Beskedet att sjukhuset stoppar pubertetshämmande behandling för patienter under 16 år har skakat om familjen.
 – Om Fredrik ramlar tillbaka i sitt mående, då söker vi vård utomlands.

Det har Karin Lindgren och Fredriks pappa lovat, att de kommer söka sig utomlands ifall Sverige inte kan tillgodose Fredriks vårdbehov.
 – Men än så länge avvaktar vi, kanske kommer beslutet rivas upp? säger hon hoppfullt.

Fredrik Lindgren har fått stopphormoner, eller pubertetshämmande hormoner, i tre år och det har förändrat hans liv menar Karin.
 – Nu är han en av killarna och blir aldrig felkönad längre.

Enkelt vägval

Annat var det innan han fick stopphormoner. Fredrik Lindgren kom tidigt in i förpuberteten och det skapade stora problem.

– Det var några år som var fruktansvärda, han mådde jättedåligt och hade svår ångest. Han var i skolan fysiskt men han lärde sig inget, berättar Karin.
För att behandling med stopphormoner ska kunna inledas måste personen som ska få dem ha kommit in i puberteten ordentligt så Fredrik var tvungen att vänta på att få mens.

– När den kom då stängde han in sig ett svart rum och bara låg där. Jag kände att han har inget liv med den här ångesten.

Karin Lindgren hade läst på om de biverkningar som stopphormoner kan ge, som högt blodtryck, men tyckte ändå att beslutet att låta Fredrik få börja med stopphormoner var enkelt.

– Det är det här han vill, det är det här spåret han går på, antingen har jag ett barn som lever som en kille eller så har jag inget barn.

Grusade förhoppningar

Stopphormonerna och ett skolbyte förbättrade livet markant för Fredrik Lindgren, betygen sköt i höjden och ångesten försvann. Men den antydan till bröst och höfter som utvecklats innan han fick stopphormoner blev ett problem som han löste genom att gå ner i vikt.

– Han var jättenöjd, utseendet blev ju en förpubertal killes, men han fick en ätstörning som påverkade både hjärta och sköldkörtel.

Med stöd av BUP har nu vikten stabiliserats, men både Fredrik och Karin Lindgren väntar ivrigt på dagen då Fredrik ska kunna börja med testosteron, och fysiskt bli mer lik den han känner att han är. Förhoppningen var att få dispens från den 16-årsgräns som tidigare gällt och att han skulle få börja med könskonträra hormoner redan som 15-åring.

– Men det känns ju helt kört i och med det här beslutet, säger Karin.

Som Karin ser det kommer Fredrik fortsätta svälta sig själv i väntan på testosteron.

– Han får ångest av att formerna kommer tillbaka, det passar inte för honom. Dessutom har han läst på om transition och förstått att fett på höfterna kan bli kvar när han börjar med testosteron.

Bästa kompetensen

Karin Lindgren är främst besviken på den politiska ledningen som hon menar tar beslut som skadar hela transvården.

– De vi träffade i början, de hade år av erfarenheter och var så kunniga, nu är det ibland jag som har mest kunskap och i vissa fall får berätta för personalen, det är sorgligt för transvården.

Att förlusten av erfaren personal skadar verksamheten är en del, en annan del menar Karin Lindgren är ledningens brist på förtroende för den erfarna personalen som finns kvar i de psykiatriska transteamen.

– Makten måste tillbaka till transteamen, låt dem göra individuella bedömningar, de känner ju den unga och har den bästa kompetensen.
Karin Lindgren betonar också att transteamen består av flera olika professioner som tillsammans fattar beslut och att de är de faktiska experterna på könsbekräftande vård i Sverige.

– Besluten nu har gjorts av politiker och högre chefer som oftast helt saknar erfarenheter av trans och könsbekräftande vård. De inser inte konsekvenserna av sina beslut och träffar inga unga som påverkas av dem.

Liv på paus

Ledningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus uppger att de valt att stoppa pubertetshämmande behandling till nya patienter under 16 år för att den är kontroversiell, men också av försiktighet och att riskerna inte är beforskade ännu. Karin har all förståelse för att man är osäker och vill ta det säkra före det osäkra, men varnar också för riskerna med att inte behandla.

– Obehandlad könsdysfori är inte ofarligt, det kan leda till ätstörningar, ångest och suicid.

I deras familj var valet enkelt. Livet innan behandlingen med stopphormoner var inget liv. Nu väntar Fredrik på testosteron.

– Det är hans stora dröm. Hans liv är på sätt och vis pausat, han säger till exempel att han inte blir kär nu, ”för jag är inte den jag är”.

Fotnot: Karin och Fredrik Lindgren heter egentligen något annat.