inspirerad av Sartres existentiella idéer. Sartre menade att människan ständigt skapar sig själv och att vi inte har någon fast essens – vi är projekt i ständig rörelse.

Utifrån denna filosofi formulerade de Beauvoir sin berömda tanke: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” Med andra ord är könsroller inte naturliga, utan socialt konstruerade. Om vi applicerar detta på kärlek, innebär det att kärlek inte bör vara en förevändning för att begränsa människans frihet.

För de Beauvoir är kärlek som inte respekterar individens frihet en ofullständig kärlek, en kärlek som snarare leder till fångenskap än till gemenskap.

I den andra delen av Det andra könet skriver hon att män och kvinnor har olika syn på kärlek. Män betraktar kärlek som en del av livet, medan kvinnor ser den som hela livet.

Historiskt sett har kvinnor uppfostrats att betrakta kärlek och äktenskap som det högsta målet, vilket har lett till att de accepterat förtryck i kärlekens namn. de Beauvoir menar att kvinnan måste vara fri att existera för sin egen skull, inte för att uppfylla en mans behov.

Män å andra sidan ser ofta kärlek som en passionerad erövring, men denna passion förvandlas snabbt till en önskan att kontrollera kvinnan. Detta är kärlekens paradox, där kärlek ofta används som ett verktyg för dominans och underkastelse.

Denna typ av kärlek har historiskt använts för att befästa könsroller och upprätthålla patriarkala strukturer, utan att ifrågasätta deras orättvisor. Däremot är ”autentisk kärlek”, enligt de Beauvoir, en kärlek som erkänner den andres frihet och där kärleken inte blir ett medel för förtryck.

Simone de Beauvoirs idéer om kärlek och frihet förblir lika relevanta i dag. När vi ifrågasätter traditionella kärleksideal och strävar efter relationer baserade på ömsesidig respekt och frihet, blir kärlek inte en boja, utan en väg till verklig befrielse.