”När jag ställer undan romanen och blickar ut genom mitt fönster, tänker jag: ”Flera av oss skulle kunna vara Mrs. Dalloway i dag, ja, hon kanske finns där ute någonstans i verkliga livet”. För mig säger det något om den kraft som litteraturen har när den träffar rätt”, skriver Filip Hallbäck med anledning av romanens 100-årsjubileum.
I år är det 100 år sedan den engelska författaren Virginia Woolf publicerade sin roman Mrs Dalloway, som handlar om en junidag i en vit medelklasskvinnas liv när hon ska förbereda en fest som hon ska hålla under kvällen. Romanens klassiska inledning tillhör en av de mest berömda inom den västerländska litteraturhistorien: ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv”. En kortfattad mening om en konkret situation som i sitt berättande sammanhang laddas med psykologisk spänning och kanske även andra innebörder, som hos läsaren aktiverar en rörelseriktning inför kommande händelselopp. En mening som antyder beslutsamhet som framträdande karaktärsdrag hos titelpersonen.
I likhet med de samtida modernisterna James Joyce och Marcel Proust intresserar sig inte Woolf i första hand för yttre händelselopp i sig, utan snarare använder hon en konsekvent inre monolog (”stream-of-consciousness”; medvetandeström) som ger form åt titelpersonens referensramar, tankeflöden och utblick gentemot 1920-talets London. Det är inte utan anledning som många jämfört Mrs Dalloway med Joyces Ulysseus (1922), på grund av den innovativa berättartekniken som lägger särskild tonvikt på skildringen av de mekanismer som inte syns men som påverkar – till exempel minnen och associationer som yttre intryck förmår att väcka. Woolf tillämpar därtill en intresseväckande kontrast i Mrs Dalloway, i form av ett mikro- och ett makroperspektiv, som levandegör berättandets rörelsemönster.
I centrum existerar en någorlunda socialt privilegierad kvinna vars vardagsliv (vardagslivet utgör just kärnan i den rums- och tidsmässiga ramkompositionen) pågår medan större politiska omständigheter äger rum. Vardagslivets kontinuitet sker i skuggan av ett djupt historiskt sår i det kollektiva medvetandet. Dalloway orienterar sig i mellankrigstidens gränsland mellan det gamla och det nya: Ska något nytt uppstå ur askan av den humanitära och materiella förödelse som första världskriget inneburit för England, och i så fall vad? Eller ska engelsmännen återgå till tidigare klassmässiga, koloniala och patriarkala samhällsordning? Skulle den återgången i så fall förefalla naturlig utan att något skaver?
En protest mot idén att ”gå vidare”
Under berättelsens gång tycks Dalloway eftersträva att uppnå någon form av normalitet i tillvaron. Hennes promenad genom London, förberedelser inför festen, möten med gamla bekanta – dessa komponenter konstruerar en spegelbild av vardagslivet, men under dess yta porlar något. Genom närvaron av krigsveteranen Septimus Warren Smith (som lider av PTSD efter att ha varit ute i stridsfältet) framstår han som Dalloways mörka antites. Deras öden korsas aldrig direkt, men blir symboliskt sammankopplade.
Dalloway är fäst vid gamla traditioner och dess sociala uppförandekoder (som exempelvis artighet), men samtidigt finns en överväldigande känsla av instängdhet. När Smith kliver in i romanen är det som att hans dramaturgiska funktion är att förkroppsliga ett slags protest mot idén att ”gå vidare” som om inget hänt. Medan hon försöker skapa stabilitet i den sociala tillvaron genom anordningen av festen, faller han allt djupare ner i psykisk ohälsa och till slut avslutar sitt liv.
Kanske försöker Woolf skapa en syntes mellan dessa människors olika öden? Det är talande att Dalloway reagerar vördnadsfullt inför kännedomen om Smiths självmord och samtidigt verkställer festen som planerat. Man kan tolka det vägvalet som ett försök att fortsätta leva med eftertänksamhet, utan att förlora sig i det förflutna. Festen som skildras i slutet blir mer än bara ett socialt umgänge. Det blir som en scen där Dalloway försöker frambringa en känsla av meningsfullhet hos en samling människor. Livet måste gå vidare, trots allt, och då gäller det att skapa sammanhang som främjar ens välbefinnande för att man ska orka.
Hon kanske finns därute i verkliga livet
När jag läser Mrs Dalloway på nytt i dag påminns jag om hur romanen än i dag förmår att öppna upp för tolkningsmöjligheter, beroende på perspektiv. Förmodligen är det Woolfs kontemplativa berättarteknik, med dess skiftningar och vändningar, som emellertid kan verka lite hoptrasslad men som ändå möjliggör ingångar till en mångfald av förklaringar som medvetandegör komplexiteten i hur man formas som människa. Jag tänker på queerteoretiska dimensioner, inte minst titelpersonens minnen av sina starka känslor för Sally Seton (”Men det här med förälskelse […], det här med att förälska sig i kvinnor. Ta Sally Seton; hennes känslor förr i tiden för Sally Seton. Var det inte egentligen förälskelse?”) och hur den känslan beskrivs som präglad av ”renhet” och ”frimodighet” (”Det var beskyddande från hennes sida, en känsla av att stå i förbund”).
Till andra intersektionella aspekter hör skildringen av den vita borgerliga klasstillhörigheten sociokulturella vanor, den brittiska kolonialismens och imperialismens närvaro, existentiella frågor som anknyter till meningen med livet, idéer om tiden som psykologisk konstruktion samt feministiska ansatser på flera nivåer. Kom ihåg att Woolf skrev denna roman (som utspelar sig 1923) utan att ha det förhandsfacit vi har i dag, det vill säga, kännedomen om Nazitysklands framväxt och geopolitiska spänningar som utmynnade i andra världskrigets utbrott. En specifik tidsmässig inramning som i eftervärldens historieskrivning tillfogar ytterligare en dimension i kanoniseringen av Mrs. Dalloway. Ursprungligen var arbetstiteln Timmarna, som i stället kom att bli namnet på Michael Cunninghams Pulitzerbelönade roman från 1999, vars händelselopp fungerar som en dialog med Woolfs klassiker.
När jag ställer undan romanen och blickar ut genom mitt fönster, tänker jag: ”Flera av oss skulle kunna vara Mrs. Dalloway i dag, ja, hon kanske finns där ute någonstans i verkliga livet”. För mig säger det något om den kraft som litteraturen har när den träffar rätt, när jag inser hur jag känner igen en romans inre spänning i mitt eget liv. Woolf lyckas gestalta en människa som är fångad av sin tid och samtidigt uttrycker Woolf en känslighet inför omvärlden. Måhända skulle det finnas flera personer som förkroppsligar Woolfs fiktiva gestalt, inklusive jag själv. Ja, jag får många fria associationer av de sammanflätade tematiska frågorna.
När jag vandrar förbi andra människor i affärer vet jag aldrig vad de har gått igenom och likt vad Woolf skriver tycker även jag att ”människor är intressantare än kålhuvuden”. Som en människa formad av min samtid kan jag ibland fundera vad som hände med Sverige efter att restriktionerna under coronapandemin i början av 2020-talet upphävdes. Drog man några lärdomar av hur pandemin med all önskvärd tydlighet synliggjorde samhällets sårbarhet? Eller har samhället helt enkelt återgått till tidigare reella strukturer och fortsätter man som om den värsta säkerhets- och folkhälsorelaterade kris aldrig inträffat? Blir den kollektiva glömskan ett slags överlevnad där obehagliga minnen får ge vika för historielöshetens bekvämlighet? Kanske hade Woolf kunnat formulera något svar om hon återuppväcktes ur sin grav och i skönlitterära former fick kommentera 2020-talet? Kanske hade hon skrivit en uppföljning till Mrs. Dalloway, om än i en ny kontext i ett aktuellt perspektiv?
